Jobbig mamma/svärmor
Gaaaaaaaahhhhh, jag måste bara så skriva av mig om min jobbiga mamma. Läs om ni orkar?
Mamma är snart 79 år, men kan inte acceptera att vi inte vill låta henne vara barnvakt åt vår ettåring -- rättare sagt, han är 15 månader. Dels har vi inte direkt haft något behov av att ha någon barnvakt alls (än!), dels är han lite för pappig och mammig för att kunna ha barnvakt än på ett tag (vi ska börja skola in vissa barnvakter snart), dels och framför allt skulle vi inte känna oss det minsta trygga med just henne som barnvakt.
Vsserligen har hon själv fostrat fyra barn (mig och mina syskon). Så hon tycker att hon har koll på läget -- men det var ju ett tag sedan?
Hon är inte speciellt pigg och rörlig för sin ålder, utan går och hör dåligt och kan inte alls ligga på golvet och leka med ettåringen. Än mindre punktmarkera honom (vilket är vad som behövs just nu, han är väldigt rörlig och är på ungefär allt i sin omgivning). Vi litar inte alls på att hon skulle klara av att t ex byta på honom, d v s hänga med i svängarna när han plötsligt ställer sig upp på skötbordet eller vill börja klättra ner. Den dag han börjar springa omkring kommer hon att vara chanslös.
Min mamma är absolut jättebra på att leka, prata och skoja med barn! Sjunga med barn, läsa för barn, hitta på aktiviteter och bus? Men det får hon ju gärna göra när vi hälsar på varandra -- det är att lämna ungen ensam hos henne, och att hon ska ha ansvar för att sköta om honom, varken jag eller min man vill.
Vi litar inte heller riktigt på hennes säkerhetstänkande vad gäller barn. Visserligen är hon själv läkare (ej barn-) men hon tycker det är trams att man i Sverige måste ha bilbarnstol. Vi får på fullt allvar om och om igen upplysa henne om att det faktiskt inte är vi som hittat på att vår son måste sitta i bilbarnstol (som hon inte har i sin bil) utan att det sedan länge är svensk lag.
Och när vi förklarar att han inte får äta bullar, kakor, godis eller andra sötsaker tror hon att det är vi som är knäppa, rigida och hittat på detta. Det hjälper inte hur många gånger jag förklarar att alla kostrekommendationer från myndigheter och forskare säger att barn upp till två år absolut inte ska äta socker.
Mamma är alltså på riktigt väldigt ledsen över att vi inte utnyttjar henne som barnvakt, och skulle helst av allt vilja att vi rentav lät honom sova över hos henne. Hon talar ofta om hur min mormor och morfar tog hand om mig och vår bror när vi var små, och jag vet inte hur många gånger jag hört henne berätta om hennes vänner och bekanta som minsann gör olika saker med sina barnbarn.
Sanningen är dock att vi knappt vågar lämna henne ensam med honom ens några minuter genom att vara i ett annat rum. Något vi vågar med de flesta andra vi känner, det är inte så att vi tror att ingen annan kan ta hand om vår bebis! Men jag känner mig faktiskt tryggare när min tolvåriga, NB barn-ovana, brorsdotter håller i honom än när mamma gör det!
När vi bodde hos våra morföräldrar var vi för övrigt äldre än ett år, och våra morföräldrar var då cirka 15 år yngre än min mamma är nu. Och mammas väninnor har vid det här laget ?stora? barnbarn, i skolåldern eller mer, som de gör saker med, vilket är en annan sak (eller så var de själva yngre när barnbarnen var små).
Tyvärr har det blivit så att mamma tjatar och är bitter över detta, och det hela har blivit en jobbig grej. Hon säger inte: ?Det vore kul att få vara barnvakt någon gång?? utan "Jag är så ledsen över att ni tycker att jag är för gammal för att vara barnvakt?. Men vi kan ju inte riskera vår sons säkerhet för att hon inte ska vara ledsen?
Mina svärföräldrar vill också gärna vara barnvakter, vilket vi är lika restriktiva med eftersom deras hälsa inte är den bästa (min svärmor kan inte gå utan kryckor, och min svärfar har hjärtproblem). De tjatar också, men inte alls på något bittert och anklagande vis som min mamma gör -- därför har det inte blivit en lika jobbig grej med dem.
Naturligtvis har mamma också en massa synpunkter på vad vi själva gör med vår son. Enligt henne är det mycket synd om honom att han inte får göra några bilutflykter, och därmed ?inte kommer ut till sjöar och ängar?. Att vi (som inte har egen bil, men hyr på sommarsemestrar) ofta går med honom till stadsparker, friluftsområden och utomhusbassänger räknas inte; hon tar bara upp att vi ofta går med honom på restauranger (givetvis är det i hennes tycke inte bra).
Hon är ensam (nybliven änka) och överhuvudtaget ledsen att vi inte tillbringar mer tid med att göra bilutflykter med henne. Men eftersom varken hon eller vi har någon bilbarnstol går det liksom inte. Vi har ? som nästan alla småbarnsföräldrar ? ont om tid, och har inte prioriterat att leta efter begagnade bilbarnstolar att köpa, vilket hon tjatar om att vi måste göra. Den skulle isåfall endast användas i hennes bil någon enstaka gång, eftersom vi är nöjda med att inte ha en skrymmande barnstol hemma och tycker det är toppen att kunna åka taxi eller hyra bil med barnstol monterad. Skulle vi köpa en bilbarnstol till hennes bil skulle det aldrig bli något stopp på hur ofta hon skulle vilja göra utflykter?vilket vi tyvärr har svårt att hinna med.
Att vi har tidskrävande arbeten bortser hon såklart ifrån, trots att hon själv under sitt yrkesliv jobbat mer än de flesta!
Till saken hör att mina syskon, som har sammanlagt tre barn som är cirka tio år äldre än vår son, så länge jag kan minnas talat om att de inte känt sig säkra med att låta deras barn åka med mamma, eftersom hon inte är världens bästa bilförare. De har också fått sin beskärda del av tjat om utflykter som mamma vill göra genom åren (alltid med argumentet att det annars är synd om barnen)...
Mamma är änka sedan två år, och känner sig trots ett mycket aktivt socialt liv med fullt program och massor av gamla och nya vänner och bekanta, och därtill yrkes- och föreningsuppdrag ensammast i världen. Och det är som att hon tror att hålet i hennes själ ska kunna fyllas med att hon får ta hand om vår lille pojke? Att hon får träffa honom en hel del hemma hos oss räcker inte.
Allt detta negativa tjat tär på mig och på min relation till mamma! När vi ses, hemma hos henne eller oss, är det inte för att det är roligt ? utan för att dämpa mitt dåliga samvete för att hon känner sig ensam. (Mina syskon säger samma sak.)
Tja, som ni märker har jag ingen särskild frågeställning. Jag ville bara skriva av mig! Men jo, jag tar gärna emot berättelser om hur ni som känner igen er har löst konflikten i era familjer.
