Skaffa barn igen, 10 år senare.. Är det bara jag som oroar mig mer?

Jag fick när jag var 19-21..träffade en ny och fick 2st vid 31 och 33 det gick jättebra. Skild dock. Fick en tjej- 14 vid 39...väntar nr 6..fyller 41 snart

Fick första när jag var 17 andra när jag var 23.

Nu med nästa är jag 28 år och är SUPER orolig för hur de ska gå. Precis som du säger om barnet blir friskt, hur de blir med sambon, hur övriga barn ska ta det, hur trött man kommer va i början, hur förlossningen ska gå osv osv

Jag var 24 med första så inte så ungt jämfört med er andra ;) skilde mig från hans pappa när jag skulle bli 31. Träffade en ny man och i december förra året fick vi en sladdis. Ska bli 34 i år. Ett av de bästa besluten jag fattat. Storebror älskar sin lillasyster och vi likaså :) hade aldrig tanken att något skulle vara fel med henne. De kollar ju det mesta nu för tiden om man vill.

Hade såklart tankar innan pm hur vi skulle orka. O sen "ge" upp friheten vi hade. Men det har inte varit några problem alls. Bara kör på! Man kan inte vara nojjig över saker lev livet.

Jag fick mina två första när jag var 18 och 20 år. Det förhållandet höll inte och vi skildes när min yngsta var 4 mån. Pappan ville inte ens träffa barnen så jag fick ensam vårdnad.

Träffade min nuvarande man när min yngsta vad 1år och vi har varit tillsammans i 10,5 år nu. Fick min efterlängtade bebis för 5 mån sedan, jag är 32 år nu. Kan tänka mig ev. Skaffa en till och hoppas på flicka då eftersom jag nu har tre pojkar. Jag kände mig jättegammal samtidigt som allt kändes nytt. Jag njuter för fullt dock :))

Jag fick mina när jag var 21 och 23. Jag har nu en man som också har två barn sedan tidigare och vi funderar på en till. jag går in samma tankar som du. Vet precis vad du menar. Nu är jag 31 och min man 39. Så framtiden får utvisa om det kommer en till eller inte. Men i så fall startar vi med försöken nästa år (vill gärna ha en liten på våren/sommaren) gick lätt att bli gravid sist. Tog sig på första försöket på bägge. Men nu kanske det förändrats så vem vet.

Min kille är 42, så vi känner lite att det är nu eller aldrig.. Önskar att jag inte kände mig så orolig. Är allra mest rädd för att småbarnslivet kommer ta död på vår relation och att jag blir ensamstående med tre barn istället..

Ja, lite nu eller aldrig känsla här också. Fast man kanske bara tycker att åldern är ett hinder just nu.. Jag menar många tycker nog att det inte är så "gammalt" bara man själv ????

Jag är inte så orolig över att bli ensam eller att det inte ska fungera bra, just nu är jag lyckligare än någonsin och min man är verkligen den jag ser en framtid med. Oroar mig kanske lite för att bli ensam men då bara för att jag är rädd att min man ska gå bort för tidigt i en olycka eller liknade.

Sen är det såklart min önskan att barnet blir friskt. Där ligger nog min största oro.. så får kolla upp vilka tester jag i så fall kan göra. Förlossningen är jag egentligen inte rädd för bara orolig att barnet inte skall klara den.

Min oro grundar sig i dåliga erfarenheter av tidigare förhållanden, samt att vi haft det lite skakigt i vår nuvarande relation tidigare. Ytterligare en försvårande omständighet är att jag blir så otroligt känslig (emotionellt) när jag är under påverkan av hormoner, att varje liten sak blir en stor grej.. 

Med mina tidigare barn led jag av depression under småbarnsåren, och jag vill verkligen må bra denna gång och få njuta av bebistiden. Så rädslan är väl också att det ska gå åt helvete igen, och att jag ska må dåligt. Risken är egentligen mindre nu, eftersom jag den här gången har kontinuerlig läkarkontakt och medicinering, men ändå.

Angående ålder, så ja, visst är det vanligare med äldre föräldrar nu, men man vill ju ändå ha en "buffert" på några år.. Min killes egen pappa dog dock tidigt (runt 55-60-årsåldern) på grund av sjukdom, och min svägerskas man dog nyligen vid 46 av leukemi.. Det är nästan som att det går i släkten att bli änka :P

Jag förstår känslan exakt. Mina första två blev till utan att vi ens försökte. Mitt andra blev till när jag fortfarande ammade så jag visste inte ens att jag var gravid förrän 2-3 månader in i graviditeten.

Min nuvarande man och jag försökte förgäves i ett par år, blev gravid för tre år sen, men bebisen dog i magen i v.20. Vi fick göra två utredningar utan något vidare resultat (inget fel på nån av oss) till slut så fick det bli ivf. Efter andra ivf:en blev sonen till. Vattnet gick 6 veckor för tidigt, dock utan värkar. Läkarna insisterade på att behålla honom i magen trots brist på fostervatten. Efter mycket tjat från vår sida fick vi tillväxt ul som visade på att lillen inte växte så blev igångsatt samma kväll 5 dar efter vattenavgång. Efter mycket drama sattes jag igång och sonen kom på 59min exakt. Inga komplikationer för min del alls. Kände knappt av förlossningen redan efter en timme. Vi fick dock stanna 1 vecka på BB pga lillen fick gulsot ( helt normalt för en prematur) idag är han 5 månader o starkare än de flesta bebisar i hans ålder enligt BVC.

Vår lilla mirakel värd varenda tår och ångest i väntan på honom. :)

Tänkte bara uppdatera tråden med att berätta att vi nu väntar barn, beräknad till september. 
Lite orosmoln finns fortfarande, men det ska väl bli bra.

Hej :)

Varit i liknande situation..

Hade två barn.. Skilsmässa.. Träffa ny man och att skaffa fler barn kom upp till diskution.. Mina första barn var då 7 o 8 o jag 34.. Vi körde på o fick en underbar tjej för två år sen :) Det är det bästa beslut jag tagit! Vi fick nyss vårt fjärde barn.. Mellan min första o sista är det nästan 10 år..

Visst är det skillnad på att vara 26 och på att vara 36 :) men du är ju yngre än mig :) min sambo är 5 år yngre o orkar mycke mer.. Om det är åldern har jag ingen aning om..

Sista biten föll bort...

Min oro har varit den samma, men har ändå haft den inställningen att man inte ska låta sug hindras av dåliga erfarenheter eller låta rädsla hindra en från lycka :)

Kommer det skita sig så löser man det.. Fram tilla dess tänker jag vara lycklig :)