Mama K

Äldre 27 Apr 22:32

51 svar

Stödgrupp för att fatta beslut i otrohetens kölvatten

Jag vill gärna starta en grupp för oss bedragna som vare sig vet ut eller in.

Vi som försöker hantera otryggheten och ovissheten och det känslomässiga kaos som uppstått av Sveket. Vare sig det är 6 dagar sen skiten landade i ansiktet - eller 6 år sedan.

En grupp där vi kan dela våra perspektiv på alla dilemman vi kämpar med.

Stanna eller gå?
Separera men försöka skapa något nytt ihop?
Hur ska barnen få det bra?
Hur ska man kunna lita på någon igen?
Hur ska man kunna lita på den som bedragit - vare sig det gäller praktiska överenskommelser eller att skapa en "ny" relation?
Hur fattar jag beslut som inte förvärrar min sorg?
Hur skapar jag en tillvaro där jag kan läka?
Hur ska jag kunna få livsglädje igen?
Jag har blivit bedragen - men jag vägrar låta otroheten definiera mig; men hur f*n då?? Den dyker ju upp varannan minut i mitt huvud...

...och tusentals andra problem. Stora och små, alla lika OK. Från "Jag vill att han ska gilla min potatisgratäng men tror honom inte längre när han säger det" - till "Jag har tappat tron på mitt människovärde".

Jag kan inte rimligtvis vara ensam i den här sörjan av ovisshet och otrygghet och ångest inför alla beslut som mot min vilja landar i mitt knä (eftersom 40% av alla där ute är otrogna, enligt "statistiken"). Så låt oss skapa en liten bank av bollplank åt varandra. För det är kanske inte alltid så optimalt att använda sina nära & kära som vittnen till denna misär.

All kärlek
//Mama K

Anonym (Bara ledsen)

Äldre 1 Jun 16:23

#41

Anonym (W) skrev 2016-05-29 11:38:17 följande:

Beklagar.... men är du förvånad?
Ert förhållande är redan över, hon har fått ett val, hon vet vad som står på spel och har kommit fram till att den andra snubben är viktigare än du....resten är en ren formalitet

Nej, jag är inte förvånad såklart. Jag önskar att jag hade så jäkla fel men tyvärr så gick det inte. Antar det är svårt att få distans till detta för henne när hon träffar honom på jobbet varje dag samt chattar med honom på kvällarna. Jag vet saker som hänt och jag vet att hon ljuger mig rakt i ansiktet när hon säger att hon är ärlig och har berättat precis allt för mig. Förtroendet är kört i botten.

Precis som "Hon som väntar där hemma säger", att det känns inte bra för att jag vill ha ett bra liv med en kvinna som älskar mig.

Vi har nu bestämt oss för att separera och ska väl börja diskutera detaljer, berätta för barnen osv, framöver här. Det är såklart väldigt känslomässigt men det kanske är till det bättre ändå. Kanske jag vågar ta steget och släppa in någon annan i mitt hjärta framöver... men inte just nu. Nu ska jag ta mig igenom den här skiten.

Marama

Äldre 2 Jun 08:15

#42

Bara ledsen, har du informerat frun/sambon till kollegan vad de hållit på med? Hon förtjänar ju också att få reda på sanningen.

Ensombryrsig

Äldre 30 May 10:03

#43

Hej alla!
Är ny här och hittade denna tråden efter att ha sökt på Google efter människor som har samma erfarenhet som jag. Hoppas här finns någon kvar i tråden även nu 2017.
Fy f** vad ledsen jag blir att ni är så många drabbade!
Jag beklagar verkligen att ni alla behövt gå igenom det ni har!

Min historia i korta drag;
Upptäckte 2009 att min fru hade ett ohälsosamt sms/mail/telefon-förhållande med sitt ex. Vi hade då varit tillsammans i 12 år och hade ett barn på 8år.
Jag konfronterade henne om det och fick, vad jag anser, en skitsnacks-förklaring på vad som pågick. Hon sa att de avslutade tvärt och efter några månader började jag släppa det eftersom jag ändå inte kände att jag hade mer bevis och ville leva med henne.

För 6 månader sedan hittade jag ett nytt nummer i hennes ipad, från ett missat Facetime-samtal. Eller rättare sagt 4st missade samtal. Det var såklart hans nya nummer. Jag lät det vara och tänkte att han har bara fickringt.
2 veckor efter det, var där ytterligare ett missat Facetime-samtal från honom och då började jag snoka.
I början av maj hade jag till slut hittat;
- 18 000 mail mellan min fru och hennes ex (igen) med djupa känslor, nakenbilder, onanibilder (med och utan leksaker), videos med högst sexuellt innehåll (pornografiskt till och med), dominanslekar, planer om att träffas, vardagligt snack om barn, hus, väder och vind, mm mm.
- Otaliga indikationer på samtal mellan dem, och en j***a massa facetime-samtal.
- Min fru har fört personliga anteckningar i sin telefon om hur kär hon är, hur ont det gör i varje cell i kroppen när han prioriterar sin fru och familj över henne, plus/minus-lista på vad som är bra och dåligt med honom etc etc.
- Och så vidare, och så vidare, och så vidare...

Hon har alltså en andra omgång, bedragit mig med sitt ex. Förra gången i 9 månader, denna gången i 3 hela år. Hon har bett mig byta semesterveckor för nån anledning som nu visar sig att det var för att passa dem två, hon har "tagit med sig honom" när vi rest utomlands och fortsatt sitt förhållande där, tvärs över jordklotet, hon har till och med ett smeknamn för honom (sin Mega-man), ja listan kan göras milslång.
Jag konfronterade min fru för lite mer än 3 veckor sedan som då "erkände", gav mig svaret att hon inte kunde förklara varför hon gjort det men bedyrade att de inte hade träffats IRL och att där inte var känslor inblandade. det hon hade skrivit, var bara för att hålla intresset och spänningen kvar hos honom så att de kunde fortsätta med sitt skit.

Jag behöver nog inte skriva att jag är förkrossad. Ingen tillit, inget förtroende, förakt, ilska, likgiltighet. Och det är bara att skrapa på ytan. Hon pratar inte om det överhuvudtaget och vi lever som om vi låtsades att det aldrig hade hänt.
Så nu sitter jag här, i en bubbla med stigande svavelsyra som sakta men säkert fräter upp hela mig och kan dessutom inte förmå mig att ta tag i saken. Jag är helt j**** apatisk och mår som en pitt. Vet varken ut eller in. Och frun vill att vi ska vara extra kärleksfulla med varandra och dessutom ha sex.

Snacka om att dö långsamt...

MR Human

Äldre 30 May 11:53

#44

Ensombryrsig skrev 2017-05-30 10:03:23 följande:

Hej alla!
Är ny här och hittade denna tråden efter att ha sökt på Google efter människor som har samma erfarenhet som jag. Hoppas här finns någon kvar i tråden även nu 2017.
Fy f** vad ledsen jag blir att ni är så många drabbade!
Jag beklagar verkligen att ni alla behövt gå igenom det ni har!

Min historia i korta drag;
Upptäckte 2009 att min fru hade ett ohälsosamt sms/mail/telefon-förhållande med sitt ex. Vi hade då varit tillsammans i 12 år och hade ett barn på 8år.
Jag konfronterade henne om det och fick, vad jag anser, en skitsnacks-förklaring på vad som pågick. Hon sa att de avslutade tvärt och efter några månader började jag släppa det eftersom jag ändå inte kände att jag hade mer bevis och ville leva med henne.

För 6 månader sedan hittade jag ett nytt nummer i hennes ipad, från ett missat Facetime-samtal. Eller rättare sagt 4st missade samtal. Det var såklart hans nya nummer. Jag lät det vara och tänkte att han har bara fickringt.
2 veckor efter det, var där ytterligare ett missat Facetime-samtal från honom och då började jag snoka.
I början av maj hade jag till slut hittat;
- 18 000 mail mellan min fru och hennes ex (igen) med djupa känslor, nakenbilder, onanibilder (med och utan leksaker), videos med högst sexuellt innehåll (pornografiskt till och med), dominanslekar, planer om att träffas, vardagligt snack om barn, hus, väder och vind, mm mm.
- Otaliga indikationer på samtal mellan dem, och en j***a massa facetime-samtal.
- Min fru har fört personliga anteckningar i sin telefon om hur kär hon är, hur ont det gör i varje cell i kroppen när han prioriterar sin fru och familj över henne, plus/minus-lista på vad som är bra och dåligt med honom etc etc.
- Och så vidare, och så vidare, och så vidare...

Hon har alltså en andra omgång, bedragit mig med sitt ex. Förra gången i 9 månader, denna gången i 3 hela år. Hon har bett mig byta semesterveckor för nån anledning som nu visar sig att det var för att passa dem två, hon har "tagit med sig honom" när vi rest utomlands och fortsatt sitt förhållande där, tvärs över jordklotet, hon har till och med ett smeknamn för honom (sin Mega-man), ja listan kan göras milslång.
Jag konfronterade min fru för lite mer än 3 veckor sedan som då "erkände", gav mig svaret att hon inte kunde förklara varför hon gjort det men bedyrade att de inte hade träffats IRL och att där inte var känslor inblandade. det hon hade skrivit, var bara för att hålla intresset och spänningen kvar hos honom så att de kunde fortsätta med sitt skit.

Jag behöver nog inte skriva att jag är förkrossad. Ingen tillit, inget förtroende, förakt, ilska, likgiltighet. Och det är bara att skrapa på ytan. Hon pratar inte om det överhuvudtaget och vi lever som om vi låtsades att det aldrig hade hänt.
Så nu sitter jag här, i en bubbla med stigande svavelsyra som sakta men säkert fräter upp hela mig och kan dessutom inte förmå mig att ta tag i saken. Jag är helt j**** apatisk och mår som en pitt. Vet varken ut eller in. Och frun vill att vi ska vara extra kärleksfulla med varandra och dessutom ha sex.

Snacka om att dö långsamt...

Fy fan vilken empatistörd kvinna!
Hur du än kommer att vrida och vända på det här och undra hur och varför och vad du kunnat gjort annorlunda så finns det bara ett enkelt hårt jävla svar.
Hon gjorde det för att hon ville och kunde och du har hela denna tid varit någon som hon tagit för given. Hon har inte lämnat dig för att du har varit praktisk och bra att ha.

Så illa är det.

neutron

Äldre 30 May 23:21

#45

Ni andra som är här, ni andra som råkat illa ut, hur gick det till när det uppdagades?

Var det ni som fattade misstankar och snokade runt, eller helt enkelt ställde mot väggen? Eller var det den otrogne som erkände på eget bevåg? Eller någon som skvallrade, kanske den "andre"?

Själv hör jag till första kategorin. Jag fattade en första, vag misstanke att något var fel, men sedan jag blivit uppmärksammare såg jag plötsligt fler och fler pusselbitar. Snart fem år sedan.

Tiden läker alla sår - heter det. Med det här tempot skulle jag först må bra om ett par hundra år... Utsikten att må uselt resten av livet känns så deprimerande.

Anonym (W)

Äldre 30 May 23:43

#46

neutron skrev 2017-05-30 23:21:04 följande:

Ni andra som är här, ni andra som råkat illa ut, hur gick det till när det uppdagades?

Var det ni som fattade misstankar och snokade runt, eller helt enkelt ställde mot väggen? Eller var det den otrogne som erkände på eget bevåg? Eller någon som skvallrade, kanske den "andre"?

Själv hör jag till första kategorin. Jag fattade en första, vag misstanke att något var fel, men sedan jag blivit uppmärksammare såg jag plötsligt fler och fler pusselbitar. Snart fem år sedan.

Tiden läker alla sår - heter det. Med det här tempot skulle jag först må bra om ett par hundra år... Utsikten att må uselt resten av livet känns så deprimerande.

Det är för att du valt att vara "snäll" och förlåtit för det är ju vad man bör göra om man är upplyst och reko. Istället för att göra det du borde gjort, tänkt på ditt eget välmående först och dragit. Istället lever du i ett trasigt förhållande med någon som förmodligen inte älskar dig eller iaf inte respekterar dig nog för att låta bli att förnedra dig. Hade du dragit hade du mått betydligt bättre nu.

Inte vad man vill höra när man är där (har varit där själv) men tyvärr oftast sant, man läker snabbare genom att lämna.

Ensombryrsig

Äldre 31 May 08:50

#47

neutron skrev 2017-05-30 23:21:04 följande:

Ni andra som är här, ni andra som råkat illa ut, hur gick det till när det uppdagades?

Var det ni som fattade misstankar och snokade runt, eller helt enkelt ställde mot väggen? Eller var det den otrogne som erkände på eget bevåg? Eller någon som skvallrade, kanske den "andre"?

Själv hör jag till första kategorin. Jag fattade en första, vag misstanke att något var fel, men sedan jag blivit uppmärksammare såg jag plötsligt fler och fler pusselbitar. Snart fem år sedan.

Tiden läker alla sår - heter det. Med det här tempot skulle jag först må bra om ett par hundra år... Utsikten att må uselt resten av livet känns så deprimerande.

neutron, i båda mina fall med frun, var det jag som hittade saker som gav utrymme för spekulationer och misstankar. Efter en massa snokande, kom jag sen fram till vad som pågick.
Jag är norra Europas veligaste människa och är kanske inte rätt person att råda dig om din situation. Men jag kan dela mina tankar med hopp om att de hjälper;
Första gången min fru hade sin runda med ex:et, förlät jag och gick till slut vidare. Kontakten de hade då, säger hon var endast över sms och mail och hade inga snuskiga och "otrogna" inslag. Men de hade den i hemlighet i 9 månader och i mi värld är det otrohet. Jag tror inte heller på att det inte var romantik inblandat men valde att se förbi det och gå vidare. Har känts ok sen dess.
Nu sitter jag där igen men denna gången med ett helt annat register av känslor.
Denna gången fick jag mer än bekräftat all skit de har hållit på med under de senaste tre åren. Jag konfronterade min fru för 3,5 veckor sedan.

Tiden läker alla sår, så enkelt är det. Vi kommer inte alltid ha lika ont och må lika dåligt. Det kommer bli bättre. Men mina känslor säger mig just nu, att det händer först när vi låter det hända. Och det gör det nog inte när man stannar kvar i ett förhållande med någon som krossat ens förtroende och tillit, våldfört sig på ens förhållande, medvetet sårat en osv. Jag tror läkningen börjar när man kommer ifrån det sjuka. Att du har stått ut i 5 år med de känslorna som du har, är för mig ett mirakel. Jag håller på att gå under och då har det bara gått 3,5 veckor.

Jag håller tummarna för dig, oavsett vilken väg du väljer.
Se bara till att DU mår bra och t allt annat efteråt.

Anonym (W)

Äldre 31 May 11:53

#48

Ensombryrsig skrev 2017-05-31 08:50:29 följande:

neutron, i båda mina fall med frun, var det jag som hittade saker som gav utrymme för spekulationer och misstankar. Efter en massa snokande, kom jag sen fram till vad som pågick.
Jag är norra Europas veligaste människa och är kanske inte rätt person att råda dig om din situation. Men jag kan dela mina tankar med hopp om att de hjälper;
Första gången min fru hade sin runda med ex:et, förlät jag och gick till slut vidare. Kontakten de hade då, säger hon var endast över sms och mail och hade inga snuskiga och "otrogna" inslag. Men de hade den i hemlighet i 9 månader och i mi värld är det otrohet. Jag tror inte heller på att det inte var romantik inblandat men valde att se förbi det och gå vidare. Har känts ok sen dess.
Nu sitter jag där igen men denna gången med ett helt annat register av känslor.
Denna gången fick jag mer än bekräftat all skit de har hållit på med under de senaste tre åren. Jag konfronterade min fru för 3,5 veckor sedan.

Tiden läker alla sår, så enkelt är det. Vi kommer inte alltid ha lika ont och må lika dåligt. Det kommer bli bättre. Men mina känslor säger mig just nu, att det händer först när vi låter det hända. Och det gör det nog inte när man stannar kvar i ett förhållande med någon som krossat ens förtroende och tillit, våldfört sig på ens förhållande, medvetet sårat en osv. Jag tror läkningen börjar när man kommer ifrån det sjuka. Att du har stått ut i 5 år med de känslorna som du har, är för mig ett mirakel. Jag håller på att gå under och då har det bara gått 3,5 veckor.

Jag håller tummarna för dig, oavsett vilken väg du väljer.
Se bara till att DU mår bra och t allt annat efteråt.

Tiden läker alla så OM man rengör såret ordentligt OCH låter bli att pilla på det. Och det är precis vad inte gör när man dels har en partner som inte vill prata om sitt "misstag" och bara vill att allt ska gå över (inte rengör såret) och dels lever med personen och blir ständigt påmind om sveket (pillar upp såret), Det som händer då är att såret blir infekterat och läker inte, efter ett tag går det över till blodförgiftning som långsamt tar död på allt.

neutron

Äldre 31 May 22:52

#49

Anonym (W) skrev 2017-05-30 23:43:41 följande:

Det är för att du valt att vara "snäll" och förlåtit för det är ju vad man bör göra om man är upplyst och reko. Istället för att göra det du borde gjort, tänkt på ditt eget välmående först och dragit. Istället lever du i ett trasigt förhållande med någon som förmodligen inte älskar dig eller iaf inte respekterar dig nog för att låta bli att förnedra dig. Hade du dragit hade du mått betydligt bättre nu.

Inte vad man vill höra när man är där (har varit där själv) men tyvärr oftast sant, man läker snabbare genom att lämna.

Ingen tror att jag förlåtit. (Något som för den delen aldrig kommer att ske.)

Att dra låter enkelt, men vårdnadstvist är inget som lockar. (Och inte heller delad vårdnad, då jag behövs som "buffert" mellan barn och partner. Det låter konstigt, jag vet, men läs www.familjeliv.se/forum/thread/77704001-bedragen-och-uppgiven så förstår ni mer.)

Dessutom är jag för svag att orka. Jag orkar inte planera mer än närmsta framtiden. Jag skjuter upp allt som går att skjuta upp, bilbesiktning, handla kläder, allt som känns minsta avlägset känns overkligt, som något som inte kommer att hända.

Anonym (Nänä)

Äldre 1 Jun 00:01

#50

neutron skrev 2017-05-31 22:52:36 följande:

Ingen tror att jag förlåtit. (Något som för den delen aldrig kommer att ske.)

Att dra låter enkelt, men vårdnadstvist är inget som lockar. (Och inte heller delad vårdnad, då jag behövs som "buffert" mellan barn och partner. Det låter konstigt, jag vet, men läs www.familjeliv.se/forum/thread/77704001-bedragen-och-uppgiven så förstår ni mer.)

Dessutom är jag för svag att orka. Jag orkar inte planera mer än närmsta framtiden. Jag skjuter upp allt som går att skjuta upp, bilbesiktning, handla kläder, allt som känns minsta avlägset känns overkligt, som något som inte kommer att hända.

Men hur fan orkar du odla en sådan offermentalitet? Har du ingen självbevarelsedrift, människa?! Jag har också blivit bedragen, och alldeles särdeles hänsynslöst och grymt också. Men jag känner inte alls som du. Jag känner att det är min partner, han som bedragit, som är förloraren, den svage. Hans brister har ingenting med mig att göra, de är hans egna. Han har inte bedragit mig i brist på respekt för mig, utan i brist på respekt för sig själv.

Jag är själv en trogen typ, och det är jag definitivt inte av respekt för min partner. När jag blir frestad tänker jag ett varv till, och det gör jag inte av respekt för min partner utan för mig själv.
Jag är helt övertygad om att när min partner bedrog mig så hade han inte en tanke på mig. Bara på sig själv.
Så, din ömklighet är obegriplig för mig. Inte att du stannar, för det har jag också gjort. Men jag känner inte ens i närheten av det du beskriver - skulle jag göra det skulle jag dra direkt.

Anonym (W)

Äldre 1 Jun 13:38

#51

neutron skrev 2017-05-31 22:52:36 följande:

Ingen tror att jag förlåtit. (Något som för den delen aldrig kommer att ske.)

Att dra låter enkelt, men vårdnadstvist är inget som lockar. (Och inte heller delad vårdnad, då jag behövs som "buffert" mellan barn och partner. Det låter konstigt, jag vet, men läs www.familjeliv.se/forum/thread/77704001-bedragen-och-uppgiven så förstår ni mer.)

Dessutom är jag för svag att orka. Jag orkar inte planera mer än närmsta framtiden. Jag skjuter upp allt som går att skjuta upp, bilbesiktning, handla kläder, allt som känns minsta avlägset känns overkligt, som något som inte kommer att hända.

Men varför har du fått för dig att allt ska vara lätt? Det är väl klart som fan att det är jobbigt att skiljas, men man gör det av en anledning. Att bara lägga sig ner och tycka synd om sig själv kommer ju inte läsa någonting.

Jag har också blivit bedragen och skilt mig, och självklart gick jag på knäna ett bra tag, gick ner 10 kg och mådde skit, men det är sånt man får genomlida för att att få en bättre framtid. Allt är inte enkelt och bekvämt hela livet ut, ibland får man rejäla smälla och det får man liksom bara ta

Stödgrupp för att fatta beslut i otrohetens kölvatten

INNEHÅLL