Separera, hur vet man?

Många separerar och går då igenom en fas av förnyelse. Börjar bry sig om sitt utseende, börjar träna, får nya intressen, reser, går kurs mm. Varför inte testa att förbya dig INNAN du väljer att skiljas? Har du tur så räddar det ert äktenskap.

Att du får känslor för andra män är ett tydligt tecken på att du inte trivs i ditt nuvarande förhållande. Det låter som att du har pratat med din man om bristen på känslor, men har ni pratat om eventuell separation?

Personligen tror jag inte på att leva kvar i en relation efter att kärleken är slut. Det som händer när man offrar sig för att partnern och barnen ska få vara lyckliga är att man tappar bort sig själv. Fortsätter det under en längre tid så blir man deprimerad och tappar lusten att leva (själen ser ingen anledning till att leva om den blir undantryckt hela tiden).

Åh, vad jag känner igen mig. Jag blev tillsammans med min man när jag var 17 år, nu är jag 38. Han är lite äldre än mig så han hade ju hunnit leva livet lite innan vi träffades. Inte jag.
Jag älskar honom och vill inte vara utan honom. Men samtidigt mår jag så dåligt i vårt äkenskap då jag nu gått in i väggen och är sjukskriven. Känner ingen kärlek eller ömhet från honom mera. Bara gnäll hela tiden och han är sur och grinig jämt.
Jag kan må bra när jag är ensam med barnen och tänka att allt ordnar sig. Sen kommer han hem och allt liksom förändras. Jag får en negativ energi.
Är bara det han utstrålar tycker jag.
Jag vet heller varken ut eller in. Vi har bråkat om detta flera kvällar nu. Han tycker att det är bra?! Att det mesta är mitt fel.
Jag kan liksom inte se mig leva så här om några år, kärlekslöst äktenskap då tom sexet ska planeras i flera dagar i förväg!!
Vill ha någon som vill krama mig, vill prata med mig och då se mig i ögonen, vill åka iväg själv med mig. Inte ens det vill han längre göra.
Jag trodde verkligen att vi skulle vara ihop hela livet, han kändes såå rätt när jag träffade honom.

Förlåt ts att jag svarar på Cillas inlägg. Men vad jag känner igen mig i detta! Kanske det som hänt mig nu då. För många år sen hade vi det dåligt och var nära att skiljas men vi ändrade oss.
Ända sedan dess har det väl varit knackigt. Men vi har fixat det. Men det senaste åren har jag mått dåligt i äktenskapet, då han bara gnäller på mig, är sur och grinig jämt, allt jag gör är fel osv. Nu har jag gått in i väggen och mår dåligt. Känner att det verkligen inte kommer lösa sig med mitt mående, för jag vet ju att det beror på den kärlekslösa relationen. Men samtidigt är jag livrädd att bryta upp. Tänk om jag mår lika dåligt då.

Jag var i samma situation för drygt tio år sedan och förstod inte orsaken till att jag var deprimerad, det var psykologen som förklarade sambandet mellan att man uppoffrar sig och att själen inte ser någon anledning till att fortsätta leva.

Direkt efter att jag berättat för min man att jag ville skiljas så mådde jag mycket bättre. Redan veckan efter gick jag upp till heltid utan problem efter att ha varit sjukskriven på halvtid i flera månader. Jag har inte ångrat skilsmässan en sekund. Visst gjorde det ont i mammahjärtat när barnen var ledsna i början, men det tog bara några månader innan de hade acklimatiserat sig och allt var vardag igen.

Det är ju nästan otäckt hur bra jag kan känna igen mig i Cilla, Känner igen mig och trådstartarens inlägg. Känner själv att jag till slut blivit sjuk av att grubbla över min relation och inte få till vare sig en brytning eller en förbättring. Jag har försökt bryta upp i över 1,5 år -  men klarar det inte p.g.a att maken blir så olycklig. 

Just nu känns det som att både min själ och min kropp är på väg mot sammanbrott och jag ser liksom ingen mening med livet och framtiden. Tyvärr inga bra råd till trådstartaren, eftersom jag själv är så värdelös att jag inte ens klarar av att misslyckas (=skilja mig). 

Men jag håller tummarna att du snart hittar en lösning på situationen!!! Jag är ett levande bevis på att det inte blir bättre av att avvakta och hoppas på att allt löser sig....

Åååh ni anar inte vad era svar betyder för mig!

Jag äter antidepressiva mediciner, har gjort till och från. Har trott att det beror på min jobbsituation och andra yttre omständigheter. Men det känns mer och mer tydligt vad det beror på. Jag vill ju älska honom tillbaka, men hela min kropp säger att jag inte gör det. Trots allt så har vi det ju bra ihop, om jag bara slutar grubblar, men innerst inne vet jag vad jag vill, men hur ska jag kunna såra pappan till mina barn och min livskamrat sen 20 år tillbaka? Samtidigt märker jag att barnen inte heller mår bra av detta, det är en väldigt negativ stämning i huset, och då försöker jag tänka att de blir lyckligare av att vi separerar.

Jag kan inte skriva mer nu, men är så tacksam för all respons, historier om liknande situationer, och trots allt så är det skönt att höra att vi är flera som känner och mår som jag gör.

Kram

Någon mer med erfarenhet eller råd?

Jag går snart sönder! Min man är så ledsen, vädjar om fler chanser och påminner om allt mysigt vi har gjort tillsammans, hur kan jag bara förstöra allt?? Men mina känslor är ju borta, jag känner ju ingenting, jag är gladare när jag är själv med barnen. Jag är bara så rädd att jag grubblat sönder mig, vi kanske har det bra ändå?? Sedan är det ju den andre mannen, han har väckt något i mig som jag inte trodde jag var kapabel att känna, jag vill inte mista honom, han är för bra för det, jag kommer i så fall i all framtid fundera på hur det skulle bli med honom. Jag har känt mig så himla ensam i relationen så länge, men jag vet inte om jag klarar att splittra familjen, vi har ju trots allt en fungerande vardag. Orkar snart inte mer...

Läskigt - känns som att jag skrivit inlägget.... Känner så väl igen det du beskriver. När man mått dåligt nog länge så vet man inte längre vad som är ut eller in. Mår man bättre om man lämnar - eller är livet kört ändå (och då är det ju onödigt att göra alla andra olyckliga....). Grubblar också dagarna i ända och orkar inte fullfölja mina försök till separation när mannen vädjar att jag skall stanna. När vardagen fungerar, så blir kaossteget på väg till förändring för hemskt för att våga ta  

Jag känner också igen mig, förutom att min dåvarande fru inte vädjade om att fortsätta, utan tvärtom visade det sig att hon gick och bar på liknande känslor. Så vi separerade, trots en fungerande vardag och trots att vi faktiskt tyckte om varandra. Det var ett år sedan, och det har varit tufft, men så rätt. Ett par månader efter att jag hade flyttat träffade jag en ny kvinna och blev handlöst förälskad. Det är så här det ska kännas.

Jag har dåligt samvete för barnen, och det är emellanåt skitjobbigt att leva i en ny relation och hantera varandras och egna ex och ungar, och visst saknar jag delar med livet med exet, men inte förrän jag gick förstod jag hur dåligt jag hade mått.

Hur gick det sen Cilla? Tyckte du det var svårt att leva ensam i början? Ekonomiskt,kände du dig ensam? Jag vill bryta upp men samtidigt är jag såå rädd och vågar inte! 21 år är en lång tid och det känns som att jag inte har någon mer vuxenkontakt ön honom. Men att må såhär dåligt som jag gör nu och känna sig så värdelös orkar jag inte i längden! Jag är själv skilsmässobarn och vet hur jobbigt det var, vill inte utsätta mina barn för det.

Jag grubblar också sönder mig. Men vet inte om det är någon livskris jag går igenom just nu. För tänk om vi skiljer oss och jag ångrar mig?! Och inser att vi hade det bra! Det är det jag är så rädd för!! Att man få inser att gräset inte var grönare på andra sidan. Jag är sjukskriven sen april pga utmattningssymtom. Vet ju själv oxå att det beror på vår kärlekslösa relation. Jag är oxå mycket gladare när jag är ensam med barnen.

Måste skriva av mig igen och vill gärna ha fler råd och erfarenheter!! Min man är nu så snäll, han gör allt för mig, och han är jätterädd för att jag ska lämna honom. Själv känner jag att jag är färdig, tom på känslor, men jag tycker så synd om honom, jag kan inte såra honom!! Jag känner mig så elak! Varför kan jag inte älska honom? Samtidigt känner jag mig lite arg och besviken, tänk att det skulle behöva gå så här långt för att han skulle förstå att jag menade allvar. Jag har otaliga gånger berättat vad jag tycker saknas i vårt förhållande, men först nu vaknar han. Han vill ha en chans till, men jag har ju funnit en annan man på vägen, en man som jag tror jag skulle kunna bli lycklig med, men det skulle såra min make och påverka mina barn. Jag vill ju att familjen ska funka, men jag känner mig inte lycklig.

TS, hur har det gått för dig? Det vore enormt värdefullt att höra om någon annans historia, eftersom din situation när du skrev liknar min nuvarande. Är livrädd och utan perspektiv känner jag.

Hej TS, undrar oxå hur det har gått för dig? Känner så igen mig i din situation och har känt såhär i ngr år nu. Träffade dessutom på en annan man i julas (nästan 11 månader sen nu), som jag till slut bröt med för behövde reda upp mina känslor för min man. Men på ngt vis har den här mannen "hängt med" ändå i periferin sen dess. Vi har bara hörts av sporadiskt, men inte setts. Och jag grubblar fortfarande på vad jag vill med mitt äktenskap.. Vissa där är det lugnare, men sen kommer de där jobbiga känslorna av att jag undrar vad jag känner.. på riktigt lixom.. ???? Jättesvårt! Vi har oxå 2 barn ihop, vilket självklart gör det så mkt svårare.. vill inte såra ngn av dem. Men känns inte rätt när jag känner såhär heller. Och tänk om jag ångrar mig? Jag vet då att det inte finns ngn återvändo, så behöver verkligen veta när jag väl bestämmer mig..

Klassiskt problem. Kvinnan påtalar gång på gång på gång på gång att det måste till förändring. Han lyssnar inte. Först det blir skarpt läge inser han allvaret och ser henne. Men då har hon hunnit lämna mentalt.

Lämna. Du har ju gjort allt du kunnat för att få det att funka. Den ansträngningen har han ju faktiskt inte gjort!

Vi lever en gång. Bara en. Vi ska fylla våra liv med glädje inte set motsatta. Och en glad mamma är en bra förebild för sina barn.

.... och rent krasst är det ju fråga om egoism. Han är enbart redo att göra en kraftansträngning när HAN håller på att förlora dig. Men han har slagit dövörat för när du påtalat och utryckt att du inte mår bra i relationen och ignorerat dina känslor och ditt mående.

Vill först och främst säga att det känns väldigt skönt att inse att man inte är ensam i denna situationen!
Sitter i en likadan sits, med 2 barn under 10 ar, pojkvän sen 12 ar som är lika kär (om inte mer) idag som när vi träffades och själv känner jag... ingenting. Eller snarare, känner vänskap, respekt, tillgivenhet osv osv men ingen romantisk kärlek, inget som far mig att vilja ta honom i famn, vara intim eller ens halla handen. Tvärtom, ger snarare en reaktion i form av irritation och i värsta fall avsmak (som om en av mina bästa vänner skulle göra ett närmande, om ni förstar vad jag menar...). Känner mig färdig, tom pa känslor, vill koncentrera mig pa mig själv och har sa mycket mer energi och livglädje när jag är ensam med barnen. Samtidigt är det ju barnen som hallit mig tillbaka tills nu, bara tanken pa att inte se dom varje dag ger mig ont i magen (särskilt som de star mig sa mkt närmare än deras pappa). Till raga pa att bor jag utomlands, langt fran familj och nära vänner och ekonomiskt är det han som tjänar mest.
Hur kan han undga att se sanningen i vitögat? Vi delar knappt nagonting, sitter mest i skilda rum, jag ryggar instinktivt vid beröring..
Trots allt detta är jag nu efter manga ar beredd att ta steget ut, trots min enorma rädsla för att sara nagon, för att konfrontera, för att jag pa nan niva insett att jag inte gör mina barn en tjänst  i langa loppet och att jag inte kan offra mig själv hur länge som helst...
Men hur berätta nagot sant här, rent konkret? Det kommer att krossa honom... .

Stor kram till alla i liknande sits! Har inga goda rad men ville iaf skicka omtanke...