hur hanterar jag ett nytt förhållande med en man som har en krävande son?
Jag blev tillsammans med en helt underbar man för tre månader sedan. Ja som ni hör är det väldigt nytt, men vi trivs så otroligt bra i varandras sällskap, har aldrig mått så bra med någon annan som med honom. Han har en son som jag spenderat en hel del tid tillsammans med, (7åring). Jag var nervös innan jag skulle träffa hans son, tänk om han inte skulle gilla mig? osv, men det gick bra och vi "klickade" direkt. Jag tycker att det är kul att larva mig, leka och vara lite barnslig och vi har spelat en hel del tvspel tillsammans.
Det är en snäll pojke och jag tycker om honom så mycket som man kan göra efter så kort tid.
Vad jag märkte rätt snabbt är dock att han kräver ständig stimulans. Det måste ALLTID hända något, han kan inte leka ensam, vad man än gör ska han vara med, och leker man inte så ska man ständigt svara på frågor, gärna samma frågor om och om igen. Han sover dessutom tillsammans med sin pappa varje natt de veckor han är där (varannan).
Detta är väl ingen nyhet kanske för er som har barn, men jag är relativt oerfaren på barnfronten.
Så delvis undrar jag, är det normalt för en sjuåring att dels vara så beroende av att hela tiden bli underhållen och inte kunna leka själv? samt att inte sova ensam?
Jag och min pojkvän har varit tillsammans nästan varje dag sedan vi blev ihop,vi är väldigt nykära och det har varit fantastiskt, när hans son är med går det mycket tid till att leka med honom, men jag börjar inse nu att jag kommer förr eller senare behöva sätta lite gränser, jag är en person som har stort behov av ensamtid, speciellt när man kommer hem från jobbet osv, och nu denhär veckan har jag fått lösa det så att jag helt enkelt inte träffar dem alls, då jag inte orkar med att vara rolig i flera timmar efter jobbet (har ett fysiskt krävande jobb).
Menar inte nu att jag vill in och styra och ställa, vill inte lägga mig i deras far och son relation på något sätt eller "förstöra" något, (ja jag är väl lite rädd att ses som nån dum styvmamma eller nåt :P).
Men jag kan känna att han är lite för snäll mot sin son, eller så kanske det helt enkelt är för svårt att få dem att göra som man vill ändå.
finns det någon där ute som gått in som barnlös i ett förhållade med en som har barn? och hur har det gått?
ber om ursäkt om inlägget blev rörigt, men skulle gärna höra lite från er, hur borde jag tänka och göra för att det ska bli så bra som möjligt.? Detta är såklart svårt för sonen också, han är ju van att ha sin pappa helt själv.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-07-27 21:32
måste tillägga, det är väldigt svårt för oss att få en stund ensamma när sonen är med, då han alltid vill ha sällskap, om min kille ber honom hitta på något så säger han bara att "det finns inget att göra," och "det är tråkigt" samt blir arg om han inte får all uppmärksamhet. det är i dessa stunder jag undrar varför pappan inte säger ifrån mer, han blir mest lite småirriterad men går sedan ändå alltid med på sonens krav.
jag kan inte heller prata i telefon med honom nu när vi är isär utan att han pratar i bakgrunden hela tiden, är detta vanligt?