Oplanerat gravid med 4:an

Puffar lite...

Ni som vacklat- har ni ångrat er jättemycket eller gått vidare? Känner mig så ensam. Har ingen att prata med utom min man och han verkar se detta som en bagatell.

Hej, 

Här är en till som väntar fjärde barnet, väldigt oplanerat även om vi lekt med tanken ett par gånger. Det var dock mest jag som eventuellt kunde tänka mig ett till barn längre fram medan maken blev mer och mer säker på att tre var tillräckligt. Kort sammanfattat; tajmingen var rätt kass, orken typ noll och bebissuget obefintligt (minsta bara ett år). 

Han kände spontant att det bara fanns ett alternativ medan jag vacklade så vi bestämde oss för att låta det gå några dagar eller en vecka utan att vi egentligen behövde bestämma oss eller övertala den ena om endera beslutet. Jättejobbigt men båda processade på varsitt håll och blev kanske mer mottagliga för att lyssna in och höra varandras behov och tankar. Slutligen bestämde vi oss för att behålla och just nu räknar vi ner dagarna till att vi äntligen ska få träffa vår lilla fyra. 

Maken som länge kände sig stressad och inte direkt jublade har landat i beslutet och ser nu lika mycket fram emot att få en till i familjen som vi andra. 

Min berättelse handlar alltså inte om hur vi gått vidare efter en abort, men är ändå en erfarenhet som började i en liknande situation. 

Hoppas att ni kan landa i beslutet oavsett vilket det blir och att ni känner er enade i det. Det är nog viktigt att det inte är en som känner att man gör en uppoffring enbart för den andres skull ? lika lite som du blir bitter och sorgsen över att inte behålla som att han känner sig påtvingad en situation som han inte mäktar med. (För mig var det väldigt viktigt att maken inte skulle kunna komma dragandes med nåt i stil med "jag bad aldrig om fyra barn etc när vaknätterna blir utmattande och ekorrhjulet för hetsigt.)

Hej, 

Här är en till som väntar fjärde barnet, väldigt oplanerat även om vi lekt med tanken ett par gånger. Det var dock mest jag som eventuellt kunde tänka mig ett till barn längre fram medan maken blev mer och mer säker på att tre var tillräckligt. Kort sammanfattat; tajmingen var rätt kass, orken typ noll och bebissuget obefintligt (minsta bara ett år). 

Han kände spontant att det bara fanns ett alternativ medan jag vacklade så vi bestämde oss för att låta det gå några dagar eller en vecka utan att vi egentligen behövde bestämma oss eller övertala den ena om endera beslutet. Jättejobbigt men båda processade på varsitt håll och blev kanske mer mottagliga för att lyssna in och höra varandras behov och tankar. Slutligen bestämde vi oss för att behålla och just nu räknar vi ner dagarna till att vi äntligen ska få träffa vår lilla fyra. 

Maken som länge kände sig stressad och inte direkt jublade har landat i beslutet och ser nu lika mycket fram emot att få en till i familjen som vi andra. 

Min berättelse handlar alltså inte om hur vi gått vidare efter en abort, men är ändå en erfarenhet som började i en liknande situation. 

Hoppas att ni kan landa i beslutet oavsett vilket det blir och att ni känner er enade i det. Det är nog viktigt att det inte är en som känner att man gör en uppoffring enbart för den andres skull ? lika lite som du blir bitter och sorgsen över att inte behålla som att han känner sig påtvingad en situation som han inte mäktar med. (För mig var det väldigt viktigt att maken inte skulle kunna komma dragandes med nåt i stil med "jag bad aldrig om fyra barn etc när vaknätterna blir utmattande och ekorrhjulet för hetsigt.)

Blev också gravid för inte så länge sedan, trots kondom. Vi bestämde oss för att behålla, men sen tog naturen hand om det åt oss. Väldig känslomässig berg och dalbana. Att först ställa om från att känna sig färdig (har också 3 barn ) till att börja se fram emot föräldraledighet och bäbis till att åter igen vara tillbaka i det räcker med tre läget...

Om du inte vill göra abort, så gör det inte, du har rätt att bestämma själv. Om du vill göra abort; gör det och försök tänka att det ju är ganska stor sannolikhet att det skiter sig i början i alla fall...

Hej,

Tack för svar. Det värsta är tidspressen, är i vecka 5+4. Vill helst göra detta tidigt om jag ska göra det. Känner mig helt förvirrad. Orkar knappt tänka på att bli mamma men vet inte om jag fixar att ta det där pillret heller... tror dock att jag undermedvetet vill bli mamma. Innan jag visste om graviditeten drömde jag flera nätter i rad att jag åkte in till BB och kände lukten av nyfödda... skumt. Det rationella vill nog avbryta... Hur väljer man???? Hur jag än gör blir allting upp och ner. Fast så är väl livet?

Förstår dig fullständigt. Och du har helt rätt. Sånt är livet. Vi har inte kontroll över allt. Det är bara att hänga med i svängarna. Ta inte piller om du inte är säker. Jag är övertygad om att man aldrig ångrar ett barn, hur mycket det än ställer till det i livet. Det är ett privilegium att få möjligheten att få barn, det är inte alla förunnat...

Hej igen TS, 

Ja, hur väljer man? Det är verkligen en supersvår fråga och hur ni än väljer så är det ju väldigt drastiska konsekvenser. Nu är det ju onsdag och idag ni hade tiden så ni har väl kanske redan beslutat er. I annat fall tänkte jag skriva att ni kanske ska ge er själva några dagar extra till att tänka på om det inte känns helt okej att påbörja ett avbrytande. Det är så definitivt, och även om det skulle råka bli v 7 innan ni bestämt er så kanske tiden kan vara bra, oavsett vilket beslut ni än fattar. 

Och som du säger - livet är ju så här ibland och saker ställs på ända. Turbluent och omtumlande, inte minst när man befinner sig i den starkaste stormen som oftast kommer före ett beslut. 

Hej, efter en sömnlös natt åkte vi in igår morse. När jag kom in på kontoret vällde tårarna upp i ögonen direkt och läkaren tyckte att jag skulle kontakta kurator och återkomma. Vi gjorde i allafall en kontroll och allt såg normalt ut, inget utomkvedshavandeskap den här gången. Kan gå och ta pillret när jag är "redo"... just nu känner jag ingenting, det är som om det har låst sig. Är som i limbo och det känns bara tomt. Kanske ska försöka få tag i kurator... min man är sur för att det inte blev av... Tack för att ni skriver här, skönt att det finns andra som varit med om liknande.

Tycker definitivt att du ska prata med kuratorn. Och absolut inte göra en abort för att göra din man glad, eller mindre sur... Om du vill behålla, som det låter som att du vill så har du all rätt i världen att göra det, oavsett vad din man vill. Klart att det ärbra att vara överrens om stora saker, men nu gäller det din kropp och din hälsa och ditt liv. Han har valt att ha sex med dig även fast han vet att det kan leda till barn. Så gör det som känns rätt för dig.

Efter många turer beslöt vi oss för att behålla barnet. Alla började se fram emot detta.Gick på inskrivnings-UL i förrgår men tyvärr hade fostret dött för några dagar sedan... Så nu går jag och väntar på att missfallet ska börja och har dessutom fått vinterkräksjuka. Fy vilken berg- och dalbana. Vilken månad detta har varit...!

Åh nej, inte du också.. Vet precis vilken berg och dalbana det är. Kom inte så långt.. Typ 6+2, men man hade ju ändå ställt in sig.. Tog 4 veckor innan jag testade negativt...

Usch vad tråkigt för dig också. Man hinner tänka så långt! Fantasin skenar iväg. Mitt hade dött v9+2. Usch hade verkligen velat ha barnet ????. Men vi har ju tre fina barn redan, får försöka tänka så... Har aldrig varit med om detta tidigare. Man märker att man kanske är för gammal. Kände på mig att något var skumt, mådde inte så illa som de andra gångerna. Hade också mycket ont redan från början. Bara hoppas att det ska komma igång snart, hemskt att tänka att det ligger dött där inne... ska tillbaka på tisdag och få medicin om det inte kommer igång. Så det kan gå...

Själv börjar jag bli van vid tidiga och extremt tidiga mf... Tror det här var mitt sjunde konstaterade... Det spelar ingen roll - man blir ändå så ledsen. Tror att det kändes värre nu eftersom jag inte kunde tänka - vi försöker igen...

Hej,

Precis så, hade vi planerat fler så hade vi försökt igen... Det känns så sorgligt, detta var högst troligt min allra sista graviditet. Och så slutade det såhär. Går här och blir tokig över att missfallet inte kommer igång, mer än lite blodiga flytningar. Samtidigt tänker jag att detta är vår sista tid tillsammans, jag och det som kunde ha blivit min minsting. Suck... Har dessutom dragits med vinterkräksjukan hela veckan. Roligare veckor har jag haft...

Börjar undra om det verkligen var sista chansen..