Min son dog när han var 4 månader. Föddes helt utan någons vetskap med en hemsk och dödlig sjukdom. Vi vårdade honom tills han somnade in i mina armar. Det är 16 månader sedan nu. Jag känner inte att jag gått vidare. Sörjer fortfarande oerhört.
Enda råden jag kan ge dig är att inse och acceptera att det tar tid, att inte börja jobba för tidigt som jag gjorde eftersom den första chockfasen tar längre tid än man tror och man skadar och förlänger lätt sin sorgeprocess genom att stressa fram något, och försök också hitta någon grupp för personer som gått igenom samma/samma sjukdom osv. Jag upplever en stor klyfta mellan mig och personer som inte mist sina barn, de förstår liksom inte. Och för att inte känna sig ensam och kynna känna någon sorts gemenskap är det värdefullt att ha kontakt med människor som verkligen förstår vad du går igenom. Slutligen - se till att få inte bara individuell terapi utan också parterapi (hade vi fått det kanske min sambo inte lämnat mig 3 mån efter vår sons död...). Att få vettig psykiatrisk hjälp och parterapi kan vara otroligt svårt, ett tips är då att ta hjälp av en diakon från din församling eller på sjukhuset. Jag som icke-troende har haft stor hjälp av dessa fina människor.
En sak till... Tiden före och efter sitt barns död är oerhört traumatiskt. Hjärnan kopplar bort för att skydda sig. Därför kommer du kanske som jag efter ett tag inse att du har mycket minnesluckor och har glömt detaljer som du desperat vill komma ihåg. Försök skriv ner minnen, en tidslinje, tankar osv. Du kommer vara glad för det senare.
Kramar till dig <3
