Ni män som har tappat/tappade känslorna för er kvinna

Följer

Jag tappade känslorna när jag fick reda på att hon knullat runt, efter det kände jag inget annat än förakt för henne och avslutade förhållandet

Gick i en dvala i mååånga år, vaknade upp och insåg vilket monster till kärring jag levt med. Gick vidare med mitt liv och träffade en underbar kvinna.

Ujk

Vad var det som gjorde henne till ett monster? Kan du beskriva?

Hon fick någon sorts ålderskris och blev väldigt utseendefixerad och onaturlig. Rakade sig överallt, förstorade läpparna, stolpade omkring på höga klackar och förlängde håret. Såg inte klokt ut något av det.

Hon ville inte ha barn

Jag och min fru hade en smärre kris för några år sedan. Vi hade väl varit ett par i ca 10 år tror jag... Jag förlorade mina känslor för henne och längtade bort. Tror att det kom succesivt... visste inte varför men såhär i efterhand har jag blivit mer och mer säker på att det var för att jag fastnade i vardagen och tog henne för givet. Jag jobbade borta mån-tors och flydde till garaget så fort jag kom hem. Hon hotade att lämna men jag trodde henne inte och kände att det skulle vara en lättnad om hon gjorde det. Hon fick tillslut en lägenhet och då var det som om jag vaknade upp. Det krävdes mycket men vi lyckades bli ett par igen och hon flyttade aldrig. Vi gifte oss och fick ett barn till. Krisen var hemsk men jag har mer känslor nu är innan.
Vet inte om ts är mannen eller kvinnan i det här fallet men se till att inte ge upp för lätt om du/ni tror att det kan fungera.

Jag har tappat känslorna för min fru. Vi har varit gifta i åtta  år och har tre barn. Varför? Ja, det vet jag nog inte själv, insikten kom faktiskt helt plötsligt..

Men jag har väl iofs inte på väldigt lång tid öht reflekterat över vad "vi" egentligen har tillsammans... Vardagen med barn, hus och arbete har ätit upp all tid, så man hinner inte fundera på "kärleken".

Tills nu i sommar då.

Hon var borta en vecka och jag upptäckte att jag inte saknade henne överhuvudtaget. I själva verket trivdes jag väldigt bra med att bara ha huset och barnen för mig själv. 

Vi bråkar inte särskilt mycket, och när vi väl gör det är det mindre småbråk och ingen av oss långsint. Vi ligger fortfarande kontinuerligt med varandra (nåja, iaf ända tills förra veckan) 

Ändå... Jag känner verkligen inte att jag har känslor för henne, som man rimligtvis bör ha för sin fru.. Och jag vet inte längre om jag vill leva med henne.. Vi har bokat parterapi. Men i väntan på den är det tyst mellan oss. I alla fall de svåra samtalen. Det är som en osynlig mur mellan oss.

Just nu är det bara mörkt, sömnlöst och tyst.

Hon dödade effektivt alla känslor under småbarnsåren. Nu när barnen är utflugna så lever vi mest som bror och syster. Vi har tryckt och bra men noll känslor.  

En relation där jag anpassade mig helt till hennes liv i väntan på att hon skulle möta mig. Det hände aldrig. Hon blev nöjdare och nöjdare med relationen eftersom hon fick leva det livet hon ville, men jag dog långsamt inombords. Jag försökte verkligen på alla sätt ta plats och prata, men det handlade hela tiden om henne och hennes känslor. Hon tyckte att hon visste hur vårat liv skulle vara och hur jag skulle tycka och känna. Eftersom hon aldrig ville prata om det, antingen blev hon arg eller offer, så blev avslutet väldigt abrupt för henne. För mig hade det långsamt dött under två år. Jag ser det inte som att jag svek henne, jag ser det som att hon svek sig själv genom att aldrig vara intresserad av hur jag upplevde relationen.

Jag var LÄNGE väldigt kär. Tyckte hon var fin och fantastisk på många sätt. 
Men med tiden slutade hon göra sånt som hon visste att jag gillade. Det kunde röra sig om hur hon förde sig. Små subtila uttryck som gjorde mig knäsvag. Vad hon hade på sig. Att hon ville ha någon annan fysisk närhet än kyssar och kramar. 
Allt det där försvann undan för undan.
Trots att jag nämnde och påminde om vad jag tyckte var fint eller charmigt så... ja det liksom försvann. 
Tråkigt. 
Jag frågade henne om det var något hon saknade eller önskade att jag gjorde/hade på mig/jobbade på, utan något konkret svar. 
Det var som att hon hade lagt hela sin aura på hyllan.
Hon slarvade med hälsan och blev större.
Hon vet att jag gillar tjejer som är petite men jag har aldrig någonsin påpekat hennes viktuppgång. Hon var fin ändå. 

Efter några år av vad jag upplevde som totalt ointresse av vara attraktiv inför mig i kombination med att hon var mer eller mindre asexuell, dog min lust inför henne helt. 
Så har det varit länge nu.
Det liksom dog.
Jag försökte få oss att jobba på det utan framgång. Föreslog parterapi. Egen terapi. Utan respons.

Vi är varandras bästa vänner. Men inte mer än så. 
Jag har föreslagit öppet förhållande men det ville inte hon. 
Inte jag heller egentligen då det inte är vad jag behöver för att vara lycklig. Jag behöver att den jag lever med ska vilja ha mig. Hela mig. Jag behöver djupet. Att vi vill vara vårt bästa jag inför varann. 

För varje dag som går känns det som att jag på ett sätt kastar bort mitt liv. Jag saknar något viktigt. Har det dock bra på många andra sätt. Vi gör roliga grejer ihop. Ställer upp för varandra. Funkar bra tillsammans i hem och bland vänner. Stöttar varandra i våra föräldraroller (till två tonåringar). Har en bra ekonomi och mysigt hem. 
Men något äter upp mig inifrån...

Så som snart på din fråga TS:
Mina känslor dog till slut efter många år av hennes likgiltighet inför mina känslor om "oss". Hennes ovilja att se och prata om det utan bara stoppa huvudet i sanden.

Efter 27 år kommer jag inte att lämna henne. Vi har det "bra". Vi pratar mycket, skrattar en del, har gemensamma intressen. 

Men ibland undrar jag. För jag uppvaktar henne mycket, med komplimanger, blommor, småkel i köket, presenter, lyssnar intresserat, tar initiativ till resor och upptåg. Jag tycker om att uppvakta henne. Men jag får väldigt magert tillbaka.

Jag saknar passion!