• Tuggben

    Barn som klänger

    Mitt barn har ingen respekt för min kropp och mitt space! Han hänger och klänger och klättrar upp på mig när jag sitter i soffan och jag blir galen. Jag tar bort honom gång på gång och sätter en gräns men sen kommer han och börjar om.

    Imorse gick reptilhjärnan igång, jag åt frukost i soffan och han klättrade snabbt upp på mina axlar och försökte sätta sig på mitt huvud medan han skrattade och jag bara tippade ner honom åt sidan och han ramlade mot armstödet och slog bakhuvudet.

    Känner mig hemsk men jag får lite panik...

    Någon som känner igen sig? Vad gör man?

  • Svar på tråden Barn som klänger
  • konichiwa

    Men sitt inte i soffan då! Sitt på en stol!

    Man kan absolut säga till ett barn i den åldern, men man kan inte förvänta sig att barnet ska komma ihåg eller skilja på olika situationer.

  • Tuggben

    Men problemet handlar inte om att jag sitter i soffan, det var ett exempel.

    Problemet är att han klättrar på min kropp fast jag inte vill hela tiden, han gör inte detsamma på sin pappa utan han verkar inte förstå att min kropp är min.

    Jag undrar bara om någon känner igen sig och att det har gått över ellet att dom kanske har fått jobba specifikt med det problemet och hur isåfall.

  • Kasperina

    Barnet är ett barn, och barn testar gränser. Vissa barn testar samma gräns tusen gånger för att se om det kan nöta ner motståndet.
    Ibland blir man galen, men det är tyvärr bara att gilla läget och framhärda. Förr eler senare får han nog.

  • konichiwa

    Mina barn har gjort lika dant, så jag känner igen mig :) jag har ett bra tips (som jag inte hann skriva förut).

    Gör precis tvärtom som du tänker att du borde göra. Varje gång barnet kommer och klänger så tar du tag och gosar och kramar allt du kan. Barnet kanske söker närhet och när han får det så kanske han blir nöjd och slutar. Han kanske håller på så med dig för att han märker att du stöter bort honom.

    Jag brukar köra den taktiken och det brukar funka. Ett tag var min som otroligt dramatisk när han slagit sig, min första reaktion var "men herregud, sååå farligt var det väl inte". Det blev bara värre och värre. Sedan började jag ta hans små "skador" med största allvar. Och då slutade han.

    Testa att vara helt överdrivet kramig i några dagar :)

  • ostpaj
    konichiwa skrev 2016-05-07 20:53:09 följande:
    Mina barn har gjort lika dant, så jag känner igen mig :) jag har ett bra tips (som jag inte hann skriva förut). Gör precis tvärtom som du tänker att du borde göra. Varje gång barnet kommer och klänger så tar du tag och gosar och kramar allt du kan. Barnet kanske söker närhet och när han får det så kanske han blir nöjd och slutar. Han kanske håller på så med dig för att han märker att du stöter bort honom. Jag brukar köra den taktiken och det brukar funka. Ett tag var min som otroligt dramatisk när han slagit sig, min första reaktion var "men herregud, sååå farligt var det väl inte". Det blev bara värre och värre. Sedan började jag ta hans små "skador" med största allvar. Och då slutade han. Testa att vara helt överdrivet kramig i några dagar :)

    Hihi, vilket roligt tips! Jag brukar sänka mig till min dotters nivå ibland. Hon är 3. Slutar oftast med att vi båda skrattar så vi kiknar. Just det där med slagit sig det minsta lilla. Någon gång började jag tjuta ambulandsljud, hämtade och bar henne, låtsades plåstra om osv. Då var allting jättekul helt plötsligt :D
  • Tuggben
    konichiwa skrev 2016-05-07 20:53:09 följande:

    Mina barn har gjort lika dant, så jag känner igen mig :) jag har ett bra tips (som jag inte hann skriva förut).

    Gör precis tvärtom som du tänker att du borde göra. Varje gång barnet kommer och klänger så tar du tag och gosar och kramar allt du kan. Barnet kanske söker närhet och när han får det så kanske han blir nöjd och slutar. Han kanske håller på så med dig för att han märker att du stöter bort honom.

    Jag brukar köra den taktiken och det brukar funka. Ett tag var min som otroligt dramatisk när han slagit sig, min första reaktion var "men herregud, sååå farligt var det väl inte". Det blev bara värre och värre. Sedan började jag ta hans små "skador" med största allvar. Och då slutade han.

    Testa att vara helt överdrivet kramig i några dagar :)


    Tack för tipset :) Ska prova!
  • Tuggben
    ostpaj skrev 2016-05-07 21:05:52 följande:

    Hihi, vilket roligt tips! Jag brukar sänka mig till min dotters nivå ibland. Hon är 3. Slutar oftast med att vi båda skrattar så vi kiknar. Just det där med slagit sig det minsta lilla. Någon gång började jag tjuta ambulandsljud, hämtade och bar henne, låtsades plåstra om osv. Då var allting jättekul helt plötsligt :D


    Haha ja ibland måste man sluta vara så vuxen och allvarlig!
  • ostpaj
    Tuggben skrev 2016-05-07 21:19:56 följande:
    Haha ja ibland måste man sluta vara så vuxen och allvarlig!

    Kanske inte var så mkt till hjälp för dig just, med det där klängiga. Testa det den ovanför skrev ;) Blir min dotter "sur", härmar jag henne. Det får henne också att skratta. Hon har inte haft många dåliga stunder i sitt liv :p
  • Pajama

    Jag har en son som varit likadan! Klättrat innan han kunde gå! Han tyckte däremot inte om att man höll om honom och ville aldrig sitta i  knät, så klättrandet på mig var ju hans kroppskontakt. När han var mindre fick han klättra upp i knät och ner igen, han fick klättra på ryggen och upp på huvudet, fast det upplevde jag som jobbigt. Det gick inte att få honom att sluta. När han blev 3 år blev jag gravid och jag tänkte att det inte var bra att ha honom klättrandes så när jag hade en stor mage eller en nyfödd. Så jag sa konsekvent nej och föste ner honom innan han kom upp. Om det så var 50 gånger om dagen, i flera månader! Men tillslut slutade han och jag blev höggravid utan hans klättrande. Det är jag glad för!
    Jag förstår att du tippade ner honom tillslut! Vilken tur att han inte skadade sig!

Svar på tråden Barn som klänger