Dubbelmoralen hos vissa bonusmammor

Alltså..

Vi väntade tio år innan vi skaffade barn. Jag kom in i hans liv när hans barn bara var ett år - vi hann alltså se hur vi var som föräldrar.

Det var MYCKET nära att vi inte överlevde yngsta sonens tvåårsdag. Skulle vi skaffa ett barn till är jag övertygad om att vårt förhållande gått sönder.

Nej, du bör nog inte säga så mkt om just den biten - för det går faktiskt inte att föreställa sig.

Jag håller med om att vissa skaffar barn för fort och av fel anledningar. Har själv bekanta som skaffat barn för att "rädda" förhållandet.. det gick ju som väntat :/

Men man kan ha väntat, planerat och vara hur förberedd som helst - saker ändras när barnen kommer. Jag hade en fördel iomed att min man redan gjort det och visste bättre än jag vad som var att vänta. Och vi pratar mycket om det.

Vi älskar varandra högt men många skulle nog säga att vårt förhållande just nu är "ok". Vi har inte ens sex en gång i veckan. Vi är supertrött och har två barn som kräver mkt på kvällar och nätter - vilket resulterat i att vi sover i skilda sovrum för det mesta. Min man var med om en olycka så till detta drar jag största lasset med både barn och arbete. Och ekonomin är i botten. Men eftersom vi pratar så mycket tar vi oss igenom detta båda två. För båda VILL. Hade en av oss gett upp hade det helt enkelt inte gått.

Så - jag skulle nog vara lite mer försiktig med att döma människor som separerar i småbarnsåren...

Kikar in lite och ser att tråden är livad utan trådstartaren. ;) Och tänker inte lägga energi på att besvara diverse påståenden om vilken min situation är eller inte är. Ni får tro vad ni vill.

Men en sak som jag reagerar på i detta inlägg är att du skriver att ungbrunett inte ska säga så mycket om hur det är att få barn för att det inte går att föreställa sig. Kan upplysa om att det inte går att föreställa sig att ens barn får en bonusmamma heller. Men det går tydligen att säga mycket om det ändå. Apropå dubbelmoral.

Men det gäller inte oss alla... Mina barn har en bonusmamma. Du drar verkligen alla mammor/bonusmammor över en kam :)

Nej, jag vet att det inte gäller alla. Har aldrig skrivit att det gäller alla. Men en hel del uttalar sig om hur biomammor borde känna och agera utan att ha varit i situationen själva.

Det där känns med en ursäkt många just bonusmammor drar. De har liksom lite svårt att acceptera att deras älskade en gång älskat en annan liks mycket och att deras kärlek resulterat i barn. Genom att säga att de egentligen är oönskade och att partnern bara skaffade barn med "vem som helst" såfrsöker ni få till det att ni har något mer speciellt än vad partnern någonsin haft med exet men Guess what - that is not the case

Jag har åsikter om det utifrån BARNETS bästa. De är väl ändå viktigast i det hela?

Jag har fkertale4 gånger skrivit att man som mamma i det läget får känna precis som man vill - känslor r0r man inte över - men man får AGERA på ett sätt som inte är skadligt för barnet.

Jag reagerar på detta:

"Om biomamman jobbar oregelbundet så är det rent krasst hennes sak att lösa så att hon kan ha sitt barn sina veckor. Pappan löser sina. Om det finns ett gott samarbete så brukar det lösa sig ändå, men om den ena sätter sig på tvären så fungerar det sällan oavsett."

Vad grundar du detta på? Att det är förälderns ensak att lösa? Föräldraansvaret är 24/7 helt odiskutabelt. Men det kanske finns någon rättspraxis på ansvaret vid varannan vecka?

Tycker att du verkar ta ansvar för både ditt eget liv och mående samt relationen till din bonus vilket inte alla bonusmammor verkar göra.

Absolut är barnets bästa det viktigaste. Och självklart har du som bonusmamma den enda sanningen på vad just barnets bästa är. Biomammor vill ju sällan sina barns bästa *ironi*. Det märkliga är att barnets bästa påfallande ofta råkar hänga ihop med vad som är bäst för paret i bonusfamiljen...

Åtaganden är något som brukar förändras i en kärnfamilj också, olika aktiviteter som fotboll och innebandy är ingen rättighet eller grundläggande behov för ett barn, livet och förutsättningar förändras för kärnfamiljer och när föräldrar skiljer sej men jag tycker ändå att man kan samarbeta när det gäller barnen och även deras aktiviteter för barnens skull, med enbart "inte min vecka" eller "då ska jag planera in men själv" som argument glömmer man vem man ställer upp för.

Är den ena föräldern bara lat och bekväm är det större anledning för den andre att ställa upp för barnet. Man har inte det ansvaret mot sitt ex men man har inte separerat från sina barn och man har inte mindre ansvar mot sina barn bara för att man separerat.

Barnen går inte alltid före men betyder det verkligen att man alltid kan sätta sej själv före på "inte min vecka" och glömma vem man ställer upp för?

Är det något som inte funkar är det två föräldrar som inte fått det att funka.