Min lillebror dog - hur går jag vidare?

Hur du ska ta dig igenom sorgen kan ingen svara på. Det måste du känna dig fram till själv vad som passar dig. Och vad som passar dig kan ändras hela tiden så tänk inte att det måste vara på ett visst sätt.
Och vet du? Kämpar du så blir det bra. Livet blir aldrig mer detsamma men livet kan ändå vara riktigt riktigt riktigt bra. Det tar tid, väldigt lång tid och väldigt många tårar och ibland väldigt många svordomar. Men det kommer att bli bra! Bara du hela tiden tillåter dig att sörja (hur du än gör det) och har siktet framåt!

Jag förstår att det känns tungt att folk runtomkring dig kanske inte är så bra på att hantera det. Vilket kan kännas märkligt och påfrestande för dig. Men jag har varit i sin sits, ändå har jag svårt att hantera folk som förlorat en närstående. Det är inte lätt. Men försök prata med dom, berätta hur du vill ha det. Vill du vara tyst om det, vill du prata om det, vill du prata om det alltid eller kanske bara ibland? Det är omöjligt för dom att veta och dom vill antagligen inte göra dig mer ledsen, även om du blir det när dom inte lyckas hantera det så bra. Själv ville jag inte prata om det på flera år, sen ville jag prata om det ibland och på mina egna villkor. Helt enkelt för att det var för jobbigt och jag var trött på att gråta. Idag har det snart gått 11 år och jag kan fortfarande få en klump i halsen och tårar som bränner innanför ogonlocken när jag ska prata om det.

Jag har varit halvtidssjukskriven nu 4 månader, har en pågående sjukskrivning två månader till... Som tidigare skrivit så börjar du nu bearbeta sorgen vare sig du vill eller inte, genom att skriva denna tråd så fick nu ut dina tankar och känslor på ett sätt, nu får du försöka fortsätta med det på ett sätt som funkar för dig. Jag gick inte helt in i väggen, tack o lov innan jag sökte hjälp, om man väntar tills dess tar det väldigt lång tid att återgå, ju snabbare man ändrar livsstilen desto snabbare kan man återhämta sig.
Jag är väldigt dålig på att prata om mina känslor, jag tar det i min takt, mycket i skriftlig form då jag inte gillar att gråta tillsammans med andra, då försöker jag hålla tillbaka tårarna, när jag är själv kan jag gråta hur mycket som helst...

Min lillebror försvann hastigt vid 18 års ålder för ca 10 år sedan nu snart, jag fyllde precis 20 då.
Jag slöt sorgen så hårt inne att jag nästan utplånade mig själv, stängde dörren och pratade sällan om den storm som rev i mig. Det resulterade i flera år av konstant kaos inuti mig.
Föreslår att du försöker ventilera så mycket du bara kan och orkar, för din bror och din egen skull samt familjen. Bär inte på din sorg som en bomb som jag gjorde. Det förstörde så mycket.
Beklagar djupt din sorg!

Tack för alla era fina svar! Blir både rörd och berörd när jag läser det ni skriver. Beklagar verkligen att ni har fått gå igenom så svåra förluster!

Pratade lite med min man igår. Han har sett hur jag har kastat mig in i jobbet och en miljard andra projekt även på hemmaplan. Han har försökt prata med mig, men jag har inte varit mottaglig.

När jag var på jobbet igår så märkte jag tydligare än någonsin att jag inte hängde med alls som jag brukar. Fick liksom inget gjort och kunde inte tänka en klar tanke. Det var då jag startade den här tråden. För trots att jag försökte googla fram var jag kunde få hjälp så var det som att min logiska del av hjärnan hade tagit paus, jag visste inte vad jag skulle söka på... Det här är inte jag, känner inte igen mig själv. Så något har ju uppenbarligen hänt i min hjärna som jag försöker förneka och jobba mig förbi. Nu tog det väl lite stopp då...

Han dog på en onsdag. Det var stressigt på jobbet och jag hade tänkt ringa honom till helgen eller början på veckan efter för att planera in att träffas. Det sitter som en jättetagg i mig att jag inte gjorde det veckan innan istället. Det är massor av såna saker jag tänker på när han dyker upp i mitt huvud, gärna mitt i natten. Sover bara korta stunder och sen ligger jag och fipplar med telefonen för att slippa tänka, för det första jag tänker på när jag vaknar är honom. Utmattning är säkert en del av min problematik just nu. Behöver nog få sova också.

Kanske ska jag börja med att kontakta vårdcentralen?

Det är definitivt en bra start att kontakta Vc. Några veckors sjukskrivning där du får rå om dig själv och inte behöva tänka på jobbet eller andra. Sover du dåligt kanske du har hjälp av nån sömntablett.

Klart det stressar kroppen med en stor sorg...

Det där med dåligt samvete för att man inte gjorde det eller sa det där.. Försök släppa det <3 Tror det är oerhört lätt att känna så.

Han vet att du älskar honom..

Ta hand om dig! Kram

Hjärnan fattar ju så klart att du har rätt, men så hänger inte riktigt känslorna med. I mitt huvud måste jag göra klart de där femtioelva projekten som jag har tagit på mig. Jag får väl helt enkelt tvinga mig själv. "Fake it until you make it", typ...

Tror nog att alla har dåligt samvete över något när en så ung människa dör hastigt och utan förvarning. Man har inte hunnit avsluta och ta avsked, såsom man oftast får chansen till på ett annat sätt när en gammal människa dör, eller någon som har varit sjuk och döende under en längre tid. Brorsan var "frisk" på en tisdag och död på en onsdag. Fanns inte tid att säga eller göra något alls. Nästa gång jag såg honom var på sjukhuset när han redan var död.

Jag visste att min bror mådde dåligt psykiskt, men inte hur dåligt, och jag tog mig inte tid att åka till honom, vilket jag kommer att ångra resten av mitt liv! Vi bodde en bit från varandra, men hade absolut kunnat åka till honom, jag hade inte kunnat ändra något, det tror jag inte, men önskar att jag sagt till honom hur jag tänker, som jag nu gör till hans grav.. Och fått honom att bli påmind om hur mycket vi älskar honom, men man tror att man har resten av livet på sig, jag försöker tänka annorlunda sedan dess, och ta mig tid till familjen, man vet aldrig hur mycket tid man har tillsammans, jag kan inte ändra det som hänt, men framtiden kan jag påverka.

Usch vad ledsen jag blir för din skull! Tack, jag ska försöka tänka så framöver. Kram!

Om inte om hade funnits, 
En klassiker har jag förstått när det gäller människor som dött för tidigt att man undrar och funderar om man bara hade gjort si eller så eller inte gjort något.

Livet är fullt av riskbedömningar, så fort du går över en gata så gör du en riskbedömning, är det tomt åt alla håll så går du över och det är inte rimligt att tänka att det ska komma en galning runt hörnet i 120 och meja ner dig.
Och det är inte rimligt att avstå från en kvällspromenad längs stranden i Nice, för att det kan komma någon i en lastbil som vill döda så många som möjligt.

Det är inte heller rimligt att förbjuda sina barn att åka på klassresa för att bussens bromsar kan släppa och den kan krasch in i en bergvägg, och ändå finns det en mamma som fortfarande tänker, tänk om jag hade förbjudit honom att åka, då hade han fortfarande levt. 

Och det är inte rimligt att låta bli att sponsra sin dotters körkort och hjälpa till med inköp av bil, för att hon kan komma och köra ihjäl sig senare.
Och ändå går det en far och önskar att han aldrig hade gjort det, han tänker att han skulle kunnat kört henne själv överallt resten av hennes liv, då hade hon fortfarande levt.

Och det är inte rimligt att tro att min son ska drabbas av influensan och få en aggressiv bakterie som sätter sig i lungan och orsaker lunginflammation, och det är inte rimligt att tro att den bakterien ska leta sig ut i blodbanorna och skapa en septisk chock som dödar honom på mindre än 48 timmar, 
Det är inte rimligt att jag ska tro det när han lämnar mig för sista gången 5 dagar innan han dör och han är fullt frisk då. 
Hade jag för en millisekund trott något sånt hade jag kastat mig framför honom, hållt honom kvar med alla medel och hade han sen hatat mig för det så hade det varit ok, för då hade han fortfarande levt.
Men det är inte rimligt, så istället ger jag honom en kram och ser honom gå nerför backen med sin väska på väg till bussen och det är sista gången jag ser honom i livet. 

Och ts det är inte rimligt att du skulle kunnat tro att din bror skulle dö så hastigt, du hade ingen chans att kunna förutse det. 
Det hade varit fullt rimligt att han hade varit fullt frisk även nästa vecka, precis som alla andra veckor, 
Nu är det inte så och det är fruktansvärt och tragiskt.
Men du bär ingen skuld. 

Förlorat min då 27årige storebror. Hann inte heller ens prata med honom innan eller så. Det kom plötsligt. Jag befann mig t.o.m. i ett annat land. Vilket kan vara en orsak till att jag klarat mig så "bra". Jag kunde få vara lite själv i mina tankar. Men ändå ha vänner och pojkvän som stöttade mig. Det kom gråt då och då. Det fick gå i sin takt, sörjeperioden. 

 

Jag tyckte att det hjälpte att få bara vara ett tag, sedan kolla lite på bilder på honom då och då. Tänka tillbaka på tiden vi haft tillsammans, känns glädje över det, orättvisa över nuet, och gråta..

Inlägget skickades iväg för fort... fortsättning:

Efter det när jag kom hem, så fick jag smälta allt först. Men något jag tyckte var så skönt och hjälpte otroligt, var att få prata om honom. Vi orkade inte med att tvingas prata om honom i dåtid, som man gör med döda, utan vi inom familjen (föräldrar och en till lillasyster) kunde t.ex. säga, **** gillar den färgen, sådär gjorde alltid han när han var liten. Vi kunde få prata om honom, utan att vi tvingades betona att han var död. Bara att vi kunde få prata om honom, säga hans namn. Det var skönt och gjorde såklart lite ont samtidigt. Men det är det största som hjälpt mig. Att det är okej att få prata om honom, hur han var m.m.

Inlägget skickades iväg för fort... fortsättning:

Efter det när jag kom hem, så fick jag smälta allt först. Men något jag tyckte var så skönt och hjälpte otroligt, var att få prata om honom. Vi orkade inte med att tvingas prata om honom i dåtid, som man gör med döda, utan vi inom familjen (föräldrar och en till lillasyster) kunde t.ex. säga, **** gillar den färgen, sådär gjorde alltid han när han var liten. Vi kunde få prata om honom, utan att vi tvingades betona att han var död. Bara att vi kunde få prata om honom, säga hans namn. Det var skönt och gjorde såklart lite ont samtidigt. Men det är det största som hjälpt mig. Att det är okej att få prata om honom, hur han var m.m.