Är du mer orolig för din dotter än din son?

Har hittills bara söner men väntar en dotter. Jag svarade att jag oroar mig mer för min son.
Min son som är tonåring har redan varit involverad i riskfyllda situationer och jag bävar för när han börjar åka in till stan, slagsmål mellan killar är så vanligt och vapen är vanligare idag, jätteläskigt. Vill helst bosätta mig på en öde ö till de är vuxna, men det går ju inte såklart.
Bor i Storsthlm.

I så fall hade jag varit mer orolig att min son skulle bli något typ av tafsande äckel eller våldtäktsman osv. Sen skulle jag aldrig begränsa min dotter pga oro. Skulle hellre se till så att min son inte åker ut och slåss på natten eller antastar någon tjej. Problemen ligger ju i våra söner, inte våra döttrar.

Din son kanske, men det är sannolikt ett resultat av hans uppfostran. Min son är uppfostrad på ett vettigt vis för att ha respekt för alla som förtjänar det, oavsett kön; därför kommer han vara den som kliver emellan och ger din tafsande våldtäktsman till son en smäll när han är i farten.

Hur mycket du än önskar att så vore fallet så existerar ingen våldtäktskultur i Sverige, annat än den vi i viss mån har importerat. Vanliga killar går varken runt och tafsar eller våldför sig på andra. Ledsen att behöva spräcka din lilla offerbubbla.

Ja någons fel är det ju att det är så pass många män som blivit tafsande äckel. Jag är ganska säker på att föräldrar inte tänkte att det skulle bli så med flit. Perfekt uppfostran finns inte. Det är alltid någonstans man fuckar upp...men det är ju bra att din son blivit "normal" och att din uppfostran varit så bra men tyvärr gäller inte detta alla föräldrar. Jag har ingen aning om hur mina tillvägagångssätt kommer att påverka mina barn. Det får jag se i framtiden. Kommer därför lägga ner mer energi på att förhindra att min son blir en våldtäktsman än att vara orolig för min dotter.

Vilket barn en förälder oroar sig mest för har sannolikt mycket mer med barnens ålder och personligheter att göra än könen. Jag oroar mig mest för min son, eftersom han är stor nog att vara utomhus utan någon vuxen medan dottern är alldeles för liten.

Ett syskonbarn

Oroar mig mer för sönerna. Den ena för att han är homosexuell och homofobiska krafter sprider sig i samhället... Andra sonen för att han är känsligare, väldigt snäll och mjuk. Oroar mig inte direkt för dottern. Hon är rejäl och ingen man sätter sig på. Alla barnen är i tonåren.

Om jag öht oroar mig, är det snarare för sonen. Båda mina barn är skötsamma ungdomar som varken rör sig i olämpliga miljöer eller umgås med olämpliga personer. Då är risken större att sonen råkar illa ut (gatuvåld eller rån) än att dottern gör det. Hon har dessutom alltid sällskap hem sent på kvällen eller sover över hos någon kompis. Sonen är inte lika noga. (Hon är 16 och han 18, om det spelar någon roll).

Men skulle de festa mycket eller umgås med mindre lämpliga personer, skulle jag nog oroa mig minst lika mycket för dottern, kanske mer.

Just nu oroar jag mig lite mer för sonen, eftersom han är äldre, går i skolan i ett jäkligt tufft klimat och eventuellt har någon form av npf-problematik. De små går på den trygga förskolan fortfarande.

För framtiden oroar jag mig lika mycket, alla barnen kommer kunna utsättas för våld och hot, alla kommer riskera att hamna i fel sällskap.

Jag oroar mig lika mycket för mina barn. Än så länge är det rätt lugnt men det blir väl värre när de blir lite större och måste ges mer frihet. Visst är det vanligare att tjejer råkar ut för sexuella övergrepp men killarna råkar oftast ut för mer våldsbrott. Sen i takt med invandringen från Afghanistan har ju även gruppvålstäkter mot pojkar ökat några hundra procent senaste året så killarna är inte ens säkra på den fronten.

Jag oroar mig mest för mina barnbarn.