Hjälp igenom en mardröm

Jag har varit i liknande sits som dig. Blev gravid trots p-piller ganska kort inpå en tidigare förlossning, samtidigt som jag just landat ett riktigt drömjobb som jag skulle påbörja tre månader senare. Mycket ångest eftersom vi ville ha ett barn till, bara inte just nu.

Jag gjorde abort. Har inte alls ångrat det efteråt. Själva aborten gick jätteenkelt trots att jag var tvungen att vänta till v 8-9 pga att det var 3 veckors väntetid (så boka tid snabbt även om du kanske avbokar!) Det var för mig långt mycket närmare känslan av vanlig mens än känslan av förlossning; kanske underlättat av att jag faktiskt redan hade fött barn vaginalt.

Alla omständigheter just nu kommer att ändras. Ett aborterat barn kommer aldrig tillbaka..

Ts. En abort är förbannat jobbigt. Jag mådde verkligen dåligt och tappade livsglädjen totalt. För mig fanns inget annat alternativ än abort men det var lika jobbigt oavsett.

Minns när jag var på abortmottagningen för UL och BM frågade om jag ville se fostret. Då bokstavligen talat bröt jag ihop. Jag ville inte se men hennes ord gjorde allt så fruktansvärt verkligt.

Hur som, jag fick göra aborten hemma vilket var skönt. Tog de medföljande smärtstillande tabletterna och sedan somnade jag. Vaknade sedan och ha kissnödig och då kom allt ut. Jag spolade snabbt och sedan klädde jag i ett par veckor men jag hade inte alls ont. Kände lite molande värk men inte mer än så. Men det är olika från person till person och från abort till abort.

Den fysiska smärtan tycker jag inte att du ska oroa dig för, det är den psykiska delen som är värst. Jag vill dock säga att det blir bättre med tiden. Det blev det i alla fall för mig.

Bra stöd där - not

Jag gjorde en abort för många år sedan efter att ha blivit oplanerat gravid.
Jag blev skrapad under narkos.
Var jätteledsen och ja mådde otroligt dåligt.
Tog hjälp av en kurator och det hjälpte mig så mycket. Kunde gå vidare efter det.

Tror att det är bra att du gör detsamma.
Att få prata om det och få sörja är viktigt.

Det här är ett av de svåraste beslut en kan ställas inför att behöva ta. Jag blev oplanerat gravid, trots p-piller. Jag har inte barn sedan innan och är ingen ålder då det liksom börjar bli dags att bestämma sig för om en vill ha barn eller inte. Min sambo fick panik och blev livrädd att jag skulle behålla barnet. Han har ett barn sen tidigare och hans vision av livet rymde inte ett gemensamt barn för tillfället. Jag velade fram och tillbaka, kände ingen längtan efter barn, men kände att det här kanske var enda möjligheten för mig.
Tillslut beslutade jag ändå att göra abort, ville inte gå igenom en graviditet och sätta ett barn till världen utan att göra det tillsammans med min sambo. Han hade nog stannat kvar, men allt kändes ändå fel om jag tagit beslutet mot hans vilja.

Gjorde hemabort, lyckades nog få lite fel tajming med de smärtstillande tabletterna då jag mådde illa. Kan också ha att göra med att jag inte fött barn tidigare. Men ja, jag hade fruktansvärt ont - i ca 20min, sen släppte det betydligt när jag väl fått behålla värktabletterna. Jag tyckte det var skönt att vara hemma. Vad jag förstått så varierar smärtan väldigt från person till person och har man fött barn tidigare tror jag det är bättre chanser till att det inte blir jättesmärtsamt. Min abort lyckades inte helt utan jag fick skrapas en månad senare.

Ett tips är verkligen att prata med kurator innan och efter beslutet. Det har hjälpt mig mycket. För mig blev det som en sorg, veckorna efter aborten var väldigt upp och ner känslomässigt (hormoner), även att jag inte ångrar mitt beslut. Är fortfarande nedstämd vissa dagar, men tror att det är viktigt att tillåta hela känslospektrat om man reagerar på samma sätt som jag gjort.

Jag hade aldrig kunnat göra aborten om jag inte känt att beslutet verkligen var grundat i mig själv. Ett beslut som jag kände jag behövde kunna stå för resten av livet.

Hör av dig om du har frågor kring det "fysiska" med aborten.

Jag gjorde också abort. Hade redan ett friskt barn och livssituationen skulle gjort det väldigt svårt med ett till. Jag ångrar det inte alls. Sörjde en stund tillsammans med partnern, men tycker nu 7 år senare fortfarande att det var rätt beslut.

Det finns ingen brist på människor, däremot finns det brist på människor som fått en trygg uppväxt. Jag tror på kvalitet över kvantitet.

Ts frågade efter våra upplevelser av abort. Jag resonerade som att det inte passade just då pga ditten och datten. Men när man tänker på att barnet skulle ha fyllt 15, 18, 20 osv känns allt det ganska avlägset..