Bonusförälder utan egna barn - utanförskapskänsla?

Hur länge vill han vänta den här gången för att försäkra sig om att det inte blir separation efter barn? 25 år?

Min sambo har 2 barn med sin exfru, jag blev oplanerat gravid ett år efter att vi blev tillsammans. Ett gemensamt barn har varit bra för oss. Hans barn är verkligen "high-need"barn, kräver uppmärksamhet all tid de är här. Vårt gemensamma är ofta nöjd att leka ensam och kräver inte så mycket. Jag skulle aldrig stå ut med att "offra" halva mitt liv på att ta hand om någon annans barn om jag inte själv hade haft ett eget. Tänk vv, ta hand om smutstvätt och städa efter nån annans barn och man inte får ens hälften av den kärlek tillbaka som man får av eget barn. Hade vi inte haft ett gemensamt hade jag nog stuckit för många år sedan! Älskar min sambo men skulle inte stå ut om vi bara hade hans barn. Gnäller jag över alla 3 är det okej, men att bara gnälla över hans barn är inte okej. Där är skillnaden för mig/oss!

Eftersom du känner nu att du vill ha barn är det ju väldigt viktigt att du och din kille kommer fram till ett gemensamt beslut kring det, så du har möjlighet att gå vidare om han faktiskt inte kan tänka sig ett barn. Avstå egna barn för relationens skull tror jag inte är bra. Och vill han kanske det hjälper mot bitterheten eftersom du då vet att ett barn kommer det bli när ni landat lite mer i relationen.

Jag har aldrig velat ha barn och känner ingen längtan nu heller. Ibland kan jag känna att jag hade kunnat tänka mig att få hans barn (inte det han redan har alltså), typ få vara den som gett honom ett barn. För precis som din kille berättar han gärna hur stort och fantastiskt föräldraskapet är och det kan kännas jobbigt att han fått det av/med någon annan. Hade vi träffats tidigare och han inte redan haft barn hade det nog blivit ett.

Hur handskas jag med utanförskapet, bra fråga, ibland drar jag mig undan för att slippa se och höra. Tex åker till en kompis eller drar ut med hunden, eller så tar jag plats och deltar, det är det som funkar bäst. Sen talar jag också om för min sambo när dom gör saker som får mig att känna mig utanför, tex om vi har bestämt alla tre tillsammans att vi ska göra något och dom gör ändringar i planen utan att ens prata med mig.

Ibland funkar det att bara försöka "tänka om" och försöka se det orationella i mina egna känslor.

Hade jag varit barnlös och velat få barn och sen träffat en man som redan har barn.Och hade han sagt nej till mig(angående barn),hade jag sagt hejdå.

Jag förstår ditt resonemang :)

Dock har jag inte velat ha barn innan jag träffade honom och det har ställts på sin spets iom den avbrutna graviditeten.

Svårt att tänka mig ett liv utan honom! Men vill ju inte "offra" mig själv och må dåligt resten av livet om han inte vill ha fler barn och jag inte blir av med den här känslan.

Det spelar ingen roll vad du ville tidigare. Människor förändras och vad man vill är sällan statiskt.

Men du behöver nog kommunicera till honom att du ändrat dig. Och undersöka hur pass kompatibla ni är.

Jag håller med dig. Att avstå barn pga relationen är nog ingen hållbar lösning om det är något som känns viktigt för en av parterna. Jag ska berätta för honom hur jag känner. Om jag fick välja skulle jag vilja börja försöka under våren 2017, då har han lite tid att komma fram till hur han vill göra.

Mm det är väl mycket det med känslorna av att känna sig utanför - att lära sig tänka om. För oftast handlar det mer om mina egna hjärnspöken än att jag blir lämnad utanför. Däremot är det svårt att råda bot på känslan av att inte dela deras biologiska band. Trodde aldrig det skulle bli en issue förut, men så lite man vet :)

Tack för din kommentar!

Ja det känns mer och mer för mig som att det vore bra med ett gemensamt barn. Då känner jag att vi skulle "knyta ihop" familjen. Jag hade fått en helt annan roll - mamma till min sambos barn och till mitt bonusbarns syskon.

Känner oxå i mina mörkaste stunder att mitt/vårt barn inte dög - när han pratar om hur fantastiskt det är att vara förälder till sin dotter... Vi har tid hos kurator på fredag, ska ta upp ett och annat då.

Precis så blev det för mig. Min man har två sedan innan och vi har även två gemensamma. Jag känner mig mycket mer som en i familjen efter att vi fick barn. Ändå har min man verkligen alltid gjort allt för att jag ska känna mig delaktig. Nu skaffade vi barn snabbt, för jag var 28 när vi träffades och jag sa tidigt att jag ville ha minst två barn.

Även om du har ändrat inställning så tycker jag att du ska vara ärlig med det. Så får ni ta ställning till hur ni ska gå vidare.

Tack för att du delar med dig!

Vi var hos kuratorn idag och då berättade jag om alla de här tankarna. Det känns bättre nu. Jag sa att jag vissa dagar känner att jag vill ha barn. Han sa inget om det just då, men nu vet han om det. Vi får se hur det känns när jag bearbetat den här aborten och mår bättre igen.

Tack för att du delar med dig!

Vi var hos kuratorn idag och då berättade jag om alla de här tankarna. Det känns bättre nu. Jag sa att jag vissa dagar känner att jag vill ha barn. Han sa inget om det just då, men nu vet han om det. Vi får se hur det känns när jag bearbetat den här aborten och mår bättre igen.