Anonym (orolig) skrev 2016-08-05 14:59:17 följande:
Jag är sambo med en man som är far till en 4 årig son med autism sedan åtta månader tillbaka.
Själv har jag en son på 4 år sem har talproblem och nedsatt social formåga på grund av det. Han har gått igenom undersökningar men har inte nedsatt neurologisk funktion som adhd eller autism.
Jag och min man älskar varandra väldigt mycket och vill verkligen vara ihop. Vi planerade flytten noga och förberedde våra barn väl. När vi väl flyttade ihop så var allt fantastiskt bra och vi tyckte att allt fungerade väl.
Nu har det börjat komma upp svårigheter som skapar enorm frustration hos mig.
Barnet med autism har en vaknar extremt tidigt på morgonen, stark närvaro, är väldigt högljudd ständigt, kräver ständig uppmärksamhet, vill ha det bästa alltid, vill alltid vara först, vill äga saker och ting även människor. Han tar plats helt enkelt och jag upplever att mitt barn får ständigt ge efter.
Nu har det blivit så att de har börjat bråka mycket eftersom mitt barn har hunnit i kapp och börjat försöka försvara sin position och ta plats själv. Detta skapar konflikter till den grad att mitt barn skadar hans barn. Hann river i kinderna eller hotar att skada honom.
Detta är självklart inte okej beteende.
Men det jag och min man är oense med är att han vill inte erkänna att sonen med autism har ett störande sätt som påverkar min son negativt.
Har någon med erfarenhet av liknande situation?
Jag älskar min mans son som har autism och har utvecklat moderskänslor för honom och vill ta hand om honom som min egen också. Men jag brottas i mellan åt med mycket svåra känslor där jag verkligen längtar efter att han ska åka till sin andra mamma så att jag kan vila upp mig. Ibland känner jag jobbiga känslor av förakt och ilska också, vilket är väldigt tärande och helt i kontrast med vilken kärleksfull människa jag egentligen är.
Jag behöver hjälp för jag känner att jag ger upp snart.
TS min bästa väninna, låt oss kalla henne för Ida, har varit i ungefär samma situation som du. Hon hittade en ny man som hade en son med autism och adhd.
Ida och hennes lilla dotter flyttade in hos mannen och hans son. Båda barnen var cirka 10 år, flickan lite äldre än pojken.
Ida var upp över öronen förälskad. Hon hyllade mannen han var så fin och så omtänksam och ja sååååå sexig dessutom. När vi frågade lite försynt om hans barns diagnoser hur de kunde tänkas påverka relationen och familjelivet och Idas dotter och ev gemensamma barn som paret kanske kunde tänkas skaffa fick vi långa föreläsningar till svar om att de här diagnoserna är inga sjukdomar det handlar bara om att man måste hitta ett annat sätt att förhålla sig.
En del av Idas vänner och bekanta var väl lite skeptiska och undrade om hon inte hade lite väl rosafärgade glasögon på sig.....
När vi i vänkretsen sedan började umgås med den nybildade familjen, på fika, på pck-nick, på lekland, på minigolf......och den typen av saker blev problemen helt uppenbara för alla - utom för Ida.
På en middag hos ett par där pojken följde med sparkade pojken på vägen in på uppfarten en buckla i en av värdparets bilar. Han ville egentligen inte gå bort och Ida förklarade det med hans impulskontroll var så dålig och att det var en del av diagnosen. Under middagen kunde han inte äta någonting av det som serverades utan Ida hade med sig små plastlådor som han hade sin mat i. All maten kunde inte ligga i samma låda, för det tyckte han var äckligt. Utan varje råvara måste ha sin lilla låda. Under måltiden så skulle han sitta med sin ipad och se film på den för det skulle vara lugnande för honom. Men det måste vara UTAN hörlurar för hörlurar klarar han inte att använda, det mår hand dåligt av.
Ja, jag vet att till det värdparet är inte Ida och hennes nye man och pojken välkomna mer.
Idas dotter, vad hon gjorde under middagen? Ja, vi tyckte väl att hon var lite tystare och lugnare än vanligt och höll sig i bakgrunden. Men inte så mycket mer....
Tiden gick....Ida, nye mannen och pojken var hemma hos mig....ja, vad hände där jo...han ville titta på min nya systemkamera. Vi sade nej. Jag lade undan den högt uppe i en bokhylla. Under ett obevakat ögonblick en lång stund senare hade han snabbt klättrat upp med hjälp av en stol och plockat ner kameran. Ida och pappan stod och sade till honom att han inte fick leka med kameran och försökte ta den ifrån honom. Pojken som stod 3-4 m ifrån Ida och pappan ställde sig då och höll kameran med en hand rakt ut över ett köksgolv av klinker. Pappan och Ida säger du får inte slänga kameran ge oss den. Vad gör pojken? Skrattar och släpper kameran i klinkergolvet.
Jag var helt paff. Det jag bevittnade med min kamera upplevde som elakhet.
När jag sa det till Ida och pappan så "förklarade" de för mig att det var bara som jag inte förstod att pojken tänkte på ett annat sätt att han inte kunde förstå konsekvenser....jo men han kunde räkna ut hur han skulle klättra upp på en stol för att få tag i kameran. Och att egentligen fick man inte säga nej till honom för hans diagnos gör att han inte kan acceptera ett nej och inte förstår ett nej. Dessutom så hade vi alla gjort fel för vi hade sagt att han inte skulle släppa kameran i golvet när han stod och höll den rakt ut över golvet....ja men försökte jag, ni såg väl att han liksom hotade oss med att göra det om vi kom närmre....nej det kunde inte Ida och pappan se det som utan det vara bara att han väldigt gärna ville ha tag på kameran.
Jaha, jag vågade inte diskutera det vidare med dem. Idas lilla dotter stod bredvid och suckade, såg ledsen och sa att ja det var som när han förstört hennes ipad.
Jag slutade att bjuda hem Ida mer än om jag var säker på att hon inte skulle ta med sig pojken.
Jooo.....så var det den där gången vi var några som skulle spela minigolf. Först var det ju så att pojken måste få slå först, på varje bana. Oavsett om han vunnit eller kommit sist. Och när han sedan var klar så stod han och sa "nu fortsätter vi till nästa....nu fortsätter vi till nästa.....nu fortsätter vi till nästa....nu fortsätter vi till nästa.....nu fortsätter vi till nästa..." med helt atonal och känslolös röst. Övriga vuxna sa till honom att nu måste du vara tyst när vi andra spelar. Nu är det vår tur. Nu får du vara tyst så vi kan koncentrerar oss". Vad gjorde Ida och pappan? Jo, de avstod från att spela så att det gå snabbare tills det blev pojkens tur....de uppmanade även Idas dotter att avstå från att spela så att pojken inte skulle behöva vänta så länge....
Då härsknade ett par av de andra föräldrarna till och sa nu måste faktiskt flickan också få slå några slag. När Idas dotter skall spela så tar pojken sin klubba och reptilsnabbt hinner han drämma till flickan, sin styvsyster rak över höger knäskål.
Ida fick åka med sin dotter till akut. Pappan åkte hem med sin son.
Ytterligare några i vänkretsen slutade att svara på Idas sms, telefonsamtal och mail.
Vi var några som försökte prata med Ida.....försökte säga att det här går inte så bra....din dotter verkar fara illa. Nu har vi sett henne bli fysiskt skadad men vi har också noterat att hon är tystare, mer tillbakadragen, passiv och verkar inte särskilt glad.
Ida svarade med en lång föreläsning om att så hade ni minsann inte sagt om pojken satt i rullstol! Dååååå hade ni inte krävt att han skulle resa sig och gå.
Nej sa vi det hade vi inte- men vi hade inte tyckt att din dotter också skulle bindas fast i en rullstol!
Den här pojken kunde delta i saker men det skulle alltid vara på hans premisser han skulle ha först, han skulle ha alla leksaker, han skulle vinna i spelen annars började han slåss....men så länge han fick tala om vad som skulle lekas och hans fick leda och han fick vinna var det frid och fröjd. Så länge han fick välja film gick det bra att titta på film. Styvsystern fick aldrig välja film. När han sedan efter en kvart, tjugo minuter , halvtimme vill byta film skulle det bytas film annars brakade helvetet löst......han manipulerade hela familjen. Ville han gå till lekplatsen kl 21 på kvällen gjorde man det, i mörker och i kyla. Ville ha gå kl 22 eller kl 23 så gjorde familjen det. Om de sade nej? Ja då skrek han och slogs tills han fick sin vilja igenom.
Han fick för sig att mat som var orange var oätbar......det började med att morötter inte gick att äta, ja inte fick finnas i kylskåpet för då kunde han inte äta något som varit i kylskåpet...sedan gick det inte med tomater om de inte var väldigt mörkt röda.....och så blev det höst och citrusfrukterna kom och då ingen i familjen äta apelsiner eller clementiner. Ida och pappan skrev till och med till alla klasskamrater och bad dem att inte ta med apelsiner eller clementiner till skolan.
Jag trodde inte att Ida var riktigt klok när hon berättade det....men jo då det var jag som var elak som inte förstod, för jag skulle aldrig tvinga en nötallergiker att äta nötter....
Ja, det hela var en cirkus fram till det att Idas dotter bröt ihop hemma hos sin pappa och han tog henne till BUP. Nu bor dottern dottern bara hos sin pappa. Hon vägrar att träffa sin "styvbror" så Ida får träffa sin dotter hemma hos sitt ex eller ute på stan eller aktiviteter.
Men Ida är än så länge övertygad om att vi vänner är elak, inskränkta och inte tillräckligt pålästa om pojkens diagnos och hur man skall förhålla sig till den. Hon är övertygad om att hennes ex har hjärntvättat dottern till att tycka illa om styvbrodern och att det är exet som uppviglar flickan till att tycka illa om pojken och inte vilja förstå och anpassa sig till hans FUNKTIONSNEDSÄTTNING, observera det är inte en sjukdom, inte elakhet utan något annat som hela världen skall anpassa sig efter och stå tillbaka för.
Ida och pappans framtidsplaner för pojken? Jo de tror att han egentligen är vansinnigt intelligent och eftersom han alltid tjatar om att få åka ut till en närliggande flygplats tror de att han kommer att bli pilot.
Jo lycka till TS - jag hoppas att din son har en pappa som kommer att prioritera honom precis som min väninnas dotter hade.
För ser du i det jag har strukit under i ditt inlägg du inser att det inte är okej att din son river sin styvbror i ansiktet - men du tycker att det är okej att din son ska stå tillbaka för någon som , "är väldigt högljudd ständigt, kräver ständig uppmärksamhet, vill ha det bästa alltid, vill alltid vara först, vill äga saker och ting även människor."
Vet du det är inte okej att du kräver det av din son!
Du är egoistisk som ger dig in i det här förhållandet. Var särbo men dra inte in din son i eländet!
