Varför knyter jag inte an och vill vara förälder?

Du söker professionell hjälp för ditt barns skull såklart. Om du inte har gjort det på 3 år undrar jag hur du funkar? Stackars barn. Han måste ju känna av att du avskyr honom.

Du behöver professionell hjälp med att bearbeta dina känslor. Min första tanke när jag läste det du skrivit var att någonstans inom dig älskar du ditt barn trots allt, annars hade du inte brytt dig om ifall du älskar honom eller inte. Jag får intrycket av att du känner dig överväldigad av det ansvar det är att vara förälder. Jag kände mig helt knäckt i början med min första dotter, började undra vad fan jag hade gjort mot mig själv, kände att jag ville ångra mig men visste ju samtidigt att det var oåterkalleligt. Kände det som om mitt liv var slut. Dock gick dessa känslor över inom några veckor men jag kan relatera till en del av det du skriver.

Imorgon ringer du till antingen vårdcentralen och bokar tid eller direkt till privat psykolog eller liknande. Det finns ju även möjlighet att få hjälp via bvc om du vill det. Ta ett första steg mot förändring imorgon så att du kan få känna lyckan det faktiskt är att få ha sitt eget barn. Ta steget både för din skull och för din sons skull.

Det finns inga hopplösa människor, bara människor utan hopp!

Jag vet att det kommer ordna sig för dig. Du behöver bara stöd och och hjälp.

Lycka till!

Sök om stödfamilj till honom och sök hjälp med dina känslor för hans skull. En stödfamilj kan ge dig avlastning och ge kärlek till barnet.
Får man fråga varför du skaffade barn?
Du måste seriöst göra ngt drastiskt iaf. Stackars barn :(

Jag känner också igen mig. Och jag blev livrädd för jag trodde aldrig jag skulle ha såna känslor, jag som är så barnkär och passat barn sen jag var liten själv.
Men det var inte riktigt samma sak som att ha ett eget.....
Jag är inte separerad från barnets far, det har kanske varit räddningen. Annars hade jag mycket väl kunnat hamna i din situation.
Du har fått bra tips, sök hjälp säger jag också! Du är inget ufo, det är inte ovanligt att känna som du gör men du behöver stöd i att reda ut hur du ska ta dig vidare. För barnet finns och behöver dig, det är liksom så det är.
Stödfamilj låter inte heller dumt. Lycka till!

Alla är inte gjorda för föräldrarollen. Du ville inte ha barn men skaffade barn i alla fall. Vad säger pappan? Kan han tänka sig att ha barnet mer ofta?