Styvson svartsjuk på min relation med hans pappa

Kanske dags att ta till något som känns. Pengar brukar alltid vara viktigt för tonåringar.

Min pappas psycho till ex tyckte inte heller att hon gjort något fel..... Jag kunde vara väldigt snäll mot henne trots att jag hatade henne och hon fick mig att må dåligt. Ibland orkar man inte vara den stygge, ibland är det enklare att vara snäll och ibland hyste jag en fåfäng förhoppning om att allt kunde bli bra om jag bara var snäll. Det blev det inte.

Stackare, låter väldigt jobbigt. Jag är dock inget psyko utan är snäll. Hoppas att du mår bättre snart och slipper vara ledsen tjej längre.

Hon tyckte också att hon var snäll. Ni behöver ju inte tolka allt likadant.

Känner igen det där precis, jag blir tokig snart!! Jag har en dotter som är lite yngre och jag tycker (förstås ) att hon är bästa tjejen i hela världen. Mannens yngsta son (15 år) är också toppen, otroligt omtänksam och gullig. Mannens äldsta son (snart 17) håller däremot på att driva mig till vansinne, vi grälar jämt. Vi har känt varandra i snart 5 år och det var ju klart bättre innan han blev tonåring.

Han kan vara så grymt trevlig när han har lust, så när man går bort eller så tycker alla att han är supersocial. Hemma är det en helt annan sak. Jag tycker inte heller att jag varit annat än snäll mot honom (i synnerhet tidigare, nu börjar jag bli trött på alla påhopp), vi tar alltid med alla barn när vi ska någonstans, bjuder på utlandsresor ett par ggr/år, lagar god mat som de gärna får bjuda in kompisar på, hjälper till med läxor...och ÄNDÅ så kommer han med massa personliga påhopp / svarar emot varenda grej jag säger.

Några exempel är att han kallade mig får idiot/dum i huvudet/ pappas lilla slav för att jag köpte en familjepizza istället för två likadan pizzor till middag (alla ville ändå ha en hawaii). Ett annat exempel är att han informerar mig om att hans mamma minsann sett hans pappa naken (tack för upplysningen, liksom). Jag genomgick även en stor skalloperation för ett tag sedan och var då sjukskriven efteråt (tog bort en tumör) och då sa han till mig att jag borde hämta paket åt honom eftersom "jag skulle göra lite nytta när jag ändå var ledig hemma". För att inte tala om att han delgav min stackars dotter en massa skräckscenarier om min operation och hur jag skulle kunna påverkas av detta i framtiden. Nu är jag inte den enda jag är otrevlig mot, det gäller även resten av familjen samt lärare, men mig verkar han ogilla särskilt.

Vad gör man? Hade han varit tre år så hade jag haft mer förståelse, men han ska ju bli myndig om ett år och borde ta lite eget ansvar för att vara lite trevlig också kan man tycka.

...skrev fel "Nu är jag inte den enda han är otrevlig mot" skulle det ha stått.

Tycker pappan får ta och styra upp det här lite och sluta vara så slapp.

 Då han är sambandspunkten för att alla är tillsammans i den här nya familjen ligger det stort ansvar hos honom att få det att fungera även om det självklart också finns hos ts och sonen men pappan ska göra det klart för alla att man behöver inte tycka om varandra men man ska behandla alla med respekt och att alla har lika stor plats i hemmet.

Det är ju meningen att han ska uppfostra sonen till att bli en bra människa som är trevlig i sitt bemötande mot andra. Det är dags att pappan tar sitt ansvar.

Hej TS!

Du kan inte ha det såhär. Det låter faktiskt riktigt förfärligt och det är dags att du sätter stopp för det. Alltså den hära kära 14åringen bör snarast få reda på vem som bestämmer. Det är du som är vuxen och inte han. Det faktum Att han vågar hota dig så som han gör, betyder att han känner att han har ett övertag. Det är dags att du börjar bli arg, riktigt arg. Är han otrevlig, skicka upp honom på sitt rum. Går han inte dit, så släpa dit honom! Han ska fatta vem som bestämmer.

Precis som andra skriver så är det en god väg att försöka få egentid med 14åringen. Du måste dock ta kommandot eftersom du är den vuxna. Barn tycker inte illa om en för att man sätter gränser, tvärt om!

Stå på dig!

Kram

Tycker ni ska leva som särbos tills sonen flyttat hemifrån och innan Du förstör relationen totalt mellan sonen och hans pappa!
Finns inga andra alternativ!

Mitt ex har förstört relationen mellan mig och mitt barn för att jag inte kastade ut exet!

Flytta, separera, NU!

Skönt att kunna skylla sina egna misslyckanden på någon annan.

Det är klart att det aldrig är okej att bete sig illa. Men tänk vilka förväntningar som finns på ungdomar som vi vuxna inte accepterar själva. Att leva med någon som inte står en nära och som man kanske inte ens gillar. Eller kanske till och med gillar men inte vill bo tillsammans med. En person kan vara hur snäll som helst men personkemin kanske inte stämmer tillräckligt för att man ska orka leva tillsammans. Då separerar vi vuxna för vi "har rätt att må bra". Vad ska den här ungdomen göra om han mår dåligt av att bo med trådstartaren? Det är inte samma sak att leva med sina föräldrar som en annan vuxen. Minns att jag aldrig riktigt kände mig hemma hos min pappa när han levde ihop med min systers mamma. En känsla av att alltid vara på besök i sitt eget hem.

Hej!

Det är klart att de inte ska flytta i sär! På vilket sätt skulle det gynna pojken på lång sikt, att hans beteende hade resulterat i att hans pappa var tvungen att separera från sin sambo?

Förutom det jag skrev längre upp att det är dags att bli arg, hade det nog inte varit fel att boka ett samtal hos en terapeut som sysslar med familjerådgivning. Det finns en hel del privata som förvisso kostar en slant men det hade det väl varit värt.

pappan får ta ett snack med grabben och förklara att med det beteendet han kör med, blir resultatet inte att pappa och du skulle separera utan bara att pappan blir ledsen på hur sonen beter sig och att det snarare skadar deras egen relation istället, vilket väl sonen har tänkt skulle bli helt tvärtom. 
Han har nog inte tänkt på det ur det perspektivet. 
alternativt får ni gå i familjeterapi tillsammans med pojken. 

Jag hade börjat nonchalera honom, aldrig göra något för honom typ tjänster eller fixa mat osv åt honom. Hade han pratat vänligt och ordentligt hade jag svarat lika vänligt tillbaks, men vid dumheter och när han gett order, så hade han fått fingret som enda svar.

Problemet verkar vara att din man är en mes och låter sig manipuleras.

Han borde kunna lita på sitt egna föräldraskap tillräckligt för att kunna rycka på axlarna när sonen kommer med kommentarer i syfte att skapa dåligt samvete.

Sonen håller på med sitt manipulerande eftersom han lyckas med det. Din sambo måste genast sluta med det. Barn känner sig extremt otrygga med föräldrar som de upplever att de kan manipulera.

Familjeterapi.

Jag håller med om detta. Jag hade dessutom dragit mig undan på barnveckorna. Gått på bio själv, teater, utställningar, träffat kompisar, tränat mm allt såklart beroende på dina intressen och hur nära allt sånt du bor. Har ni gemensamma barn? Eller du egna? Då gör du saker med dem som tex gå till badhus etc.

Med tillägget gå till familjerådgivning för ni bör stå enade, men även försöka förstå pojken.