Hur ska jag få min sambo att fatta att han förstör för barnen?

Usch, det låter verkligen jobbigt. Anser absolut inte att du har fel. Har själv fått säga till min sambo angående hans 12-åriga dotter och sättet som hon brukade "köra" med honom och hans föräldrar. Han tog dock det bra, och satte ner foten. Han accepterade inte mer surande, släng med dörrar osv för minsta lilla grej. Beteendet hos dottern vände förvånansvärt snabbt.

Nu jobbas det bara med att hon är så väldigt slarvig (saker förstörs pga hennes nonchalans) och slapp (sitter med näsan i datorn/plattan/mobilen varje vaken minut efter skolan och på helgen). Det hela går inte jättebra just nu. Mediaberoendet har sambon inte ens rört vid, utan det har köpts ny utrustning i födelsedagspresent.

Angående hennes slarv/lathet så går det i vågor när det gäller hur sambon hanterar det. När något förstörs, då kan han vara "hård" en period. Men efter ett tag är det som han glömmer bort, och då glömmer tyvärr hon också. Så är vi tillbaka på ruta 1. Ärligt talat så orkar jag inte tjata längre. Har pågått i några år nu, så jag känner att jag inte pallar. Blir bara bråk. Så jag låter honom själv upptäcka slarvat... Det får bli hans problem när hon blir tonåring. Vi har ett barn på väg, det och min son är prio för mig.

Förstår att du tycker din situation är jobbig. Det tar så mycket energi när man inte kan få sin partner att förstå.

Absolut bör barnen få gränser. Vad so kan vara svårt att se är att det är sitta I knät nu, m3n betydligt allvarligare saker om 5-10 år. Förstår han det om ni pratar i lugn och ro sedan barnen lagt sig. Jag tänker att det kan vara lättare att bestämma tydlig regler utanför skälva situationen och sedan påminnas om vad man bestämt när man befinner sig i situationen. Fråga och låt honom själv resonera kring vilka långsiktiga konsekvenser beteendet får.

Fattar han det inte själv ja då får du vara den elaka ett tag. Min erfarenhet är att barn i längden förstår vem som vill dem mest väl, även om det i stunden kan kännas svårt.

Tack för att ni tog er tid att läsa mitt långa inlägg. Jag ska lugnt och sansat ta upp det en gång till (utanför situationen, naturligtvis) Jag vet att det kanske egentligen är ganska små bekymmer i denna hård värld vi lever i. Huvudsaken är ju i alla fall att kärleken finns. Finns den går allt att lösa. Snart är de stora och detta ett minne blott och vi några erfarenheter rikare. Tråkigt med en sådan onödigt jobbig omväg bara. Den energin kan man lägga på så mycket roligare saker. 
Ha det bäst i vårsolen och må väl! 

Om jag hade varit du skulle jag fokusera på läggdags. Om han vill ha en unge i knät när han äter och duschar så kan han väl få det, tänker jag. Det påverkar inte barnens välbefinnande och din situation på samma sätt som läggtiderna, och de lär sluta med det av sig själva så småningom.

Om han gör det där av dåligt samvete så lär det vara svårt att få honom att sluta med alla grejerna på en gång. Och kanske inte ens lämpligt att få det att sluta, om det är ett (bakvänt) uttryck för kärlek.

Min svärmor tycker jag är taskig som drar åt bältet i bilstolen så barnet inte kan röra sig som han vill. Men det är klart, bättre flyga ur vid en krock...?

En del människor tycks inte vilja se konsekvenser.

Håller med. Ta den striden och arbeta med att få honom att förstå att i och med att han håller barnen uppe på kvällarna så de har tufft med att komma upp dagen därpå så är det lättare att få förståelse för detta.