Hej!
För det första, om det här är i fel kategori får någon gärna tipsa om en mer passande kategori. För det andra, min syster ska få barn och jag ska bli morbror. Den enda önskan min syster har uttryckt är att hon vill ha oss (syskon och föräldrar) i närheten, men förutom det har jag ingen aning om vad som förväntas av mig.
Kräver gör man väl aldrig dock kan man alltid önska 
Jag förväntade mig endast ett grattis vid födseln och närvaro vid det kommande dopet om inget viktigare uppehåller honom då. Utöver det så är den eventuella relation mitt barn och han skapar deras
Jag blev glatt överraskad av presenterna bebisen fick vid sin födsel som har blivit mest använt hittills.
Vad din syster förväntar sig är omöjligt att veta. Vad vill du vara för en morbror? Gillar du barn? Umgås du mycket med din syster i vanliga fall?
Man kan inte kräva något.. Jag har tur som har bröder som tycker det är skoj att hitta på saker med barnet.. Allt från att hänga i parken till att ta med på äventyr/nöjesparker med mera..
Det går inte att förvänta sig något alls. Det jag önskar att min bror ska vara för mina barn är detsamma som mina mostrar var för mig och mina syskon när vi var små. Någon som hälsar på och bryr sig. Som gärna leker, och är någon de kan övernatta hos när det börjar bli aktuellt. Eventuella presenter är inte det viktiga i min värld, utan det är omtanken som är viktigt. Sen är det som sagt en önskan från min sida, absolut inget jag tvingar på honom, hur pass delaktig min bror vill vara är upp till honom.
Hon kan ju inte kräva nånting. Eller ens förvänta sig.
Menar du att man inte kan förvänta sig något alls av sina syskon? Om man har en "normal" relation? Är det bara jag som tänker att det är en självklarhet (närmast en plikt) att intressera sig för varandra, ställa upp etc. Såtillvida inte syskonet gjort något rejält tokigt för att skada relationen.
Den reflektionen som jag har fått utifrån era svar är att det är upp till mig hur mycket jag vill engagera mig som morbror, och att det inte går tvinga in mig själv i en roll
Jag håller med nevermind. Om min relation till syskon och mamma hade blivit plikt. Då hade relationen dött ut.
Relationer ska bygga på ömsesidig frivillighet.
Som svar på TS fråga. Ingenting mer än vad du själv vill
Jo, det är klart att det är frivilligt. Men om ditt syskon intresserar sig för dig och dina barn, tycker inte du att det hör till att du gör detsamma? Att man har ett större ansvar att måna om familjen om andra?
Menar du att man inte kan förvänta sig något alls av sina syskon? Om man har en "normal" relation? Är det bara jag som tänker att det är en självklarhet (närmast en plikt) att intressera sig för varandra, ställa upp etc. Såtillvida inte syskonet gjort något rejält tokigt för att skada relationen.
Hur bra skulle det bli om man skulle umgås med någon endast av plikt? Det blir ju helt falskt och egentligen elakt mot den andra människan tänker jag. Man vill väl ha människor kring sig som faktiskt tycker om en.
Så skulle jag själv aldrig orka hålla på.
Det har två gånger hänt att två olika i efterhand antytt att de gjort saker för mig, inte för att de vill utan av pliktkänsla och sedan velat casha in, alltså att nu är det min tur att ställa upp som betalning. Det har gjort mig både arg och ledsen.
Nja, jag håller inte med att man har större ansvar över din barndomsfamilj.
Jag anser att en relation ska vara ömsesidig. Jag är måttligt intresserad av småbarn så jag är inte den som springer benen av mig. Förväntar mig inte att de springer benen av sig.
Att få ett syskonbarn är att få en släkting.Man bestämmer själv vad man vill att det ska betyda för en.Men släkt är man oavsett.