Nu har jag sagt det jag hållit inom mig SÅ länge

Hej alla själar

Jag har burit runt på en väldigt tung ryggsäck i snart 6 år.

Jag märkte redan efter ett års äktenskap att jag klättrar upp för en karriärsstege,

Jag förbereder för tillökning i familjen, jag är drar lasset när resor och nöjen ska planeras.

Idag sådär 7 år senare och ett barn på snart 3 år så brast min ryggsäck. Sömmarna som alltjämt åkt upp, som jag sytt igen går inte att sy ihop längre.

För jag har inte orken. Jag kan inte täcka upp längre och jag kan inte dölja mina missnöjen längre.

Min älskade livspartner är i sin egna bubbla, jag har levt intill den. Jag har värnat om den och jag har ibland tittat in när han tillåtet mig att titta in. Han kan till och från vara glad. Men jag behöver just nu mer än så, då jag bearbetar sorg och plötsliga händelser i min urfamilj.

Men han är inte där, fast jag visat och fast jag sträckt fram en hand som söker hans.

Han är arbetslös sen en månad och spenderar dagarna med att hämta/lämna, oftast lagar han mat och övrig tid kollar han film. I sin bubbla. Och jag kan komma hem som en ledsen varelse som behöver skyddas och få en extra kram,men han är inte där.

Idag sa jag precis allt som jag behövde säga.

Vi fungerar inte längre, vår kemi är inte förenlig och vi strävar efter helt olika saker.

Jag är 30 år och är kvinna. Har en sån himla positiv framtid framför mig men med min partner har jag något halvbra. Han har skjutit fram på allt som han har lovat ordna, vi skulle åka bort under nyår, vilket han skulle bokat. Ännu inget bokat. Ännu inget att resa till. Ni förstår, så är det ungefär hela tiden.

Vi är sambo med gemensam vårdnad för sonen.

Vi bor i en hyresrätt och förskolan ligger i samma område.

Vad händer nu om jag vill separera, att köpa boende är inte ett alternativ just nu med tanke bostadspriserna.