Vilka livsomständigheter kan anses vara "okej" för ett barn att leva med?

Jag kom genast att tänka på en artikel från någon kvällstidning häromdagen. Den handlade om en familj som levde under så hemska omständigheter att djuren blev omhändertagna. Ändå blev inte barnen omplacerade förrän flera veckor efter att djuren tagits omhand och X antal orosanmälningar från utomstående under flera år. Ena hunden var dessutom så illa därran att de var tvungna att avliva.

Inte för att förminska ditt problem. Men det verkar som att det ska till riktigt extrema omständigheter innan socialen gör något. Vilket är hur hemskt som helst.

Men jag gissar på att det första grejen som kommer göras är att se till så att alkoholisten får hjälp. Att barnet skulle placeras hos enbart den friska föräldern kommer nog långt efter flera misslyckade försök att bli fungerande som förälder. Speciellt med tanke på att barnen inte verkar bli misshandlade, utnyttjade osv.

Grejen är den att barnet har bott på heltid hos den nuvarande vh-föräldern fram tills för en månad sen, då domstolen beslutade att göra den andra föräldern till boendeförälder. Barnet har nu varit hos vh-föräldern två helger sen domslutet, och gråter ofta både under helgerna och under telefonsamtalen däremellan, vilket inte är ett normalt beteende för det här barnet. Det känns som att hen mår väldigt dåligt

Samtidigt har jag en vän där de häromåret tvångsplacerade barnet hos den andra föräldern för att hen hade så stökigt och ohygieniskt i lägenheten. Hen fick inte tillbaka barnet förrän hen hade städat och soc hade inspekterat och godkänt lägenheten.

Förstår inte riktigt deras prioriteringar...

Ska väl tillägga att styvföräldern fick ett återfall i alkoholen EFTER att de hade fått domen från domstolen. Domstolen hade ingen vetskap om styvförälderns tidigare alkoholmissbruk.

Vad gör föräldern som barnet bor hos? Inser inte h*n att barnet far illa av att bo med en alkoholiserad vuxen? Varför låter h* styvföräldern hållas, eller varför flyttar h*n inte med barnet, eller låter självmant barnet flytta till den andra föräldern?

Ett sidospår kanske, men detta kan spela in i rättens och socialtjänstens bedömning. Om det är styvföräldern och inte boendeföräldern som super, men om boendeföräldern inte inser allvaret eller tar sitt barn därifrån, kan det ses som allvarlig försummelse från boendeförälderns sida.

Hur man ens kan utsätta sitt barn för en ny partner med aktivt missbruk är ju smått ofattbart.

Att barnet gråter kan ju vara för att barnet har omplacerats så tillvida att det nu bor hos den föräldern den inte bott mest med förut. Att bara träffa den andra varannan helg kan vara nog så svårt.

Personligen anser jag dock att ett barn inte ska behöva leva med missbrukare och att dagumgänge utan, i detta fall, alkoholisten är att föredra. Men jag jobbar inte på soc.
Föräldern som lever med missbrukaren behöver fatta att denne måste sätta barnet först i det här fallet och lämna missbrukaren om denne inte på allvar tar itu med sina problem och blir nykter.

Ja, man kan tycka att föräldern självmant borde låta barnet flytta till sin andra förälder tills hen har kunnat hitta ett annat boende, men den här personen är diagnostiserad med en personlighetsstörning och har kraftigt narcissistiska drag, vilket innebär att hen i praktiken ser mer till sina egna behov (av att få behålla barnet) än barnets behov. Det har hen tydligt visat de senaste två åren i många andra situationer också, där barnet har hamnat i kläm för att föräldern vill få sin vilja igenom.

Detta är också en bidragande orsak till att föräldern vann boendet i rätten, då hen med hjälp av soc- och polisanmälningar (som nu har lagts ner) lyckades övertyga (manipulera) domaren om att den andra föräldern är farlig för barnet. Men en överklagan av domen är på väg, och med all denna nya information med i leken så vinns förhoppningsvis boendet tillbaka.