Hans familj ska vara med på ALLT...

Det här kommer kanske att låta hårt.
Men du kanske ska börja fundera på om du verkligen vill slösa bort ditt liv på den här killen när han inte vågar gå emot sin pappa och hela tiden sätter dig i andra hand.
Vad hade hänt om du hade valt att behålla barnet?
Hade han fortfarande ägnat mer tid åt sin familj då än åt dig och barnet?
Om han ser det som ett svek mot din familj att flytta ihop med dig så kanske du ska fundera på om hans känslor för dig verkligen är äkta.
Jag tror att ni,hur som helst,behöver sätta er ner och prata igenom det här ordentligt.
Försöka få honom att förstå hur du verkligen känner när det gäller det här.
Om han inte lyssnar på det så kanske du ska söka dig vidare och hitta någon som sätter dig i första rummet.
Du är så ung än och har hela livet framför dig.
Fundera på vad du vill få ut av det.

Kram och lycka till!

Det låter som om din kille har fått föräldraansvar för sina småbröder. Och det kanske är ovanligt för en 21-åring, och jobbigt om man försöker ha ett förhållande, men det kanske också är det enda sättet för honom att rädda sin familj och ge sina småbröder en stabil uppväxt.

Det finns många olika familjebildningar, sätt att växa upp och sätt att bli vuxen. Själv har jag vuxit upp med en ensamstående förälder men under trygga och stabila förhållanden. När jag var 19 hade jag precis flyttat hemifrån och lärde mig att ta hand om mig själv, och flyttade aldrig ihop med någon förrän jag var närmare 30. Jag säger inte att mitt sätt är bättre än ditt, jag säger bara att det inte är givet att man måste leva så nära i ett förhållande redan som 19-åring. Jag förstår att du vill att din kille ska ägna mer tid åt dig, men det här är ju de förutsättningar som gäller för ert förhållande. Varför ha så bråttom? Det talar väldigt mycket för din kille att han känner så stort ansvar och ger så mycket omsorg åt sina bröder. Om du bara kan acceptera det och vara cool i några år kommer han snart nog att få mer tid för dig. Jag ser ingen anledning att skapa konflikt omkring det och begära mer av honom än han har att ge för tillfället.

Jag tror att det bästa för din pojkvän skulle vara att flytta till ett eget hem, inte nödvändigtvis flytta ihop med dig, men komma bort från pappan. Få förverkliga sitt eget liv och sina egna drömmar.

Så länge avståndet inte blev för långt skulle han fortfarande kunna vara en trygghet för bröderna, ett ställe de kunde komma till när det behövs men mer på din pojkväns villkor.

Pappan skulle tvingas ta mer ansvar och socialen skulle få träda in om han inte klarar av det. Skulle det bli kris finns då också alternativet att bröderna flyttar hem till din pojkvän, men han skulle då också få ekonomiskt stöd för det och möjlighet att själv sätta regler och skapa rutiner.

jag tycker du ska vara glad Att Du funnit dig en man vid 19 års åldern, finns inte många sånna där ute. Om ni skulle skaffa familj så kan du vara säker på Att han skulle ta hand om sin egen familj. Hans familj verkar vara splittrad o han känner väl ett ansvar över sina syskon som av olika anledningar blivit övergivna av sina föräldrar. antingen är du vid hans sida lr så är du emot honom tills d att han kapar dig oxå tillslut. Det du kan göra är att sätta dig ner med honom o förklara att du förstår att han känner ansvar för sin familj men att försöka dela upp de så när ni umgås hos de tex så får bröderna vara i vardagsrummet tex o kanske inte med er osv, om du klagar o ber honom välja så är risken stor att du blir bort vald.

Tack för ditt svar.. Har försökt många gånger att förklara hur jag känner, senast igår, men han blir mest arg, och får det att låta som att jag inte gillar hans pappa, eller hans familj. Men jag säger tydligt att det inte är något personligt mot varken pappan eller småbröderna, utan det är hela situationen och principen.. Tro mig, funderat många gånger om det är dags att gå vidare för mig på egna ben utan honom, men älskar honom för mycket för att lämna honom i denna skit själv, speciellt när jag vet att han inte mår bra.. Har lagt undan mina känslor mycket, bitit ihop och hjälpt honom mycket. Försöker få honom att känna att han räcker till. Han säger att jag ger honom ångest över att han hjälper till hemma, fastän jag säger flera gånger att jag är stolt över honom men inte orkar sitta och kolla på hur han blir behandlad..

Som sagt, förklarat många gånger hur JAG känner, hur JAG ser på det hela. Och är väldigt tydlig med att säga att "även om jag ser det här såhär, så betyder det inte att det är så det är, men det är hur JAG ser det." Men han blir mest arg och tror jag går emot hans pappa, och skyddar då sin pappa. Tror det är för att han känner skuld, men kanske också för att han vet att jag har rätt och inte vill förstå sanningen. Har sagt till han många gånger också att det faktiskt inte är hans ansvar att ta hand om bröderna, men att jag förstår att han såklart måste hjälpa till... Han har även problem på att lita på mig, även fast jag inte gjort något ont mot honom. Vilket gör att vi bråkar väldigt ofta, pga av att han antingen misstänker mig för saker nästan hela tiden, men vi bråkar även för att han blir på ett visst sätt när han blir sur. Kan säga saker han inte menar osv, av ren ilska. Vi har inte pratat på hela dagen för att vi bråkade imorse. Och det gör att jag ännu mer undrar om jag bara skulle göra slut och ta "den enkla vägen" och skita i allt det här... Så svårt..

Han har ju köpt en lägenhet, men hans familj och han bor i andra hand så de har svårt med boende, dels för pappan är hos kronofogden. Så han skulle aldrig kunna låta hans pappa och bröder sköta sitt liv själva när det kommer till boende när han köpt en 3a som han själv skulle bott i annars. Och det förstår jag, att så klart kan familjen bo där. Men undrar bara hur det ska bli LÄNGRE fram när det kanske är dags för oss att flytta ihop, eller när det är dags för han att flytta hemifrån, då måste han ju antingen sälja 3an och köpa mindre till sig själv, och låta pappan leta annat boende, för han kan ju inte ta ett till lån och låta de bo i lägenheten han köpt, eller köpa en lägenhet till dem. Så undrar verkligen hur det ska bli om några år när han/vi ska flytta hemifrån...

Bor de redan i lägenheten som din pojkvän köpt eller ska de flytta dit snart?

Jag tycker att det låter som en väldigt dålig idè att pappan bor i en lägenhet som din pojkvän äger. Det låser fast dem vid varandra, då pappan enligt dig kommer att ha svårt att få en egen lägenhet. Dessutom är det länge innan det är aktuellt för bröderna att flytta hemifrån.

Här behövs en plan för hur pappan ska skaffa ett eget boende för sig själv och sina pojkar. Sedan kan din pojkvän låta ett av rummen stå redo för sina bröder när det behövs.

Det är just det jag menar, att du ska hacka på honom o säga "detta är inte ditt ansvar osv " gör inte saken bättre han kommer fortfarande inte vilja överge sin familj och han kommer endast se det som att du menar att han ska skita i de. Kom med lösningar till honom istället för problem. Tex som jag sa innan om ni ses hos honom o han fixar mat till sina syskon lr whatever efteråt kan Ni gå ut en sväng på promenad lr gå hem till dig lr liknande men om du ska påpeka att han tar för mkt ansvar så ser han dig som en fiende som försöker komma imellan familjen som han försöker lappa ihop. Jah tror du är för ung för allt detta ansvar det låter mest som du vill leva livet som vilken ung som helst mesans din kille har pappa roll redan. Du kanske älskar honom osv men detta kanske inte är er tid under dessa omständigheter. Så det kanske inte är så dumt att lämna kanske ses ni senare i livet kanske vill han inte ha dig då vem vet, hursomhelst det livet du vill leva och den rollen du vill ha i hans liv och det livet han lever och det kan han ge dig av sig själv går helt enkelt inte ihop för honom nu.

Oj vilka varningsflaggor jag plötsligt ser!
Att han är misstänksam mot dig och bråkar om det är inte ok.
inte heller att han tappar kontrollen och beter sig illa när han är arg.
Kanske tänker du att detta beror på att han har det jobbigt. Det kan stämma, men det är inte rätt att ta ut det på dig. Du har själv beskrivit att båda hans föräldrar låter andra lida för deras skull. Låt inte din kille göra samma mot dig, det mår ingen av er bra av.

Lämna!

Ok. Ja,jag förstår hur du känner.
Kanske kan samtalsterapi vara något för er så att han kanske kan få ett nattat perspektiv på saken?
Om han inte lyssnar på dig så kanske han lyssnar på en utomstående bättre?
Han verkar ju vara en bra kille i grunden men,som du själv skriver,kanske inte mår så bra och tycker det känns jobbigt att höra det.
Men han måste ju bli införstådd med att hans pappa utnyttjar honom.
Är socialen inkopplad fortfarande?
Hans pappa verkar ju inte vara kapabel att ta hand om sina barn själv.

Problem med att lita på dig, blir arg, bråkar, misstänksam mot dig o säger dumma saker. Nä, han låter alldeles för krävande för att du ska må bra. Vilket är vad du borde tänka på, istället för att ta hand om hur HAN mår.

Spekulera inte i om han känner skuld eller inte, det är hans problem! Tycker faktiskt du ska dra dig ur detta.

Håller med! Ni verkar båda ha issues som i dagsläget inte är kompatibla med varandra. Om du inte är redo att lämna försök ta en paus?

Tror du får se på hur verkligheten ser ut och inte hur du skulle önska att det vore.

Din kille är inte en "vanlig" ung man som mest har sig själv att tänka på. Han har två minderåriga syskon som han känner stort ansvar för. Mamman finns inte i bilden och pappan är en f d kåkfarare som inte tar sitt föräldransvar för dem.
Egentligen säger det mycket gott om din pojkvän att han tar ansvar för småsyskonen men det är inte därför självklart att du som ung tjej bör eller vill gå in i den typen av familjerelation.
Du och din pojkvän borde kunna avgränsa till lite mer egentid ibland om han är intresserad av det men hans "papparoll" kommer troligen att fortsätta, inte bara nu utan för många år framöver, även om ni t ex skulle få gemensamma barn i framtiden. Och det är upp till dig att bestämma om detta är en typ av relation du vill leva i.

Försök att titta på förhållandet som sådant och inte i jämförelse med tidigare pojkvän. Du är väldigt ung och har redan ett destruktivt förhållande bakom dig relativt nyligen. I jämförelse med det framstår nog det mesta som bättre, men bättre innebär inte det bästa för dig. Egentligen tror jag inte det hade varit fel om du hade pausat från kärleksrelationer ett tag och koncentrerat dig på dig själv i stället. Om du väljer att bygga vidare på relationen bör du göra det medveten om att vad du ser förmodligen är vad du får.

Hade inte läst att det var så mycket problem i förhållandet redan. Förstår att du vill hjälpa men du är faktiskt (förstå mig rätt) en tonårig flickvän, inte socialarbetare och terapeut. Du har troligen varken kunskap eller kapacitet för att hjälpa honom på det sätt du skulle önska, även om du lade ner dina egna behov.

Ju fler inlägg av dig jag läser ts, desto mer tycker jag att ni bör göra slut. Både för din egen och för pojkvännens skull!