Desperat pga bonusbarn
Ska försöka fatta mig kort.
Jag lever med en man med tvp barn sen tidigare förhållande. Även jag har två egna barn.
Båda bonusbarnen var från början väldigt positiva till mig, väldigt kramiga och öppna. Alla kom bra överens direkt.
Jag har nu efter ett par års samboskap sett sidor av det ena barnet som på riktigt är obehagliga. Svårt att beskriva men sammanfattat:
Han blir aldrig "normalarg" - någonsin. Han är antingen glad på gränsen till hysterisk eller får tårfyllda utbrott där han gråter som en liten trotsig tvååring. Han är 10 år.
Det är som att skruva på en kran. Han kan bete sig riktigt illa (mer om det nedan) och bara vara helt oberörd. Får han EN, allvarlig men ändå vänlig tillsägelse så börjar tårarna spruta. Direkt.
Han får dessa utbrott även hos sin mamma - men hon bemöter honom genom att göra samma sak. Tillsammans hamnar de alltså i situationer, även bland folk, där de båda "brottas" med varandra i hysteri, gråter, skriker osv. Inga av dessa händelser nämns någonsin igen. Han får vara hemma någon dag från skolan för att "vila upp sig" för han "mår ju så dåligt" tillsammans med mamma.
Han står alltså ALDRIG till svars för någonting eftersom man drar sig för att säga något då man vet att då drar han på tårarna, lägger sig i sängen och somnar, vad klockan än är (!).
Han är rejält överviktig men pratar om sog själv som att han svälter. Han kan gå med huvudet sänkt och darra - och när man frågar vad det är så viskar han att han är så hungrig. Det var så länge sen han åt. Det kan då vara två timmar sedan han åt ett rejält mellanmål.
Hans mamma menar att han är mobbad i skolan. Hans fröken säger att det är han absolut inte. Han kan själv berätta historier om hur något elakt barn i skolan vägrat gå när han sa åt honom. När man frågar varför han ville det andra barnet skulle gå så visar det sig att bonusbarnet själv hoppat på den andre och sagt han är kass på fotboll. "Då började han vara arg på mig så jag sa åt honom att genast gå". När man säger att hallå - det var ju du som var taskig, så är han helt oförstående. Han kan bete sig riktigt elakt mot sitt småsyskon och även mot ett av mina barn, verkligen komma med mobbingkommentarer osv. Han kan sedan börja gråta och säga det är svårt att vara storebror och hans syskon är så jobbig.
Småsyskonet tar skit. Skvallrar aldrig. När vi pratar med henne och säger hon måste säga till om hon får en smäll t ex så är hon bara ledsen. Vill inte ha bråk. Beundrar sin storebror.
Vi anstränger oss sjukt mycket för att inte särbehandla. Vi ser till att alla får egentid. Vi bjuder med alla barn på olika saker. Bonussonen kan då totalförstöra för övriga genom att låtaasgråta, klaga på magont osv. Ofta för att försöka få något att äta. Säger att det kanske blir bättre med något att äta. Får han inte som han vill kan han låtaasgråta i timmar. I timmar!
Nu sist han betedde sig så så tog hand pappa hem honom och sa att han inte fick vara med om han skulle sabba. Då blev det såklart utbrott och han berättade hur hemskt vi behandlar honom, hur elaka vi är osv.
Det är vidrigt.
Mamman ÄLSKAR dessa utbrott. Hennes version är att han mår så dåligt hos oss och vågar leva ut sina känslor hos henne. Genom att hysteribrottas med henne antar jag. De har varit i terapi och fått höra att hon MÅSTE ändra sitt eget beteende för det är det barnen har lärt sig.
De har varit hos soc pga anmälan från skolan - det har varit lite för många hysteriska utbrott från mamman inför personalen så de gjorde orosanmälan. Men soc kan knte tvinga nån till nåt och det är inte tillräckligt illa för en tvångsplacering hos oss.
Jag gillar egentligen pojken mycket. Och han tyr sig till mig, vill ofta stanna längre hos eller åka tidigare till oss. Det är som han har en av och på knapp som han styr över. Och han använder den manipulativt.
Så förutom att spy ur mig min uppdämda frustration, har jag en fråga.
Vad GÖR man? Mamman KOMMER INTE hjälpa till utan istället boosta hans beteende.
Jag och pappan är oroliga och vet inte längre vad vi ska göra. Hur stöttar man ett barn på rätt sätt varannan vecka, när övrig tid är med en människa som på riktigt tycker det är normalt att hitta på nya orsaker till helt osocialt beteende varje gång: han är mobbad, han har lågt blodsocker, han är rädd för sin pappa, han lider av skilsmässan (för 3 år sen), han är ovanligt känslig, han har "ett mörker inom sig" osv.
Någon som hanterat något liknande?
