Finns det fler här inne som stannar kvar i sina förhållanden för barnens skull? Det finns ingen energi och ork att bryta upp och vill inte göra barnen ledsna.
Men jag dagdrömmer ofta om att jag ska råka stöta på den rätta mannen, där det bara säger klick direkt. Han är lite yngre och älskar att resa o hitta på äventyr, en riktig romantiker.
Tror det finns alltfför många av dom faktiskt vilket är sorgligt fel men även förståeligt. Jag var själv en av dom tills för 1,5månad sedan. Funderade sådär i 3ÅR, ville inte såra 12åringen för nåt i världen o mannen e ju snäll o en sk bra karl. Men då kärleken övergått i vänskap o man inte har nån närhet längre (flera år) börjar det till slut kännas fel o ÄR även fel, mot alla - även mot barnen faktiskt. Det var den biten som började göra påverkan på mig - vilken bild av sk familjen jag lär ut åt barnen (övriga stora redan). Alla har bara ett liv o man förtjänar att vara lycklig o må bra. I längden går det inte att leva i ett dåligt förhållande, man faller sönder o börjar få fysiska symtom.
Vi berättade åt dottern - det var värsta jag varit med om timmarna före - men hör o häpna efter en timmes sorg o gråt förstod hon det så bra o sa att allt säkert blir bra i slutändan. Goa älskade unge, dom förstår mer än man tror. Dom stora tyckte vi varit dumma som väntat såhär länge. Efter den dagen lättade alla klumpar i mig o vi mår bra, båda två - alla. Skall flytta ut om en månad, lättanden är total o vi är vänner som tidigare o kan även träffas o göra nåt. Kan ju ändras på sedan men som det är nu. Känns såå bra. Tycker ni skall tänka efter en extra gång vad ni vill med era liv. Gärna INNAN nån ny partner kommer in i bilden för då blir det väldigt fel, om man tar steget pga nån annan. Ung är du ännu också o har all tid i världen att leva lyckligt.
Tror det finns alltfför många av dom faktiskt vilket är sorgligt fel men även förståeligt. Jag var själv en av dom tills för 1,5månad sedan. Funderade sådär i 3ÅR, ville inte såra 12åringen för nåt i världen o mannen e ju snäll o en sk bra karl. Men då kärleken övergått i vänskap o man inte har nån närhet längre (flera år) börjar det till slut kännas fel o ÄR även fel, mot alla - även mot barnen faktiskt. Det var den biten som började göra påverkan på mig - vilken bild av sk familjen jag lär ut åt barnen (övriga stora redan). Alla har bara ett liv o man förtjänar att vara lycklig o må bra. I längden går det inte att leva i ett dåligt förhållande, man faller sönder o börjar få fysiska symtom.
Vi berättade åt dottern - det var värsta jag varit med om timmarna före - men hör o häpna efter en timmes sorg o gråt förstod hon det så bra o sa att allt säkert blir bra i slutändan. Goa älskade unge, dom förstår mer än man tror. Dom stora tyckte vi varit dumma som väntat såhär länge. Efter den dagen lättade alla klumpar i mig o vi mår bra, båda två - alla. Skall flytta ut om en månad, lättanden är total o vi är vänner som tidigare o kan även träffas o göra nåt. Kan ju ändras på sedan men som det är nu. Känns såå bra. Tycker ni skall tänka efter en extra gång vad ni vill med era liv. Gärna INNAN nån ny partner kommer in i bilden för då blir det väldigt fel, om man tar steget pga nån annan. Ung är du ännu också o har all tid i världen att leva lyckligt.
Jag har också varit där. Men i mitt fall var set min fd man som tog beslutet att skiljas efter år av bråk, familjeterapi mm mm. Det kändes såklart för jävligt i början. Sonen som då var 7 år blev jätteledsen o i något år fråga han ofta varför mama o pappa inte var kära mer. Men nu förstår han 3 år senare. Vi har träffat nya respektive båda två o mår bättre i sär. Så det var ett bra beslut med facit i hand.
Barn märker på föräldrarna om de inte mår bra.
Lycka till.
Har vart där. Valde att lämna, sonen blev faktiskt mycket gladare efter vi särat på oss! Barnen känner av mer än man tror.. Så tror faktiskt att när många stannar för barnen skull, så gör dom barnen en otjänst! Dom känner ju när mamma o pappa inte är glada o osams.
Ja det är nog bättre att ge upp än att "kämpa" för barnens skull. Jag och min sambo har inte haft sex på 2 år. Det hon säger är att jag inte respekterar henne.. vi lever som syskon idag... Nu kan rödstrumporna dra dit pepparn växer! men så vill inte jag leva resten av mitt liv, jag vill ha en person som är fysisk, därmed är jag väl personanongrata hos dom flesta här. Men det är jag! Tar du inte i mig lever du inte under samma tak som jag!
Barnen känner av mer än man tror.. Så tror faktiskt att när många stannar för barnen skull, så gör dom barnen en otjänst! Dom känner ju när mamma o pappa inte är glada o osams.