Hur gör jag för att resa mig igen?

Har du provat medicinering?

Säger bara EMDR. det är en traumaterapi som gör att du kan bearbeta alla saker som nog ligger kvar och påverkar dig. Vet precis känslan av när det hänt för mycket. en separation jag var med om golvade mig och jag kom inte upp igen. Går nu i behandling för att ta itu med det och annat ännu äldre som lett till min krasch.

Så många gånger har jag tänkt att jag kommer inte kunna överleva, men man bara fortsätter. Tillslut har en vecka gått och sedan en månad och ett år. Du kommer klara det.

Vila en stund. Du kanske inte måste resa dig med en gång utan vara liten och svag ett tag?

Det låter som något bra. Tyvärr får jag ingen hjälp från vårdens sida. Det finns ingen kurator, psykologen har en kö på minst ett år och terapeuter finns inga inom rimligt avstånd. Annars tror jag att rätta medicinen vore just att få prata med någon. Någon som orkar och vill lyssna.

Vilken önskedröm det vore att bara få luta sig tillbaka, låta någon annan ta över och få vara ynklig ett tag! Men jag har en familj att ta hand om och försörja, så jag måste stå på benen. Står gör jag, men jag är som en robot. En dag i taget och så en dag till. Försöker att inte tänka på nästa dag, då jag också måste orka.

Du har inte någon släkting eller vän som bara kan lyssna på dig då?

Nej, mina vänner har egna problem och min familj förlitar sig på att jag är stark och håller dem uppe. Dödsfall och annat har ju drabbat dem lika mycket som mig.
Att jag inte haft någon alls att prata med, är nog största orsaken till mina problem nu. Det samlas mer och mer tankar och grubbel i mig, och jag har ingenstans att göra av dem. Nu är jag som en ballong som väntar på att spricka.

Börja skriva dagbok, använd den här tråden eller skriv en blogg el något. Jag tror inte det är bra för dig att hålla allt inne.

Men om din familj också upplevt sorg, kan ni inte prata om och dela den? Stötta varandra?

Om du förlorat den person som brukade stötta dig så kan du kanske "prata" med hen i alla fall. Jag har legat i sängen om natten och pratat högt och haftlånga samtal med personer som inte varit där just för att prata av mig och prata igenom något som jag behövde.

Jag har skrivit i några år. Vet inte varför det inte räcker längre att bara skriva. Kanske det är det där med att dela? Ha någon som lyssnar, har synpunkter och ser på saker ur en annan vinkel? Jag tänkte på alla yrkesgrupper där de stöter på svåra saker. De pratar med varandra och stöttar, och vissa får till och med hjälp av proffs.

Nej, jag har inte haft någon person som stöttat mig sedan jag blev vuxen. "Ensam är stark!" du vet.
Men jag har också haft långa samtal på kvällarna. Andra dagdrömmer om romantik. Jag dagdrömmer om en familjeterapeut (som jag hann träffa 2 gånger innan han gick i pension) och föreställer mig att han kommer och lägger handen på min axel och frågar "Hur mår du egentligen?". Sedan pratar jag med honom i tankarna. Tyvärr har han inget vettigt att säga i mina dagdrömmar, så det är väl inte så effektivt egentligen.

Jag letade efter Jourhavande Medmänniska och andra liknande tjänster, men jag hamnade hos Jourhavande Präst. Där fick jag riktigt bra råd, så jag ska försöka ta tag i det här på måndag. Lite hopp fick jag nog i alla fall!