Maktlös. min son är utåtagerande och bryr sig inte om något man säger

Hej.

(Långt meddelande men behövde skriva av mig och försöka förklara hur det ser ut så ni kan få en ungefärlig bild även om det finns en miljon mer saker att berätta om. Hoppas ni orkar läsa för jag är i behov av råd och stöd)

Min son är 8 år och utreds just nu på bup för adhd. Han har sedan han varit liten alltid haft svårt att hantera känslor och ilska är den känslan som alltid legat närmast till hands för honom. Han har sedan 3-4 års ålder fått såna utbrott att han slåss och skriker.

Detta har fram till i vintras alltid bara varit hemma på mig. Nu slåss han och härjar i skolan också och har under förra terminen inte gjort något direkt i skolan utan de har satt in en assistent till honom och jobbat med att parera hans utbrott. Han ger sig på sina klasskamrater och lärare samt oss här hemma. Nu på sista tiden har hans utbrott eskalerat och han blir svårare att kontrollera. Han är nonchalant och hånskrattar åt en när man blir ledsen. Han slåss hårt och när man försöker få honom att gå in på rummet för att lugna ner sig sliter han i dörren eller slår sönder sina saker. Han har också stått och balanserat ut genom fönstret och säger att han inte vill leva eller att han ska döda oss. Min sambo är den som får ta mest fula ord från honom där han ofta säger att han inte vill att han ska bo med oss fast han alltid vill det när han är på bra humör.

Han får tunnelseende när han blir arg och går inte att hejda. Han kan inte heller stoppa sig själv utan det eskalerar till det extrema.

Detta sker när han inte får som han vill eller när något inte blir som han tänkt det. Man måste förbereda honom på vad som händer. Ex. Nu är datatiden slut om 10 min osv. Han är duktig i skolan och snabb lärd med känns omotiverad till livet och han saknar helt intressen. Han har väldigt svårt för vänskapsrelationer och har svårt att läsa av sociala koder. Han är urgullig när han är på bra humör och man försöker va tydlig med vad som förväntas av honom och hur det fungerar i en familj. Men han förvandlas till det värsta när minsta motgång kommer.

Ex så slog han sönder sitt rum och slogs och härjade för att jag en dag inte hade grädde till pannkakan. en annan gång ringde grannarna polisen för att de va så livat från vår lägenhet då han fått utbrott över att han inte va nöjd med överraskningskortet han fick på belöningssystemet ormen.

Vi hamna i utredning hos soc för att han gick runt och sa att i slog honom hemma vilket vi aldrig gjort. Ibland behöver man fysiskt flytta in honom på rummet men vi skulle aldrig skada honom. Han skriker rakt ut att man slår honom om man bara nuddar honom. Plus att han är stark och man måste hindra honom från att slå oss. han säger också att skolan slår honom och hans kompisar gör det. Jag passa på att fråga om kontaktfamilj när soc va på möte.

Min son upplevs aldrig som speciellt glad. Han är rädd att prova nya saker och det känns ibland som att han måste skapa bråk och han säger ofta när han är arg att han inte bryr sig om andra eller struntar i vad mån säger och gör som han vill. Man kan efter utbrott samtala med honom men de känns inte som han kan relatera eller bryr sig om vad man säger för de blir likadant två minuter senare. Känns som jag provat alla sätt och igår när det var extremt bråkigt hela dagen sa jag till honom att han inte kan förvänta sig att man vill göra saker för honom eller att han inte behöver tjata om att han ska ha saker osv när han inte kan göra de man ber honom om. Blir tyvärr mycket bestraffningar men berömmer mycket när han gör bra saker osv också. Känner mig helt slutkörd och jag orkar inte hålla ihop mig själv helmer. Inatt fick han åka till mormor och morfar för jag bara grät hela tiden och orkade inte mer något han tyckte va jätteroligt och va riktigt elak.

Känns hemskt att säga att jag bävar över att han ska komma hem och jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag älskar honom men avskyr hans beteenden när han är såhär. Jag vet att jag måste bli mer konsekvent men de är också svårt när man vet hur det kommer eskalera in till bråk. Försöker ha rutiner och regler men nu funkar iget alls.

Någon som känner igen sig? Har råd och tips eller bara orkat läsa allt och kan skriva några uppmuntrande ord. Mina batterier är slutkörd och jag vet inte hur jag ska ladda upp de igen när man går i en så destruktiv miljö hela dagarna.

Dock tycker jag man ska akta sig för att dra slutsatser utanför det som faktiskt händer. TS skriver inte att barnet känner ånger eller är ledsen efteråt. Mest uttråkad av samtalen. Samt att han skrattar när hon gråter. Det blir fel att till varje pris undvika att barnet känner skam när han kanske inte ens gör det.

Tror också på lågaffektivt bemötande, som verkar ge bra resultat i stunden. Men att ett så stort barn skrattar åt sin mamma när hon gråter efter att han slagit henne är ett rejält problem som kommer bli större med åren. Det är ett problem som behöver en lösning snabbt. Förebygga bråk - javisst! Men i rena misshandelssituationer behövs också en väldigt tydlig gräns. För när han är 15 är han straffmyndig och världen kommer inte vara lågaffektiv.

Att ge ett barn med en funktionsnedsättning en konsekvens för att han är impulsiv är helt fel väg att gå. Ditt barn har vant sig vid att misslyckas, låt honom lyckas. Se guldkornen. Att säga förlåt finns det inte alltid någon mening med då ditt barn är i affekt och inte kan styra sig själv och har ingen kontroll. Allt går i 190. Det enda som köns efteråt är skam över sig själv, att man är dålig och man känner sig ensam med de extrema känslorna som man inte förstår sig på. Hitta strategier innan det blir utbrott ! Långt innan. Se tecken så du kan gå in och stödja, hjälpa och vägleda. Affekter smittar och när du blir arg (vilket man blir, ibland mer ibland mindre) så smittar det över till barnet. Ditt barn exploderar ännu mer ! Var lugn, ta inte åt dig. Jag vill tipsa om låg affektivt bemötande där Bo heljskov har hjälp mig att behålla mitt lugn. Detta handlar inte om curling utan om att vägleda barnet med tydlighet och rimliga ramar. Jag har själv tvillingar en med ADHD och min näste utreds för autism. Jag vet att det känns tufft. Jag vet att man håller på att förlora förståndet ibland, det är okej.

Ett tips är att kolla på klipp hur Bo hanterar våldsamt beteende som slag. Håll ALDRIG fast ! Håll i hans armar men följ hans rörelser (era armar imellan), han tappar kraften för det känns tungt.

Kram på dig !

Skrattar gör många när de blir rädda, chockade osv. Det innebär inte att de tycker det är kul på något sätt utan att de inte kan hantera situationen. Misshandelsotuationerna är det allra viktigaste att jobba med, men om vi ponerar att barnet har ADHD fungerar inte gränssättningarna utan man måste jobba på att lära barnet hantera situationerna, förebygga, prata med barnet om vad han känner när det blir så och hur/vad han velat blir bemött när det blir alldeles svart för ögonen. Samt givetvis ta kontakt med de som verkligen kan. Alla barn vet var gränsen går och få barn är så intjatade i det som npfbarnen, ändå misslyckas de gång på gång-"och det är lite så man får tänka "hur hjälper jag barnet att lyckas".

Är det möjligt att försöka vara ointresserad och nollställd när han får sina utbrott? Att inte göda det med uppmärksamhet. Bara värja sig från slag och hålla fast armarna om han försöker slå men inte reagera med känslor eller kommunikation? Att sedan inte prata om det med honom heller.

Istället ge kommunikation och engagemang när han är normal. Så fort han börjar jag upp sig liksom tappa intresset.

Han vinner något på sitt beteende och det handlar ofta om att få kontakt och bli sedd. Men han mår ändå inte bättre av att bli sedd på det här viset.

Försök också att undvika hot och bestraffningar allt va du bara kan. De för inget gott med sig. Upplever att många med neurotypiska barn tycker att det funkar bra. Det fungerar INTE alls på npf-barn på samma sätt. Dom behöver lyftas, inte sänkas.

Dom mår ofta väldigt dåligt över att känna att dom gör fel hela tiden. Därav är fokus på det positiva det som skall ta mest plats. =)

[/quote]

Jo jag vet. Vi försöker lyfta honom så mycke vi kan när han är på bra humör och de är lungt. Han får mycket beröm och vi försöker hitta på mycket med honom men de slutar alltid med bråk och otrevlig heter och då känns de inte så kul att hitta på saker med honom heller. Ska försöka med affektivt bemötande så får vi se hur de går

Jo det är inte lätt. Är man trött själv är det svårt att hålla humöret uppe.

Vi hade i enlighet med deras program "lekstund". 15 minuter varje dag då barnet helt väljer aktivitet. Det var också väldigt framgångsrikt. Sen är man ju såklart mer med barnet, men psykologiskt att veta att det är deras egna 15 minuter gjorde mycket för honom. 15 minuter står man ut hur tråkig leken än är. Haha. Vi hade timer. Perfekt sätt att avsluta aktiviteten på också. Annars kan det ju lätt vara trevligt i början och sen spårar de ut och är svårt att avbryta.

Samtidigt så finns det många barn med adhd och andra diagnoser som inte slåss. Efter vad jag kan utläsa av TS är ingen diagnos ännu ställd. Säg nu att barnet inte har en diagnos. Vad gör man då? Min systers barn har fått styra hela deras familj och hon är mycket noga med att barnet självklart mår sämst av dem alla efter utbrotten. Men vet man att det är så? Det finns människor som är våldsamma och som började med det redan som barn. Som har våld som reaktion så fort något går dem emot. Som redan som

barn skadat yngre barn och djur. Som har mycket svårt att känna empati eller skuld. Hur kan ni, ärligt talat, veta att alla barn mår bra av att inte skuldbeläggas vad de än gör? Kan det inte vara så att vissa barn behöver tydligare koppling till sina egna skuldkänslor än andra?