ÅH NEJ !!! Mormor har fått cancer !?
Helt ärligt vet jag inte ens vart jag ska börja. Tårarna bara forsar medan jag skriver detta just nu.
Min bästa vän, hon som har varit där för mig hela livet, hon som har uppfostrat mig har fått cancer. Hon har fått cancer på 3 ställen men jag vet inte exakt vart, en av dem ligger på levern, det är det enda jag vet.
Min mormor har funnits där för mig hela mitt liv. Hon är ganska speciell. Hela hennes liv har varit svårt. Hon förlorade 4 barn. Hon levde med en man som misshandlade henne och hon lever med honom ännu idag. Dock kommer dom överens nu. Han är 81 år och mormor är 74 år , tror jag?
Min mormor har 16 barnbarn (inklusive mig) och inte för att skryta, men hon älskar mig mest av alla. Jag vet inte varför? Kanske för att jag aldrig växte upp med en pappa och för att hon tog hans plats?
Mormor brukade ringa mig jämt och hon fråga vart jag var. Hon frågade när jag skulle komma hem och att jag inte skulle komma hem sent. Hon brydde sig helt enkelt mycket om mig även fast jag inte bor hemma hos henne. Vi bor typ 50 meter ifrån varandra.
Jag har hjälpt henne mycket. Jag har städat. Jag har handlat mat hos henne. Jag har gett henne pengar. Jag har gjort ALLT för henne. Vi är ganska nära varann.
För en vecka sedan kunde hon helt plötsligt inte gå? Hon hade ingen känsel i benet. Det blev akut så hon åkte in på akutmottagningen. 3 dagar efter får vi veta att hon har cancer.
Min mormor har 6 barn och 16 barnbarn (inklusive mig) så alla fick veta om det samma dag.
När jag fick reda på det kändes det som att en kniv stack till i hjärtat på mig. Jag bröt ihop TOTALT !!!! Jag grät och grät och grät och grät och grät. Jag kunde varken sova eller äta. Jag bara grät och grät och grät.
Dagen efter åkte hon med ambulans till Sahlgrenska sjukhus och skulle operera sig akut. Det var bröstryggen som opererades.
Jag kommer dit dagen därpå och så fort jag ser henne började jag gråta. Jag pussade henne på pannan och jag smekte på hennes hand eftersom hon tyckte om det. Hon började gråta när hon såg mig och jag som är så känslig som jag är så började jag gråta ännu mer.
Min mormors 2 döttrar som är mina mostrar var där och jag ser klart & tydligt att dom är ledsna. Jag ser det på dom även fast dom inte gråter. Det klart dom är ledsna. Det är deras mamma som ligger där.
Det kom ytterligare 2st barnbarn och dom kramade om henne. Men det är INGEN som gråter som jag. Det är det jag hatar så mycket med mig. Att jag är så känslig !!! Det räcker med att jag ser okänd människa gråta så börjar jag också gråta.
Sen när jag skulle gå hem så pussade jag henne på pannan. Hon ville inte att jag skulle gå men jag var tvungen. Mostern sov över hos henne eftersom hon känner sig tryggare när det är någon med henne. Jobbigaste är att hon inte kan svenska. Inte nåt alls förutom hej och hejdå.
Sen på kvällen fick jag panikångest. Jag la mig på golvet och grät och grät och jag bara grät. Mamma kom och grät också samtidigt som hon tröstade mig.
Idag åkte hon tillbaka med ambulans till den staden vi bor i, så det är samma sjukhus som hon låg i först.
Jag försökte vara stark eftersom mamma sa att det inte är bra att jag gråter framför mormor. Jag måste ge henne styrka, och inte gråta.
Jag försökte vara stark och hålla tillbaka tårarna men det gick INTE !!!!!
Det är värst när hon skriker av smärtan eftersom hon har så fruktansvärt ont. Det är då jag trillar dit igen och börjar gråta.
Det var jag och mamma där, samt 3 andra barnbarn kom också. Mormors andra barn kom efteråt eftersom man inte får vara så många i rummet.
Mormor frågade mig av allihopa om jag ville sova över hos henne och jag ville det eftersom hon var rädd och hon kände sig tryggast med mig.
Men eftersom jag inte kunde hålla tillbaka tårarna så fick jag inte sova över där för mamma. Jag försöker verkligen men det går INTE !!!! Det är min bästa vän som ligger där och som har jätte ont. Jag hade gjort allt för min mormor. ALLT !!! Även offrat mitt egna liv för henne om det kom till den saken.
Så jag och mamma åkte hem men det stannade fler folk hos henne och därefter ringde jag till sjukhuset och bara undrade hur mormor mådde. Sjuksköterskan sa att hon sov. Hon fick lite smärtstillande. Men när jag fick veta att hon var där ensam så bröt jag ihop, IGEN !!!
Dom har såna regler på den avdelningen att man inte får sova över. Men denna gången gjorde dom ett undantag eftersom mormor var så rädd och kände sig trygg med mig. Men det blev inte så eftersom jag grät och fick inte stanna kvar. Jag måste ge mormor styrka men jag sitter där och gråter. Hon behöver inte det. Så jag är nog inte den rätta personen att sitta där med henne eftersom jag är så känslig.
Hur hennes behandling blir nu vet jag inte. Jag tror det blir strålbehandling. Jag vet att hon är stark som en sten så hon kommer klara detta. Jag hoppas det i alla fall. Men hon har ju cancer på 3 ställen. Är risken stor att man ens överlever?
Jag gjorde detta inlägg för att skriva av mig lite. Mormor som bor nära oss är inte hemma längre. Hon brukar jämt stå vid fönstret och vinka åt mig när jag går förbi. Men nu står ingen där som kan vinka åt mig längre. Nu finns det ingen som ringer mig och frågar hur jag mår, som frågar om jag kan gå handla åt en, nu ligger min älskade mormor på sjukhus och jag hoppas hoppas att hon får komma tillbaka hem ganska snart så jag kan finnas där för henne och hjälpa henne med det hon behöver !!!!!!! 
