Livrädd för att berätta på jobbet

Man kan inte planera livet i detalj. Det går helt enkelt inte. Vad hade ni gjort om du blivit svårt sjuk? Fått gå på cellgiftsbehandlingar? Eller råkat ut för en traumatisk olycka med hjärnskador som följd?

Det är inte mycket du kan göra åt det.

Har man anställda i fertil ålder så får man nog anta att de kan gå på mammaledigt precis när som helst, så jag tycker inte du ska göra det till ditt problem att lösa dethär. Jag hade väntat och berättat efter semestern.

Jag är relativt ny på jobbet och det är en manlig miljö inom industri. Jag var livrädd att berätta för chef och kollegor eftersom jag vet att det ställer till det i en slimmad arbetsplats.
Men jag tänkte att om jag berättar i tid (v 12) så hinner de planera om, utan mig.
Chefen blev jätteglad för min skull och sa grattis vad spännande !
Det behöver inte bli så starka reaktioner som du väntar dig, hoppas du blir bra bemött den dag du berättar och lycka till

Jag var i en liknande situation som du. Var fortfarande provanställd och skulle precis skriva kontrakt på en tillsvidareanställning. Innan jag skrev på berättade jag för chefen. Tror jag var i vecka 10 då så det var supertidigt, men jag körde ett ärligt spel och sa att jag vill att ni vet om detta innan jag skriver på.

Förklarade att jag förstod att tajmingen sög men då man försökt i ett års tid så blir tajmingen liksom helt oviktig..

Chefen blev jätteglad för min skull och fattade att det är såhär som livet ser ut! Skrev på kontrakt och nu går jag hem på gravidpenning om två veckor. Världens bästa chef!

Är din chef det minsta mänsklig borde denne inte bli arg. Klart de kan tycka att det blir lite krångligt och besvärligt och det kan man ju ha förståelse för. Men att deras kvinnliga anställda blir gravida är inget konstigt och vill de bara ha medarbetare som sätter jobbet före allt annat i livet så kan man ju nämna att de borde varit tydliga med det från början.

Jag skulle berättat bara för chefen nu innan semestern. Nämn att du valde att berätta såhär tidigt för att ni ska kunna planera för hösten och vara ute i god tid. Berätta också att ni försökt länge och att du faktiskt inte trodde att det skulle hända men att du nu är jättelycklig över det, men att du känner att det blir en knepig situation med jobbet. Har du förslag på lösningar så lägg fram dem också. Var jätteärlig! Det lönar sig i längden och du slipper gå med ångest en hel sommar för att du måste berätta när du kommer tillbaka igen.

Mitt bästa tips är att läsa på om dina rättigheter och prata med din fackliga företrädare i förebyggande syfte innan du berättar för din chef. Det kommer ge dig styrka att stå upp för dig själv. Det behöver naturligtvis inte bli en stor grej/ett problem alls. Men om det blir ett problem bör det bli din arbetsgivares problem, inte ditt.

Jag ska tillägga att min chef gav mig en tillsvidareanställning när hon fick reda på att jag var gravid. Innan hade jag ett vikariat. Så chefen kan lika gärna reagera positivt.

Jag var exakt lika nojjig och nervös som du. Jag blev gravid samma dag som jag började på mitt nya jobb. Hade alltså knappt varit där i tre månader när jag skulle berätta. Svettades och skakade i hela kroppen när jag skulle berätta varpå chefen lugnar mig och säger att jag ska ta det lugnt och slappna av "det är ingen fara, jag vet vad du ska säga. Stort grattis! Vad häftigt! Det är precis detta som livet går ut på".
Det är hemskt att man ska vara så rädd och nervös. Det är lätt att glömma bort att det är en människa bakom professionen. Och om den människan mot förmodan skulle reagera negativt - är det verkligen er arbetsgivare man vill ha då?