Ville ha barn - tills jag blev gravid

Jag har typ samma panik. Min karl vill ha barn för allt i världen. Han är lite äldre än mig så. Men jag känner mig totalt ointresserad. Blev gravid och kände direkt när jag blev det.

Nu är jag bara i vecka 5-6. Vet inte riktigt. Så de är TIDIGT. Men funderar också om jag ens vill ha barnet nu. Det är så hemskt. Och man känner sig så dålig. Vet ju att de är risker för att tidigt missfall kan ske. Kan bli irriterad att jag nu blev en guldklimp för min sambo bara för att jag är gravid, han skulle helst slå in mig i bubbelplast och frågar hur jag mår hela tiden... ja han får mig att känna mig som en vandrande livmoder....

Så just NU ångrar jag att jag ens blev gravid.. ytterst få och korta stunder jag känner lycka. Men tror min sambo skulle dö om jag ville göra abort. Han har försökt med sitt ex 3 år innan mig... och nu har vi varit ett år tillsammans.. Så ja fyra/fem år har han trånat efter barn. Medan jag inte varit brydd ALLS.

Velat resa leva livet. Inte behöva fundera på en minimänniska och sätta mig själv åt sidan helt och hållet. När man kollar på forumen här ser man att tjejer är överlyckliga så man Skäms över sig själv som nästan önskar bort de man har i magen...

Är de bra mellan dig och killen nu? Är han jätteivrig? Du har ju velat ha barn innan skriver du, så tror du får en såndär panik i början bara. De vänder nog snabbt för dig kanske så får du vara lika glad som de andra tjejerna här inne. Eller känns de helt omöjligt? Menar du att du kanske inte vill ha barn över huvudtaget i livet eller att det bara inte passar just nu?

Det är väldigt vanligt att känna så. Är till och med "symtom" som tas upp på 1177. Ta det lugnt och lita på vad du ville innan. Det är jättestort att bli mamma, inte konstigt att det känns skakigt och man ifrågasätter. Hormonerna gör sitt också. Det blir bättre efter hand när det får mogna. Jag kände också sådär trots att jag verkligen längtat efter att bli gravid.

Hej!

Jag är 28 år och är gravid med mitt andra barn. Under hela min första graviditet upplevde jag att det var en kamp för livet. Har mått hemskt illa båda gångerna och tänker även denna gång "är det värt det?". Det är hemskt att må så här.

Jag tycker såklart att min dotter är den coolaste som finns men även i mammarollen kan man bli väldigt trött och tänka "hur orkar man det här??". På något sätt går det ändå.

Absolut! Inte alls något konstigt.

Jag har längtat efter barn sen jag själv var jätteliten och sen blev jag oplanerat gravid. Fick fullständig panik, ifrågasatte allt och övervägde abort. Jag beslutade mig till slut för att gå på mina känslor före graviditeten och slog bort all oro. Det hade inte kunnat vara ett bättre val. Idag är han fem år gammal.

Jag är nu gravid med tredje barnet halvt om halvt planerat och haft fullkomlig ångest även denna gång. Varje graviditet är det något som ger mig lite panikkänslor men det lugnar ner sig efterhand. Just denna gång kände jag mig lugnare när jag började känna bebisens rörelser.

Någonstans måste man ju inse att det väl vore väldigt konstigt om man inte kände någon oro eller rädsla inför hur livet ska förändras när man får barn. Givetvis är det en stor händelse och klart att det är läskigt när man inte har en aning om hur livet kommer att bli.

Det blir bättre!

Tack alla för era svar!! Jag känner mig redan lugnare. Och tack för att ni inte dömer mig som egoistisk eller velig. Skönt att kunna ventilera här! Emellanåt känner jag mig mer lättad och det känns som att jag blir tryggare i beslutet över tiden.

De dagar illamåendet är mindre är det lättare att vara glad, och det känns som känslorna kring barnet i magen går åt rätt håll. Ska försöka att göra som ni säger och lite på mina känslor INNAN alla hormoner började spöka :)

Vad jobbigt :/ Känner verkligen med dig. Min kille hade egentligen sagt att han inte var redo för barn, men när jag blev oplanerat gravid vad han ändå rätt glad och sa att han inte såg abort som ett alternativ. Så en del av min oro har varit om han verkligen ville.

Hade jag haft en kille som var så ivrig på att få barn hade jag nog fått barn betydligt tidigare och varit ännu gladare. Det är min kille som varit bromsklossen för barn tidigare. Jag tror min tveksamhet mest har med hormoner att göra och som många beskriver här i tråden går det nog över med tiden och när man känner sparkar osv.

Ville du ens ha barn innan du blev gravid? Gav du med dig pga sambons tjat? Om du inte haft önskan själv eller känner att du vill bli mamma förstår jag att du tvekar. Tycker inte att du ska göra det för att göra din sambo glad. Bara om du själv känner att du är redo för att ha barn. 

Jag har dock samma ångest som du beskriver ibland kring om man vill vara mamma - resten av sitt liv! Men jag tror det blir mycket vad man gör det till. Jag vill försöka leva ett aktivt och socialt liv där ungen får följa med oss på resor och annat kul. Barn behöver inte utesluta resande och annat kul i livet.

Jag kände faktiskt likadant.. fast jag är äldre, det antagligen är min sista chans och jag redan fått ett missfall förra året.. Vi försökte i åtta månader med den andra graviditeten, mest för att det skulle vara så deppigt om det bara blev ett missfall och sen aldrig något mer än det. Men min första reaktion när jag blev gravid igen var ändå panik. Och den paniken höll i sig ett bra tag. Min sambo kände också något som liknade panik. Vi visste inte riktigt om vi egentligen ville bli föräldrar eller om vi bara inte ville misslyckas med att bli med barn! Sen hatar jag tyvärr att vara gravid måste jag erkänna, även om mina symtom kanske inte varit av den absolut värsta sorten man kan ha. Jag har varit småsur och känt det som att någon parasiterar på min kropp. Kontakten med vården har inte varit så bra osv.

Om man känner sig nånstans okej med att bli förälder i grunden, dvs har längtat efter barn eller tror att man kan bli en bra mamma/pappa, då tror jag att det mesta löser sig. Nu är jag i vecka 39 och det ska bli kul att träffa bebisen. Jag "längtar inte ihjäl mig" som de flesta uttrycker det men det ska bli roligt och jag tror att det blir bra. Jag är väl bara inte en sån hjärtögon-emoji som person, helt enkelt, tycker att mycket i livet har två sidor, även sånt man kanske vill och längtar efter. Om jag inte faller handlöst i farstun över bebisen när hen föds så är det nog rätt typiskt mig, det också, men det är ju en främling egentligen så vad kan man förvänta sig? Jag tror att det växer fram tillräckligt snabbt oavsett hur det känns vid första mötet.

Det där är väldigt vanliga tankar... har själv samma panik! Man blir liksom ego och rädd för att själv inte kunna göra det man vill göra.. men som många förklarar för mig kommer jag inte att ångra mig en endaste sekund när bebis ligger på ens bröst.

Men som sagt, tro mig.. jag vet exakt hur du känner! Också fastanställning, bostadsrätt och sambo sedan 5år tillbaka. Ändå är jag rädd att han ska lämna mig, att han ska ångra sig då det är försent och jag blir själv med barnet. Har häst som jag måste sälja då jag inte kommer ha tid eller råd att ha kvar. Jag tappar endel av mig pga detta barn. Jag kommer inte ångra mig men visst tänker man "det är inte försent ännu", det kommer gå bra! Kram <3

Som att läsa om sig själv. Startade själv en tråd där jag uttryckte liknande känslor.

Ena dagen är jag överlycklig andra dagen känner jag panik.

Var precis på UL där jag fick se barnet och veta kön.

I den stunden var det lycka men när de känslorna hade lagt sig panik igen.

Mina närmsta vänner är långt ifrån det där och även om de är stöttande och glada för min skull känns det när de tex pratar om saker de ska göra i sommar. Eller spontana grejer medan jag ser mig framför gå hemma ammandes på en skrikande bebis och enorm sömnbrist. Påfrestningar i relationen m.m

Då känner man lite vad har jag gjort, hur har vi tänkt. Kommer jag klara detta. Vad har jag gett upp?

Men i slutändan vad är det vi har gett upp. Ja friheten blir inte detsamma absolut. Kunna komma och gå hur vi vill nej. Men som många uttrycker det när barnet kommit så är det nog värt allt.

Har själv haft allt annat än en drömgraviditet. Med extremt illamående, kräkningar, in på akuten för dropp. Ont i rygg och ben tidigt och ja egentligen mest problem. Inget stort fan av att vara gravid men samtidigt önskan om barn var stor och känslan att hålla i en knodd som är ens egen måste ju någonstans vara värd allt detta. :)