Mår nästan ännu sämre efter separationen...

Du låter precis som jag!!! Vi har redan varit separerade mer än ett halvt år men jag känner fortfarande såhär. Barnen verkar må bra och jag saknar honom inte direkt, men han mår kass och mina skuldkänslor över detta äter upp mig. Jag vet att jag inte är kapabel att ge honom den kärlek han vill ha men ändå måste jag stålsätta mig för att inte bara säga "ok då". Det känns som att jag inte kommer kunna må bra förrän han gör det.

Det är såklart tungt för båda, fast på olika sätt. Klart man inte ska gå tillbaka till ett förhållande om man inte är villig att ge 100% i det. Det hade jag inte heller önskat även om jag blev lämnad.

Att ni ska blir vänner, kan du glömma. Därmed inte sagt att ni inte kan ha ett vänskapligt förhållande till varandra.

Det krävs något mer i så fall. Det går att hitta tillbaka till varandra på ett annat sätt. Som särbo, försvinner de vardagliga kraven. Man tar inte längre varandra för givet längre, och känslorna kan vakna till liv igen.
Sex kan bli spännande på ett helt nytt sätt.
För att riktig vänskap ska fungera krävs det nog närhet/kärlek/sex också. Något utav det.

Dock kan jag inte riktigt tolka vad du vill. Sannolikt är det för tidigt, för att du själv ska veta, ännu. Ge det lite tid. Skapa ditt eget hem och din egen sfär. "Odla" dina egna intressen.
Dock kan det vara som nämnts att du lider lite av depression. Fundera lite, och prata gärna med en läkare.

Känner igen mig men din text skulle kunna ha skrivits av min exfru.
Hon är "duktig flicka" och har allt fokus på familjen där vår relation, den mellan oss inte fick plats. Min roll blev den bestraffande, den som sa "nej".
Det var viktigt att vi sov i samma rum men där hände inget. Formen blev viktigare än innehållet.
Jag prioriterar naturligtvis våra barn men ville framförallt inte "bara" vara förälder. Ville även vara älskare, bästa vän och så vidare.
Energin räcker en bit men jag slutade engagera mig och frun surnade naturligtvis.
Det gick som det gick, vi skilde oss och jag har hittat livet och glädjen igen med en ny kvinna.
Mitt och exfruns största problem var att vi var urdåliga på kommunikation, vi förväntade oss att den andre skulle ändra på sig. Hon hotade med skilsmässa men det var jag som tog ut den.

Hon fortsätter att offra sig för våra barn som ironiskt nog tyr sig allt mer till mig.
Tyvärr har inte kommunikationen blivit bättre.

Det har gått en enda månad.... jag är förvånad att du förväntat dig att du skulle må bra efter så kort tid.. Även om du själv tog initiativ till separationen så är det självklart väldigt jobbigt på många sätt att bryta upp. Det är många olika känslor som är inblandade, känslor av skuld, sorg och förlust, även om man inser att beslutet var rätt och ofrånkomligt.

Låt tiden ha sin gång, försök hitta din egen plattform i ditt nya liv och tänk inte på dig själv som "olycklig och misslyckad". Då sätter du en etikett på dig själv som gör det ännu svårare att gå vidare. Ha tålamod helt enkelt och tro på att ditt beslut var det rätta, inte bara för dig. 

Lycka till! 

Hur mår du nu TS? Jag känner så väl igen mig i det du skriver men jag har än så länge inte lyckats genomföra en skilsmässa utan jag backar alltid och stannar kvar...

Blir rörd av att du frågar!

Tyvärr är inte statusen på något sätt bättre idag än vad den var för ett halvår sedan. Mår jättedåligt och har en livskris delux. (Vill dock understryka att depression och livskris kom efter relationsproblemen - så det är inte "roten till det onda". ) Det är så hemskt att göra någon annan så illa, och att indirekt säga "du duger inte". Fastän man samtidigt tycker att personen är jättebra på massor av sätt. Känner att mina tankar snurrar konstant och jag börjar tappa greppet om vem jag är och vad jag känner. Är rädd att jag skall göra misstag på jobbet p.g.a det kaos som är i hjärnan.

Så slutsatsen är att mitt liv är fruktansvärt och jag ser ingen ljusning. Jag vill inte längre prata med vänner och familj om mitt mående, eftersom de A) blir oroliga B) jag är rädd att de snart ser mig som en tråkig belastning istället för som vän.

Jag har provat privat terapi innan separationen, men det hjälpte inte (kanske gick för sällan, men det är så jäkla dyrt). Hjälp genom landstinget har jag inte orkat ta tag i. Gissar att man ringer till vårdcentralen, och där vet alla vem jag är. Orkar bara inte blotta min misär.......

Hoppas dock att inte mitt negativa svar hindrar dig från att känna vad som är rätt för dig. Jag tror att nyckeln till allt är att prata, prata och prata! Vågar man lyfta upp det svåra så kan man också komma till beslut. (Vilket är mitt problem - är så rädd för starka känslor och att såra att jag inte vågar ta upp jobbiga saker.) 

Skriv gärna några rader om hur du har det och hur du tänker. Kanske kan vi hjälpa varandra genom att sätta ord på det som snurrar i skallen.....

Spontant tänker jag såhär att hade det varit jag så hade jag valt att berätta för de som jag känner att jag skulle kunna berätta om ett missfall för. Det blir alltså ett fåtal nära som jag litar på helt enkelt. Skulle inte vilja berätta det för andra och man vill ju samtidigt berätta för någon liksom. :)

Grattis!

Spontant tänker jag såhär att hade det varit jag så hade jag valt att berätta för de som jag känner att jag skulle kunna berätta om ett missfall för. Det blir alltså ett fåtal nära som jag litar på helt enkelt. Skulle inte vilja berätta det för andra och man vill ju samtidigt berätta för någon liksom. :)

Grattis!

Ursäkta sent svar. Mitt liv är ett kaos utan att skilsmässan ens är påbörjad... Jag har försökt separera tidigare men min man vill verkligen inte skilja sig och då har jag alltid valt att backa tillbaka och försöka reparera förhållandet.

Jag känner igen det där med att känna att man gör någon annan illa och min mammas skuldbeläggande hjälper inte alls (jag får inget som helst stöd från mina föräldrar utan de försöker snarare motarbeta mig). Just nu lever jag med ångest, ångest och ännu mer ångest och i somras blev jag sjukskriven. Förutom ångest så lider jag av en obeskrivlig trötthet och ett humör som inte är av denna värld. Jag mår verkligen inte bra... Jag orkar inte umgås med några vänner så jag får helt enkelt arbeta mig igenom det här på egen hand. Jag har två nära vänner som jag vet finns där men de har sina egna problem och jag vill inte belasta dem mer än nödvändigt. Så jag spelar stark och känner mig svag.

Jag kommer ligga lågt med separationen tills jag har en lägenhet i sikte. Här är det bostadsbrist och med tanke på hur min man reagerat tidigare gånger som jag velat separera så vet jag att jag måste ha en lägenhet innan jag delger honom. Jag hoppas dock att han mognat en aning och kan sköta det hela snyggt med tanke på barnen. Den här gången ska jag stå på mig men om jag ska orka så måste jag ha kommit en bit på vägen innan jag pratar med honom. Men även det skapar såklart dåligt samvete för jag planerar ju det här utan hans vetskap (även om han anar vad som är på gång, det är uppenbart med tanke på hans beteende).

I vår stad är familjerådgivningen en helt egen instans så jag tror inte att du behöver gå via vårdcentralen. Sök på hitta.se eller Eniro.

Hur mår du nu? Jag ser att det gått två månader sedan du svarade mig... Jag är ledsen att jag inte orkat svara förrän nu. Hur som helst så blev jag väldigt glad över ditt svar och från och med nu ska jag försöka svara direkt :)

Oj vad jobbigt du har det! Hoppas att det dyker upp en lägenhet så att du kan fullfölja innan du kraschar helt. Att inte orka/kunna jobba blir extra belastning eftersom du missar sociala kontakter, vardag och även ekonomi. Just att komma till beslut är ofta det svåraste, så viktigt att hinner agera innan yttre faktorer påverkar dig och får dig att vackla (av fel anledningar).

Själv mår jag också riktigt dåligt. Hela separationen är som ett öppet sår som vi ständigt petar i. Inga beslut och inga avslut. Min skuld över att min man mår dåligt kommer ta död på mig. 

Mina föräldrar har accepterat situationen (och skuldbelägger inte). Men särskilt mamma är så olycklig och jag orkar knappt inte prata med henne längre. Känns som hennes liv också är förstört. 

Skuld, skuld, skuld. 

Skulle jag vetat detta hade jag aldrig ens sagt att jag inte var lycklig. Mitt försök att skapa ett liv som jag trivs med har gått åt skogen och resulterat i att alla är olyckliga.... 

Jag hoppas att du är starkare än mig och att din man klarar att skapa sig ett eget liv! Tack för att du tänkte på mig <3 

 

Hej trådstartaren 
Många år sedan du skrev detta, men jag undrar hur livet blev? Kom du över allt och kunde hitta en ny väg framåt?
Jag är där du var...

Hej TS! Ser tar tid att återhämta skg. För mig tog det nästan 2 år!

Det blir en negativ spiral att vara ledsen vilket gör att man dräneras på energi vilket gör att man inte orkar göra något bra/roligt som kan få en att bli glad. I värsta fall går det så långt att man blir sjukskriven och stannar hemma med kronisk depression. När man fastnat i negativa mentala spiraler så är det viktigt att göra saker som får en att må bättre. Träna, sova och äta bra är jätteviktigt men också att träffa vänner. I början behöver man få ventilera allt jobbigt men efter ett tag ska man försöka träffa sina vänner för att ha roligt och lägga bort det jobbiga för en stund. Gå på middagar, konserter, etc. Förstår att det är jättejobbigt i början och man är kanske inte det minsta sugen men man får ta små steg och vara nöjd med det lilla man orkar i början och bygga vidare på det.