låta fyraåring vara ensam hemma fem minuter?

Jag skulle vilja säga såhär: det är inte MER okej att utsätta sitt barn för risker bara för att man själv är med. Utan det handlar om att väga riskerna mot fördelarna i alla situationer. Och där tror jag ofta våra hjärnor spelar oss ett spratt genom att underskatta riskerna i vissa situationer och överskatta dem i andra.

Den här typen av svar älskar jag. En beskrivning av vad man själv gör och hur man tänker, men samtidigt med förståelse för att alla är olika. Tummen upp!

Ha ha.. Glöm inte att man oxå helst ska ha ett helt ekologiskt växthus/kretslopp i sin lgh/hus. Och jobba max 50% så man dessutom hinner stryka alla barnens kläder och kamma håret på sina barn tusen ggr om ????????

O resa på semester 3 ggr om året för barnen har ju inte valt att föräldrarna inte ska bo ihop osv...

Den här sortens resonemang dyker ofta upp i sådana här frågeställningar. Vanligaste formen är "tänk om det börjar brinna". Jag undrar - om nu något allvarligt händer bär man är iväg och slänger sopor (typ man blir överkörd av sopbilen), är det verkligen bättre om barnet är med?

Vi som drabbas av katastroftankar titt som tätt har det inte lätt ;) Gäller att med all kraft försöka se det rimliga i olika situationer. Hoppas att jag trots min oro kan försöka lägga den åt sidan och inge förtroende hos mitt barn. Begränsar jag honom visar jag tydligt att jag inte litar på honom och han får ingen möjlighet att växa och känna stoltheten i att fixa den där stunden på egen hand.

Verkligen!
Större risk att något allvarligt händer när jag är hemma ensam med barnen. Tänk om jag skulle bli akut sjuk, svimmar eller i värsta fall dör pank bom. Då finns ju ingen där att hjälpa ändå. Pappan kommer väl hem först vid 17-tiden i bästa fall. Lär barnen tidigt vart och hur de kan söka hjälp och har typ bröd för överlevnad inom räckhåll. Nämnde jag katastroftankar ;D

Jag tror det är jättesvårt att göra en korrekt värdering av risker oavsett hur pass mycket eller lite katastroftankar man har faktiskt. Håller helt med om det sista du skriver, att det är viktigt att våga lita på sitt barn

Ja, vi började lämna vår äldsta ensam (korta stunder likt det TS gjorde) från 4 år. Nu är hon 7 och kan vara hemma ensam ett par timmar. 

Men det beror ju så mycket på hur barnet i fråga är och hur omständigheterna ser ut. Min dotter är väldigt snäll och lugn av sig, vi har grannar hemma som hon kan gå till och farmor och farfar bor bara några hus bort. Jag lämnar också hemtelefonen med mitt nr programmerat så hon kan ringa om det är nåt. 

Dotterns två yngre syskon tror jag inte vi kommer kunna lämna hemma i 4-årsåldern likt storasyster. Dels är de betydligt "vildare" än sin äldre syster och dessutom triggar de igång varandra (tvillingar). 

Jag och maken längtar efter att kunna göra lite ärenden (tex bygghandeln ) utan att behöva tvinga med sig barnen som ändå inte vill dit!

Alla barn är olika, vissa av mina vänners barn är inte redo. Men min 4åring har i sommar börjat springa ut själv och leka med sina kompisar, på gården samt på granngården.. Min mor påpekade i början av sommaren att jag lekte på gården vid 4års åldern, då tänkte jag "Aldrig att jag skulle låta mitt barn...!" Men nu 2månader senare är hon ute mest hela dagarna och leker. Folk i min omgivning tycker jag är galen men hon lever än.

Avgörande är nog vilket område man bor i.... mina brorsbarn har vart ute på gården sen de var små. Det är en radhuslänga mittemot en likadan länga. Mellan dessa två byggnader är det massa barn, lekplatser och bilfritt. Här jag bor är nästan ett ghetto. Har min dotter tur släpper jag ut henne själv när hon är 11. Kanske! ;)

Ja, absolut, hur man bor är ju så olika! Så som din bror bor vi också ungefär. Vi bor i ett sånt där "svensson svensson"-villakvarter (kedjehus). Vi och grannarna som har barn i samma åldrar har hus mitt emot varandra, sista husen på en "länga"  så det är ingen trafik alls. Vi kan släppa ut våra treåringar på tomten, de håller sig på vår eller grannens tomt och så håller vi koll genom fönstret, går ut med jämna mellanrum, avstyr bråk dem emellan etc. Har bra kontakt med grannarna också, de håller ett öga på våra barn och vi håller ett öga på deras liksom. 

Hade vi bott i närheten av en trafikerad väg, eller så att det var svårt att hålla uppsikt, inne i stan, etc hade vi ju inte haft barnen ute själva.

:)