Hantering av 6-årskris

Sen 6-årsdagen har min dotter förändrats totalt. Från att ha varit en lugn, sansad och glad tjej som alltid varit "äldre" än hon egentligen är, har hon nu blivit raka motsatsen. Hon skriker, slåss och säger elaka saker. Flera gånger varje dag är vi osams. Hon vägrar göra vardagliga sysslor såsom klä på sig, äta, borsta tänder eller lägga sig eller krånglar med alla dessa saker som t.ex klädval eller matval. Trots önskad mat vägrar hon äta för att "det är äckligt" och sen är skriket igång, vilket kan hålla i sig i timmar eller för resten av dagen.

I alla dessa stunder försöker jag behålla lugnet, lyssna, prata, krama och förstå att hon har en jobbig tid i utvecklingen och att hitta sig själv (har hört talas om att "lilla tonåren" dyker upp kring 6 år), men ingenting jag gör hjälper. Hur hanterar jag detta på ett pedagogiskt och bra sätt? Som läget är just nu gråter jag mig till sömns varje dag, mitt huvud är helt slut på energi. Jag har tappat greppet om vad jag kan/bör göra för att få henne att må bra och känna att jag finns där i alla stunder.

Jag och pappan lever isär och har gjort sen hon var drygt 2 år, hon bor varannan vecka. Relationen fungerar bra, både mellan pappa & dotter och mellan mig och dotterns pappa. Jag lever ihop med en man (sedan dottern var 3 år) och vi har en gemensam son på 1,5 år som älskas oerhört mycket av dottern, likaså ser dottern min sambo som en bonus. Beteendet finns enbart hemma hos mig, hemma hos pappan finns ingen förändring av beteendet.

Så. HUR i hela friden hanterar jag detta?