För oss som vuxit upp med supande föräldrar

Beklagar den barndomen, TS. Har du fått hjälp att bearbeta den?

Jag är själv uppväxt med en pappa som var full varje dag året runt. 

Det är bra att ni kan ha en relation idag. I framtiden kommer ni säkert kunna tala ut om det som hände när du var liten också.

Jag har nog mest bara accepterat att det var som det var och gått vidare. Självklart har det påverkat en del ändå, det finns en slags tomhet. Ibland kan jag också vara fruktansvärt arg på honom, och önska att jag kunde skälla på honom och fråga hur fan han tänkte när han låg asfull på diverse ytor i lägenheten medans hans sambo, min mamma, låg döende i cancer och hans 4+2 barn mer eller mindre lämnades vind för våg att göra vad de ville och kunde för att klara av vardagen. Men, för sent, han dog när jag var 21 och då hade jag inte haft kontakt med honom alls på 2 år. 

Jaja, sånt är livet på en pinne.....

Jag förstår och känner med dig.  Och jag vet att det kan bli bättre. Jag delar de erfarenheter du har. Lägg till att som barn se snedfyllor med mordförsök, vuxna utan byxor och underkläder som ligger utslagna på gräsmattan på morgonen. Att bli inlåst på rummet med telefonen och orden att ringa 90 000 om det spårar ur där utanför. Att som tonåring dela hemligheten med mamma om hennes självmordsförsök med sprit och tabletter, att senare skjutsa pappa till psykakuten då han inte orkade mer. Att själv ta till våld som en sista desperat utväg. Att aldrig släppa någon kompis eller vän innanför dörrarna. Att står själv som tonåring med ansvar för både äldre och yngre syskon -och föräldrar. Deras familjerådgivare tyckte att jag var klok, att de skulle lyssna på mig. Han erbjöd mig att komma dit och prata - jag tackade dumt nog nej, jag var bara 20 år och hade inte riktigt förstått vad som var fel.

Familjen förstod inte alls, jag var 21 då jag verkligen förstod vad som var fel. Allt det som var 'normalt' hemma hos oss var verkligen inte det. Varför jag inte kunde släppa någon inpå livet, varför jag alltid lämnade de som ville känna mig. 

Jag vände mig aldrig om efter det. Jag la locket på som du skriver. Det tog många år att läka mig, att tro att jag var värd att älskas. Min familj och släkt fattade aldrig min kritik mot deras sätt. Jag var alltid ensam tillsammans med andra människor, aldrig då jag var själv.

Det var först då jag fyllt 36 som min mamma ringde och berättade det jag försökt få dem att förstå för 15 år sedan. Hon hade fattat till slut. Det var befriande att höra.

Men jag hade aldrig tagit i tu med det, det var ju dem mörka hemligheten i familjen. Problemen jag bar på hann i kapp mig då jag närmade mig 40. Jag levde som medberoende med en sambo med 'en del problem med sig själv' . Det spårade ur och jag var den som utsattes för sambons övergrepp.

Jag skaffade hjälp, 9 månader med KBT gav mig verktyg att hantera alla svåra känslor som jag brottats med, jag slutade drömma den enda dröm jag drömt sen tonåren. Jag fryser inte till is då mina gamla erfarenheter får mig att vädra fara. Jag har blivit öppnare, jag känner mig inte längre ensam tillsammans med andra människor. Min historia styr inte längre mitt liv på det sätt de gjorde tidigare.

Det finns en framtid som inte gör ont, och du gör rätt som börjar prata, du behöver berätta din historia många gånger, det finns en läkande kraft i det, du behöver känna att du tas på allvar och lyssnas på.

En stor KRAM till dig TS

Jag förstår dig verkligen TS. Jag bodde tonåren med min mamma och hennes sambo, och även om de sällan var kraftigt berusade så var de verkligen vardagsalkisar. Det hette alltid "ska bara ta en till maten" men blev aldrig färre än 5-6 starköl en vardagkväll. De drack så fort de skulle umgås med varandra, och lika ofta drack min mamma ensam för att hon var putt över att han behövde jobba över sena kvällar. På semestern gick det oftast ett helt flak öl om dagen, de började till lunch och fortsatte hela dagen även när mina betydligt yngre syskon var hos dem i sommarstugan (jag slutade snabbt att följa med dit).

Det som sårat mig mest och som fått mig att minimera all kontakt med min mamma är däremot att hon inte ens i sällskap av andra har någon proportion på sitt drickande. När övriga sällskapet delar på en öl vid matlagningen hinner hon lätt svepa fem, och blir odrägligt berusad innan någon annan ens gått in på sitt andra glas. Hon tycks aldrig ens reflektera över att det bara är hon som tar en till, och en till, och en till. Det som gjort mig mest uppgiven är att varje gång jag försökt diskutera problemen (sedan jag var typ 13) blånekar hon eller kommer med alla möjliga svepskäl, eller bara byter ämne. Så jag har väl på något vis bestämt mig för att det inte är mitt ansvar, och att jag inte har någon skyldighet att umgås med henne i sammanhang där alkohol riskerar att förekomma.

Känner så mycket igen mig i allt du skriver! <3 Att mamma alltid är den som tar en till och en till! Dock handlar det om glas vin här, hon har aldrig druckit öl. Dock har vinboxen alltid haft en självklar plats. Och då är det ju så enkelt att bara fylla på glaset gång på gång..

Jag vet inte hur gammal du är idag, men hur ser er kontakt ut nu? Umgås ni ändå utan att diskutera detta? Har du kunnat bearbeta och gå vidare, eller är det något som ringer dig än idag?