Är i chock..

Ha dina barn ena veckan och hans barn andra veckan

Allvarligt? Sitter du och gråter efter en vecka av barnens reaktioner på ert ihopflyttande? Är du psykiskt skör eller vad beror det på att du tycker att detta är så hemskt att du inte kan hantera det?

Ja , ge dem tid , det kan bli bättre , men det finns inga garantier.

De kan ogilla varandra tills ni flyttar isär , eller tills de växer upp och flyttar.

Tänk att någon tvingar dig bo med några andra vuxna du inte väljer och du har inget val.

Kanske blir ni sams förr eller senare , kanske inte.

Hjälp.
Nyss har ni båda två valt att skaffat barn med en annan person. Nu så vill ni vara en familj. Det är otroligt synd om barnen. Det känns som om det hemskaste människor kan göra nuförtrden är att vara singel några år och låta barnen komma först.
Vad blir bättre för att du gråter. Låter ju helt galet!

Det finns forskning som visar att det tar två år innan nyfamiljen har landat.

Detta kan inte DU fixa. NI måste fixa detta. Pappan och du måste sätta er ner och diskutera hur ni ska hantera det hela när hans barn sliter saker ur dina barns händer eller om ditt barn gör något. (Jag tänker att ettåringen inte gör så mycket väsen av sig) NI måste stå totalt enade, det är tryggt för barnen.

Ha klara regler som alltid följs, inga undantag förrän ni är i harmoni.
Egentid med sin egen förälder är viktigt, det kan nog vara jäkligt svårt att på heltid (deltid) behöva dela sin förälder med några andra barn.

Gör saker tillsammans, tänk team building som man kan göra på arbetsplatser. Googla efter sånt som ni kan göra tillsammans, helst sånt som kräver att ni gemensamt löser saker och ting.

Se till att alla har uppgifter i hemmet, även ettåringen kan ha som uppgift att hjälpa till att lägga sina leksaker i sin låda tex. Visst, det kommer kanske inte att gå superbra med den saken Men de andra barnen ser att även han har en uppgift.
Övriga kan ha som uppgift att hjälpa en vuxen att starta tvättmaskinen, med disken, med maten osv. (Alla städar sina egna rum så klart, med hjälp efter ålder och vana) Se till att blanda lite grann så att dina barn bland får vara med honom och tvärtom. Tala om att uppgifterna varierar pga ålder om det behövs.

Prata med barnen om empati, om vikten av att alla jobbar för att ni allihop ska ha det bra.
Barn som känner sig delaktiga och som en viktig del i familjen mår bättre.

Som sagt, det viktiga är att NI du och din sambo är överens och att ni BÅDA jobbar för att detta ska gå bra.

Sen, en viktig sak: Flyttade ni in till en av er eller skaffade ni ny bostad? Flyttar man in till en annan så blir det mer tjafs är min erfarenhet.

De som bott innan ska plötsligt dela SIN bostad med andra, den som flyttar in kan känna sig i vägen, som att det inte är deras hem på riktigt osv.

Men minsta är ju bara ett år :(.. Varför har så många så bråttom? Hatar att säga det men ... Stackars barn.

De kanske separerade under graviditeten och har umgåtts sen dess. Då är det kanske 1½ år som de har träffats. Eller ännu mer om TS precis blev gravid när hon lämnade pappan. Eller det yngsta barnet kanske är med ett one night stand så att hon aldrig varit ihop med honom.

Vi måste ju gå efter vad TS säger, att de tagit det lugnt och låtit barnen träffas i lugn och ro etc.

MEN det är stor skillnad på att träffas ibland, sova över ibland och att tvingas bo ihop för jämnan, eller iaf alltid då man är hos sin förälder. Hans barn är ju uppenbarligen otrygga eftersom även förskolan reagerat på deras aggressivitet (om jag inte minns fel) eller så är det något annat.

Hur som haver så behöver de lösa situationen så har du några tips som inte direkt inbegriper SEPARERA så är det ju bra om du kan skriva dem

Separera gör man inte i en handvändning, därav att jag alltid rekommenderar att man provbor först och hyr ut sin andra bostad i 6 månader. Då har man alltid möjligheten att flytta tillbaka om det inte fungerar. Nu har de ju redan flyttat ihop i TS fall, så det rådet är ju bortkastat, alltså skrev jag inte det till TS.

Ha barnen olika veckor givetvis, förmodligen vill ni inte det utan vill ha eeeegentid resterande tid men nja det får vänta skulle jag säga. 
Eller inte flytta ihop alls o träffas då ni inte har barnen. 
O för GUDS 'SKULL skaffa inte fler barn. 

Var lite mer vägledande och närvarande nu i början så att de inte kör fast i dåliga banor. Se till att barnen, särskilt de tre äldre, inte får tillfälle att spinna ur kontroll med varandra utan var med och styr upp i ett tidigt stadium. Det är faktiskt ok att be dem leka inom synhåll om de inte kan låta bli att bråka när de är själva. De kan gott sitta och pyssla i köket eller hänga med dig och pappan när ni är hemma. De är så pass små att det inte alls är något konstigt att be om. Ha låg tolerans för bråkigt beteende bland barnen och bryt tidigt om de börjar gnabba. Gör ingen stor sak av det utan konstatera bara att så gör vi inte och försök rikta deras uppmärksamhet mot något annat. Som man gör med mindre barn. Lägg mycket tid nu i början och testa om ni kan ta ett steg tillbaka igen om några veckor.

Ser du några situationer eller tider då de kommer väl överens? I så fall se till att de kan fortsätta göra det och förstärk det så mycket ni kan. Kan ni mysa tillsammans med en god bok? Eller fungerar de bra på cykelturer? Eller när de leker med lego? Eller kan de servera lördagsgodiset? Vad det än är så se det och se till att de får de bra ögonblicken ihop.

Hade ni testat att bo ihop med alla barnen innan ni verkligen flyttade ihop på riktigt? Eller är det första gången som alla ska bo ihop?
För om NI två vuxna bara har bestämt att ni ska bo ihop utan att ha testat först att det funkar så är det verkligen egoistiskt av er att bara tänka utifrån erat perspektiv o tro att det ska lösa sig bara för att NI två har bestämt det.

Hur länge har ni varit ihop? Kanske hade varit bättre om ni hade väntat några år?

Håller med. Särskilt med tanke på att yngsta ungen bara är 1 år, det innebär att alla ungar nyligen gått igenom en separation?!

Separera och flytta ihop igen om några år - om förhållandet håller!

Herregud man dör inte som barn att få ny familj med mamma.... verkar vara ni som säger det som är små sköra glas pärlor...