Ni män som har tappat/tappade känslorna för er kvinna

Följer

Jag tappade känslorna när jag fick reda på att hon knullat runt, efter det kände jag inget annat än förakt för henne och avslutade förhållandet

Gick i en dvala i mååånga år, vaknade upp och insåg vilket monster till kärring jag levt med. Gick vidare med mitt liv och träffade en underbar kvinna.

Ujk

Vad var det som gjorde henne till ett monster? Kan du beskriva?

Hon fick någon sorts ålderskris och blev väldigt utseendefixerad och onaturlig. Rakade sig överallt, förstorade läpparna, stolpade omkring på höga klackar och förlängde håret. Såg inte klokt ut något av det.

Hon ville inte ha barn

Jag och min fru hade en smärre kris för några år sedan. Vi hade väl varit ett par i ca 10 år tror jag... Jag förlorade mina känslor för henne och längtade bort. Tror att det kom succesivt... visste inte varför men såhär i efterhand har jag blivit mer och mer säker på att det var för att jag fastnade i vardagen och tog henne för givet. Jag jobbade borta mån-tors och flydde till garaget så fort jag kom hem. Hon hotade att lämna men jag trodde henne inte och kände att det skulle vara en lättnad om hon gjorde det. Hon fick tillslut en lägenhet och då var det som om jag vaknade upp. Det krävdes mycket men vi lyckades bli ett par igen och hon flyttade aldrig. Vi gifte oss och fick ett barn till. Krisen var hemsk men jag har mer känslor nu är innan.
Vet inte om ts är mannen eller kvinnan i det här fallet men se till att inte ge upp för lätt om du/ni tror att det kan fungera.

Jag har tappat känslorna för min fru. Vi har varit gifta i åtta  år och har tre barn. Varför? Ja, det vet jag nog inte själv, insikten kom faktiskt helt plötsligt..

Men jag har väl iofs inte på väldigt lång tid öht reflekterat över vad "vi" egentligen har tillsammans... Vardagen med barn, hus och arbete har ätit upp all tid, så man hinner inte fundera på "kärleken".

Tills nu i sommar då.

Hon var borta en vecka och jag upptäckte att jag inte saknade henne överhuvudtaget. I själva verket trivdes jag väldigt bra med att bara ha huset och barnen för mig själv. 

Vi bråkar inte särskilt mycket, och när vi väl gör det är det mindre småbråk och ingen av oss långsint. Vi ligger fortfarande kontinuerligt med varandra (nåja, iaf ända tills förra veckan) 

Ändå... Jag känner verkligen inte att jag har känslor för henne, som man rimligtvis bör ha för sin fru.. Och jag vet inte längre om jag vill leva med henne.. Vi har bokat parterapi. Men i väntan på den är det tyst mellan oss. I alla fall de svåra samtalen. Det är som en osynlig mur mellan oss.

Just nu är det bara mörkt, sömnlöst och tyst.

Hon dödade effektivt alla känslor under småbarnsåren. Nu när barnen är utflugna så lever vi mest som bror och syster. Vi har tryckt och bra men noll känslor.  

En relation där jag anpassade mig helt till hennes liv i väntan på att hon skulle möta mig. Det hände aldrig. Hon blev nöjdare och nöjdare med relationen eftersom hon fick leva det livet hon ville, men jag dog långsamt inombords. Jag försökte verkligen på alla sätt ta plats och prata, men det handlade hela tiden om henne och hennes känslor. Hon tyckte att hon visste hur vårat liv skulle vara och hur jag skulle tycka och känna. Eftersom hon aldrig ville prata om det, antingen blev hon arg eller offer, så blev avslutet väldigt abrupt för henne. För mig hade det långsamt dött under två år. Jag ser det inte som att jag svek henne, jag ser det som att hon svek sig själv genom att aldrig vara intresserad av hur jag upplevde relationen.