Kan inte umgås med morföräldrar

Lång bakgrund men ska förklara så kort det går. Är ensambarn till mina föräldrar, jag har en son på 2 år och gravid med nr 2 som är beräknad inom kort.

Mina föräldrar är minst sagt väldigt speciella och håller sig mest för sig själva. Inget socialt liv öht. De har en hund som är deras lilla bebis. De har inte uppfostrat den över huvud taget. Hunden skäller på allt och alla, de kan inte få den att vara tyst eller hålla sig på plats. De kan inte heller lämna hunden själv, inte stänga in den i ett annat rum, inte ta med den någonstans. Den gör att de blir extremt låsta vid att bara vara hemma. De måste ha hunden kopplad inomhus när de får besök annars far den fram och skäller, nafsar, rivs - helt oprovocerat.

Nyligen fick jag nog då jag inte längre orkar besöka dem eftersom det inte går att föra en normal konversation när det är konstant hundskall i rummet. Dessutom vill/kan mitt barn inte sitta still på andra sidan rummet från hunden (vilket vi har fått anpassa oss och göra hittills när vi besökt). Mina föräldrar har heller inte körkort annars hade de kunnat besöka oss i vårt hem en åt gången (bor ett par mil ifrån varandra). Men det är inget de verkar intresserade av. (Finns ju möjlighet med buss/tåg eller att jag skulle kunna hämta dem). De har ibland turats om att gå ut på promenad med hunden när vi är på besök men 9 gånger av 10 är det min far som går ut. Alltså får jag och mitt barn knappt träffa honom.

Jag har tidigare framfört mitt missnöje över hela situationen till båda men främst till min mor. Men nu senaste gången sa jag verkligen ifrån. Att detta är inget normalt sätt att umgås med sitt barn och barnbarn på. Att det är synd om hunden som inte får det ledarskap och aktivering som den behöver. (En frisk och trygg hund skäller inte konstant i flera timmar enligt mig.) Jag är ledsen och besviken att vi inte kan umgås normalt. Att de inte kan ha en normal relation med sina barnbarn.

Min mor gick då i försvar och förstod inte alls. Diskussion uppstod. Hon började prata istället om att "vi får hoppas att barnet du väntar blir normalt?" Givetvis blev jag ursinnig och stormade ut. Hur FAN kan man som mor säga så till sin dotter?!?

Har inte pratat med henne sen dess. Det är över en vecka sedan nu. Hon ringer varje dag och pratar in meddelanden på mobilsvaret där det låter som hon tror att allt är som vanligt?!? Min far var inte hemma just vid tillfället för bråket och jag har inte pratat med honom heller sedan dess.

Min mor har haft (och har uppenbart fortfarande) vissa psykiska problem men det kan väl inte ge henne rätten att säga vad som helst? Hon har hela mitt liv tryckt ner mig genom att berätta för mig vad som är bäst för mig, hur jag ska leva mitt liv etc. Men detta var droppen. Min far är mera tyst och passiv av sig och har inte gjort så mycket åt hennes utspel.

Hur ska jag kunna förlåta det här?
Ska jag ens göra det?

Jag hade så önskat att mina barn ska få ha morföräldrar att umgås med men jag förstår inte hur det ska gå till längre.

Hjälp...!