Besöka döende person

Gå dit och ge en stor varm kram och sätt dig ner och lyssna på personen.

Det gör inget om du gråter, du är bara människa.

Jag mötte en av mina släktingar en gång som hade blivit av med hela sin familj i en olycka.
Satte mig bredvid på en av begravningarna och sa som det var, att det finns inte ord, sedan satt vi bara tysta bredvid varandra, vilade i tystnad.

Om man inte varit med om detta tidigare så är det inte konstigt att känna stor rädsla inför detta. En del i mötet med en person bortom bot och bättring är att vi då ser att livet kommer till ett slut. Ingen kommer att undkomma döden. Sedan kan döden se olika ut. Vissa dör fort medan andra vistas i döendet under en längre tid.

Nu ska du möta den person som ska dö, inte anhöriga till den. Då är det svårt att sitta tyst, något måste du säga. Våga säga det du känner utan att få den som är sjuk att känna sig måsta trösta dig. Säg gärna positiva saker utan att bli glättig eller klämkäck.

Säg att det är overkligt och svårt, men fråga också om du kan göra något. Fråga vad den sjuka vill prata om. Håll handen om personen vill det. Försök bara vara där, men framför allt: känn ingen skuld för att du är frisk och den du besöker är allvarligt sjuk.

Fråga hur din vän har det, på så sätt öppnar du upp för att den du besöker själv får bestämma om hen vill prata om sin situation eller inte.

Om personen själv vet att hen har en kort tid kvar att leva, kom inte med peppiga kommentarer om att "det här ska nog gå bra, snart är du frisk igen" utan bekräfta hens känslor och säg det du känner när du hör detta (tex att du önskar att hen skall slippa ha ont den tid hen har kvar tex).

Tänk på att bara för att en skall dö betyder inte det att en har slutat att leva, prata om saker ni har gemensamt, sådant ni brukar prata om. Ditt besök är ju ett avbrott i sjuktillvaron och hen uppskattar säkert att få prata om annat än sin livssituation också.

...och om du känner att du börjar gråta, gör det och säg att det gör dig ledsen att din vän drabbats. Försök dock att hålla dig ifrån att det bara blir dina känslor/rädslor som samtalet handlar om så att din vän måste trösta och stötta dig. Prata av dig hos någon annan efteråt!

Tack för era råd.

Känns så overkligt att behöva gå igenom detta. H*n är bara 44 år. Livet är så orättvist.

Det viktiga är ju att du kommer, och visar att du inte blir rädd och drar dig undan, och låter vännen bli ännu mer ensam i en så utsatt situation. Det här är kanske inget att rekommendera, men något som piggade upp en släkting till mig när han fick besök den sista tiden på sjukhus, var när någon smugglade med sig en liten slurk av en god konjak. Det satte lite guldkant på den tråkiga sjukhusvistelsen innan det var över.

Det där med alkoholen gjorde jag med min pappa också. Vi drack lite whiskey och tittade på hockey och hade det trevligt tillsammans. Personalen protesterade och sa att det var farligt att kombinera med morfinet han fick. Pappa sa med glimten i ögat att han tar risken. Sen sa han att han ville sova. Han vaknade aldrig igen efter den kvällen. Jag är glad att vi fick det avslutet han ville ha, även om hans lag förlorade matchen. Så ett tips till TS kan ju vara att göra nåt tillsammans som den sjuka kollegan gillar. Titta på en film eller nåt sånt.

Var där igår men h*n var ej kontaktbar, låg bara helt stilla och sov.

Jag pratade och klappade på h*n. Sa att jag var glad att vi lärt känna varann, att jag tyckte om h*n osv.
Det kändes jobbigt men samtidigt fint. Men fy farao att livet kan vara så orättvist.

[quote=77061147][quote-nick]Anonym (Vad säga/göra?) skrev 2016-10-18 13:02:18 följande:[/quote-nick]

Var där igår men h*n var ej kontaktbar, låg bara helt stilla och sov.

Jag pratade och klappade på h*n. Sa att jag var glad att vi lärt känna varann, att jag tyckte om h*n osv.

Det kändes jobbigt men samtidigt fint. Men fy farao att livet kan vara så orättvist.

Fint gjort av dig.