Har vi någon chans?

Hej!

Jag och min make fick för ett år sedan veta att vi har mycket svårt att få egna barn. Vi funderar nu på äggdonation eller adoption. Vad jag förstår är dock kraven på adoptivföräldrar nästan övermänskliga? Vi har mycket som är bra men några saker som kan ligga oss i fatet.

Det som är bra: Vi är 31 och 35 år gamla, har högskoleutbildning, fasta jobb och mycket god ekonomi med stort sparkapital. Normalt BMI. Trygga familjeförhållanden för övrigt. Gifta (dock ej i kyrkan) sedan 2 år.

Det som kan vara mindre bra:
1. Min make har en kronisk sjukdom (inflammatorisk tarmsjukdom) av lindring art. Han tar 2 tabletter om dagen och är med detta fullt frisk. De årliga kontrollerna har hittills gått som på räls.
2. För ca 5 år sedan var min make sjukskriven helt/delvis under ett par månader pga utmattning. Han mår nu bra men i och med utmattningsprocessen omvärderade han sin syn på livet en aning: Vi är inte här för att jobba utan för att leva! Därför väljer han medvetet att inte jobba heltid utan jobbar 75 %. Även jag har valt att jobba deltid i perioder för av samma livsbejakande skäl. Vår fritid ägnar vi åt nära och kära, varandra, vår hund och våra intressen. Då vi har välbetalda jobb har vi trots detta väldigt god ekonomi. Har dock förstått att denna typ av ställningstagande tyvärr kan ses som suspekt  utlandet...

Förstår att det alltid är en individuell bedömning från socialsekreterare/adoptionslandet men vore tacksam om någon som har lite koll kan ge någon fingervisning! Är vi liksom att se som chanslösa?
Vill inte dra igång något om det inte är lönt...