Bus/stök men bara ihop med "vissa barn"

Har kommit till en punkt nu då jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig med son eller pedagoger i förskoleklassen.

Kortfattat är min son en pojke som är snäll, jäkligt smart och duktig och hjälpsam här hemma. Han leker lugnt ibland och har spring i benen ibland, respekterar oss vuxna och vet var gränser går.

Han är dock även en dålig förlorare, gärna lite "polis" mot andra barn i lekar han gillar mest eller tex i fotboll (tar allt allvarligt just nu och blir lätt sur), och sist men inte minst så är han sjukt lättpåverkad av omgivningen. Dvs är det lugnt i förskoleklassen där han nu börjat så är han också lugn, men han dras lätt med i stök och bus om de barn som är sådana "bjuder in honom", dvs de busar med honom - han säger ifrån en gång- de lyssnar inte och då hänger han helt enkelt på istället.

Han har lite sexårstrots i form av viss attityd ibland, eller tonläge på rösten när man säger saker ibland och han ska svara. Lite som en tonåring Mao, men vi brukar hjälpa att påminna honom om att det inte är okej och det är inget stort problem i vardagen.

Dock så är det alltså bus och stökigheter VARJE dag nu i förskoleklassen, fröken får ta ifrån dom fotboll och annat för att det bara händer "tokigheter".

När jag hämtar sonen är det alltid en speciell kille I klassen som springer runt hans ben och slår honom honom på rumpan, juckdansar mot honom, drar i honom och försöker hetsa upp honom att följa efter honom. Jag ser hur sonen försöker säga ifrån med barnet verkar knappt förmögen att själv formulera ord eller meningar utan kommunicerar med läten och bröl (??).

Igår nådde det kulmen när jag ber sonen följa med vid hämtning för att hämta sina grejer vid hyllan, han är kramig och trött men lyssnar och ska hjälpa mig, varpå den här speciella killen springer fram till honom och drar igång.

Killen ifråga springer sedan ut genom dörren ut på skolgården och jag tänker "får de gå ut bara sådär utan lov??", min son springer efter och försöker stoppa pojken (som den polis han ibland agerar som bland de andra barnen).

Jag packar i lugn och ro ihop sakerna då jag 1. Tänker att de säkert får gå ut, den andra pojken är inte mitt ansvar.

2. Det finns lärare ute på gården som ser barnen.

3. Mitt barn vet att han får gå ut när vi ska gå hem, han vet att jag ju kommer strax så honom är det inga problem med. Han är mitt ansvar och han skulle aldrig gå utom synhåll från skolgården.

Mycket riktigt står min son utanför dörren när jag kommer ut, men den andra pojken har tydligen smitit från skolgården.

Vi pratar med en lärare och hjälper till att titta efter pojken, men han syns inte till.

Vi går hemåt, vi har tider att passa. Sonen är orolig över kompisen, och det är såklart jag med då det är obehagligt att en sådan grej kan hända på skolan. Efter en stund ringer personal till mig bara för att berätta att pojken kommit till rätta.

Idag tänker jag att pojken måste lugna ner sig nu när en sådan grej hänt, att hans vårdnadshavare måste reagerat starkt på detta och pratat allvar med pojken, likaså personal på skolan.

Men ICKE. Exakt samma visa idag, och jag tappar det nästan och får ryta ifrån till denna pojke när han efter 5e gångens tillsägning från min son inte lyssnar.

Med ryter ifrån menar jag att jag med höjd röst (ej skrik) säger "nej, stopp! Nu måste du lyssna på vad Love säger till dig och sluta med det du gör! Han vill inte!".

Pojken verkar helt chockad över att någon sagt ifrån, och slutar ju.

Samtidigt så kommer lärarna fram till mig nästan varje dag vid hämtning och vill prata om min son och att det varit tex bus och stökigheter, varpå de också själva säger att de SER att han är ett barn som lätt sveps med när andra barn gör så.

Hans personlighetsdrag i form av envis dålig förlorare, minipolis emellanåt och sådana saker har jag full förståelse för att vi måste jobba med med honom, likaså den lilla trots vi upplever att han har i form av attityd. Och det gör vi också, vi hanterar det dagligen och vi tycker det ger jättebra resultat.

När han är på fotbollsträning, leker med andra barn, är hos mormor och morfar eller om vi är på besök hos andra sköter han sig ju jättebra och vi har även lärt honom att dessa drag kan användas på bra sätt och på dåliga sätt osv. Så vi trycker ej heller undan hans personlighet utan försöker hjälpa honom att hitta rätt bara, men samtidigt dra tydliga gränser.

Men vad i hela friden ska vi göra åt situationen i förskoleklassen?

Jag känner mig så uppgiven och vet ingen råd. Hemma är vi nära på att säga att han ej ens får leka med den andra pojken när han är där, då han ju inte klarar av att säga ifrån (eller den pojken ändå inte lyssnar?).

Någon som handskats med liknande situation?