Varför sådan ovilja att hjälpa män eller erkänna att män far illa?

Vems fel är det att området är outforskat? Någon måste ju aktivt ta tag i det. En manlig forskare förslagsvis.

Ja, varför engagerar sig inte fler ideellt i mansjourer?

Borde rimligtvis vara hela samhällets fel både kvinnors och mäns om en grupp människor far illa och ingen gör något. 

Inom forskningen så jobbar både män och kvinnor på att forska på tjejers problem. Så varför kan inte både män och kvinnor forska på killars problem likväl.

Om vi ska vara jämställda så ska vi väl tillsammans hjälpa åt att forska på de områden som behövs oavsett kön.

Men det som skrämmer mest är att det finns en ovilja från samhället att ens vilja lyfta på vissa lock och titta på områden som berör killar. Medans om du vill forska på något som berör tjejer så kastas pengar och bidrag till dig innan du ens hinner börja. 

Bra karl reder sig själv, dålig är inte värd att hjälpa.

Man forskar väl på områden man finner intressanta? Och där det finns ett intresse från t.ex. sjukvården. Varför man inte gör det inom t.ex. psykiatrin är såklart intressant. Kanske ser överläkarna där parallella problem hos just killar/män som är mer akuta att behandla? Missbruk, t.ex.

Det ideella engagemang som finns för utsatta kvinnor tycker jag är fantastiskt. Och ofta är det just andra kvinnor som arbetar pro bono eller på sin fritid. Varför gör inte män det? De flesta kvinnor känner eller känner till utsatta flickor/kvinnor. Detsamma borde väl i så fall gälla män, om problematiken kring självskadande etc är lika utbredd? Eller en misshandlande partner. Det finns en poäng, och handlar om en slags grundtrygghet, att den du vänder dig till är av samma kön som du själv. I alla fall när det gäller våld i heterosexuella relationer.

Det ideella är ett annat ämne och inte riktigt det min tråd handlar om, kan gärna diskutera det men vi får ta det lite senare för att inte kapa min tråd åt ett annat spår.

En kommentar är bara att det är tyvärr svårt för ideella krafter att forska på psykiatrifrågor då dessa kräver en hel del utbildning och kunskap. Då måste man lita på de bildade experterna och myndigheterna att ta sitt ansvar.

Jag tror inte socialstyrelsen och sjukvården enbart låter intresset styra kring vad som ska forskas på. Utan forskning och insatser med våra skattepengar måste väl ändå gå till de områden där de behövs. 

Det jag misstänker och som är min oro är att det har blivit PK att enbart sätta in resurser, forska eller gå ut med fakta som berör ett av könen (kvinnor). För att då får man mediapoäng, man blir hyllad eller man tjänar på det på olika sätt. Men även om ett behov finns hos det andra könet (män) så är det liksom inte lika hipp att göra något, rentav en rädsla att bli uthängd för att satsa något på killar. 

Om ideella grupper väljer att inrikta sig på något bryr jag mig inte om. Men när våra myndigheter och de som ska sköta samhället och hjälpa oss i frågor där vi inte är utbildade också känner en rädsla för att satsa något på män för det inte är PK. Ja då är jag rädd för vart vi är på väg. 

Med andra ord, det jag vill diskutera är: Jag tror att det är på det sättet att samhället vi lever i håller på att gå åt det hållet att det är bra att hjälpa tjejer men blivit lite fult att göra något som hjälper killar. 

Jag säger inte alls att man inte ska hjälpa tjejer. Nej nej. Tycker alla ska ha hjälp där det behövs, det är inte det. 

Men på grund av att tjejer behövt mycket hjälp med olika saker så har det blivit det man tjänar mest poäng på. Man blir mest populär om man vill säga så genom att hjälpa tjejer. Hjälper man killar på något sätt så kan man lätt bli beskylld för saker, sno resurser eller på något annat sätt anklagad och då är det lite fult. 

Detta sitter i väggarna och jag tror det är en effekt av en hård kvinnokamp som stundtals kastar ur sig mycket hårda ord. Detta har en skrämmande effekt och gör att även myndigheter hellre håller sig väl med dessa personer och hellre gör saker som gynnar tjejer trots att det även finns behov hos män. 

Med andra ord så har det blivit något man tjänar popularitet på om man satsar på tjejer. Men det gör man inte om man satsar något på killar, det är en risk. 

Jag tror att du kraftigt övervärderar hjälpen man får som tjej/kvinna av olika vårdinstanser. Antidepressiva och terapi är vad man brukar få när man är deprimerad. Samma med självskadebeteende. Det räknas som ganska lindrigt. De man lägger krut på är de med faktiska diagnoser som schizofreni och som kan vara farliga för människor i närheten (ofta familjen).

Jag tror att det ofta är andra som griper in och sätter stopp. Vänner och familj som har en slags intervention om självskadebeteendet eskalerat. Det är de som kollat upp alternativ till avgiftning, behandlingar etc. Och det är säkert mycket lättare att märka en flicka/kvinna för vi vet vad vi ska titta efter. Så visst sviker vi pojkarna! De som sviker mest är familjerna som uppfostrar sina pojkar att bita ihop och vara tyst. Inte gråta. Inte prata känslor.

Jo nu tittar du just på vårdbiten. 

Jag tänker mig att det är även på det sättet som jag beskriver i inlägg #6 inom alla områden i samhället. 

Ja om en kvinna har problem låter det "men åh gumman jag finns här för dig." Men om en man mår dåligt så låter det "ryck upp dig bete dig som en man."

Bra skriven kommentar från nätet.

Riktigt dåligt, ja. Jag har själv mer än 15 år av depression och otaliga självmordsförsök i min historia, på grund av att jag inte ?passade in?. Jag har blivit slagen, hånad och utfryst av de flesta andra killar under hela min skolgång, samtidigt som de flesta tjejer jag växte upp med såg på mig med förakt på grund av det. Det är för övrigt sådant som gör att många kan bli lite bittra av att hela tiden höra hur män är ?priviligierade? och ?får allt serverat för sig?, medans kvinnor ?hålls ute?.

Det finns mycket att säga om diskriminering, åt båda hållen. Jag säger inte att kvinnor inte är utan motgångar eller diskriminering. Men jag tror nog att en av de viktigaste sakerna att säga är att könsdiskriminering aldrig has gått åt bara ett håll. Sociala tryck att bete sig, tänka eller känna på vissa specifika sätt finns fortfarande kvar hur mycket man än försöker göra för att minska diskriminering inom arbetslivet eller ledningsgrupper.

Det må vara så att kvinnor inte är så fria som de borde vara. Men män är knappast fria heller, och kommer nog aldrig vara det om samhället inte börjar förstå att män är människor också, med riktiga känsloliv och riktigt förstånd. Det är för övrigt inte på långa vägar bara män som uppfostrar män till att vara känslokalla och socialt oförmögna. Med tanke på att kvinnor oftare är de som har mer direkt hand i barnens uppfostran, skulle det inte leda till ett så utbrett resultat om bara män gjorde det.

Att diskussionen inte dyker upp som den borde har nog med just dessa attityder att göra. Män ska tåla motgångar. Män ska ?härdas?, så att de kan bytas ut utan att de klagar för mycket (därför att vi dör i krigen vi skickas ut i, eller olyckor i de tyngre arbeten som vi utför). Och som de signalerna som jag och andra känner av på senare tid: män ska hålla käft och låta kvinnor vara fria, utan att blanda sig in i diskussionen. Varför ska man hjälpa de som redan är ?priviligierade?, trots allt?

Men bitterheten kommer alltid ut på något sätt, även om man inte får prata om den.