Underlätta för blivande bonuspappa?

Men varför säger du inte ifrån? Att du är där för din kille och hans barn är väl gott nog? Att vara hans flickvän. Folk förväntar sig för mycket av andra nu för tiden usch. Barnet har ju redan en mamma och en pappa.

Jag säger ju ifrån till alla. "Jag är ingens mamma eller bonusmamma" säger jag. Precis så. Jag är med min sambo och så är det med det. Nu råkar han ha ett barn, ja, men det är hans barn och inte mitt.

Vet dock att det finns folk som älskar sitt "bonusföräldraskap". Huruvida ts kille skulle vara en sån eller inte, återstår att se. Jag tycker dock inte ts ska utesluta honom ifall han framför att han aldrig vill gå in i rollen som bonusförälder. De kan ha ett fint liv, hon och han ändå. Personligen har jag oerhört svårt för folk som sätter extremt höga krav på sin partner i frågor kring barnet, såsom att hen måste ta till sig barnet som sitt eget. Hur mycket man än vill annorlunda så har barnet två föräldrar. Då kan föräldrarna jobba på sin relation mer, om den största önskan är att barnet ska ha två föräldrar. Ens nya partner kommer aldrig någonsin bli barnets förälder.

Håller med dig, C, om att folk förväntar sig för mycket av andra.

Tack för bra inlägg.

Jag har inga krav på honom mer än normal artighet, men han är en fantastisk människa och behandlar barnen jättebra.

Det som jag mer tänkte var på... ja, om någon varit i en liknande sits och hur man gjort med allt.

Vi har lekt med tanken på ett gemensamt barn i framtiden och hans syn är väl då att han blir pappa till deras syskon och då deras "bonuspappa". Och att vårt hem är deras hem så mycket de själva vill osv.

Själv tycker jag nog ändå att om man väljer att bli tillsammans med någon som har barn så får man kanske inse att man får en roll som en extravuxen i det/de barnet/barnens liv. Inte nödvändigtvis att man blir en tredje förälder men att man får en plats i barnets liv och att det är ett privilegium på sitt sätt.

Behöver inte vara ett privilegium. Beror helt på föräldrarna och barnen. Och den nya partnern också såklart.

Allt handlar om intresse och vilja till engagemang. Jag har det inte, och kan då inte förvänta mig samma sak tillbaka heller. Det gör mig personligen ingenting.

Jag tror dock inte att man kan förvänta sig att en person som är intresserad av en automatiskt blir intresserad eller tycker om ens barn.

Men då kanske det inte är riktigt dig tråden relaterar till...

Vi behöver nog tips mer på hur vi får ihop oss till en fungerande enhet. Med gemensamma barn så är alla barnen syskon. Inga hela eller halva. Bara syskon rakt av. Och då behöver vi först få det att funka bra för alla innan dess.

Han vill ha barn i sitt liv. Och han vill ha mig i sitt liv.

Och jag skulle aldrig välja honom om han inte ville vara en del av mina barns liv.

Mycket handlar om ren frivillighet. Vilken roll man tar i en bonusfamilj handlar om vilja,lust och möjlighet. Det mesta faller på plats naturligt om båda ger och tar av utrymmet inom familjen.

Skapa möjlighet för honom att ta en plats i gemenskapen och se vad det blir av det. Vill han ta en mer framträdande roll så gör han det naturligt och med din hjälp. Vill han bara vara vuxen bredvid dig så låt honom.

Sen kan ju saker förändras ju längre tid ni har tillsammans, längre fram kan andra roller framträda. Med ett gemensamt barn kan även en annan säkrare vuxenroll framträda.

Så mitt tips är att ge varandra utrymme och ha dialog. Vad vill han? Hur bekväm är han just nu? Osv osv...

Så du vill bara ha svar från folk som berättar hur bra allting blir i en styvfamilj och hur lyckliga ni kommer vara?

Menar inte på något sätt att vara negativ men jag är ledsen att säga att oavsett vad han säger nu, om hur spännande allt är osv, kommer det inte bli smärtfritt för någon av er. Verkligheten kommer alltid ikapp. Förväntningar och krav och annat kommer ställa till det, det är givet. Särskilt om barnens andra förälder finns med i bilden.

Styvfamiljen är allt annat än lätt, tänker jag, oavsett hur "postiv" någon kan va från början. Njuter du alltid hela tiden av din familj med barnen? Varje given sekund, varje dag, varje vecka? Har du dåliga dagar då du är less på allt? Räkna då med att han kommer njuta ännu mindre än du och störa sig på saker som du tycker är okej. Och att han också kommer tycka saker. Och acceptera och respektera det och alla andra känslor som han har. Då har du ett vinnande koncept, enligt mig, i egenskap av så kallad "bonusförälder."

Bra inlägg! Mycket realistiskt och vettigt.

Jag har två barn som bor heltid hos mig och är sedan snart fyra år sambo med en man som inte har några egna barn - än- jag är höggravid med vårt första gemensamma.

Det jag kan säga är det som redan sagts. Det viktigaste tror jag är att komma ihåg att relationen är _ deras_. Och alltså inte min att styra över. Han ska inte behöva vara den jag vill han ska vara och inte heller barnens ska tvingas in i en roll som inte är deras. Sen tror jag att allt det där snacket om att " mina barn kommer alltid först" är direkt destruktivt för en relation. Vem vill leva sitt liv som en ständig tvåa? Så kag är alltid mycket tydlig med att alla i min/vår familj är lika viktiga. Ibland behövs en persons behov prioriteras framför den andres. Med det är en avvägning utifrån alla aspekter och ofta i samråd. (Sen är ju såklart mina barn _beroende_ av mig på ett sätt han inte är. Men han är en intelligent person - han förstår ju att han har valet att flytta härifrån ocj kan ta hand om sig själv på ett sätt barnen inte kan. Det är inget jag behöver upplysa honom om)

Att ta hänsyn till hans vilja och önskemål tycker jag också är viktigt även om det inte alltid går ihop med vad jag tycker är viktigt. Vi har infört regler hemma utifrån saker han tycker som jag aldrig tänkt på innan. Och då klart är det jätteviktigt att jag står bakom dem till 100 procent även om han inte är hemma.

Det jag tror är grundförutsättningen för att det ska fungera tror jag egentligen är att jag kommer ihåg att den hör familjekonstellationen är mitt val och därför i slutänden mitt ansvar. Barnen har inte valt honom och han har inte valt dem. Men för attt jag ska få den otroliga förmånen att bo ihop med alla jag älskar mest så lever de ihop. Så då kan jag inte skjuta ansvaret ifrån moh. Då måste jag lyssna när han är frustrerad över tonåringens slarv med disken likaväl som när dottern tycker att han är orättvis som själv äter i vardagsrummet när hon inte får. Osv.

Vi hjälps åt men huvudansvaret för allas trivsel ligger i slutänden på mig :)

Så tänker jag!

Hej!

Jag har två barn sen tidigare.

När jag träffade min nuvarande man så tog vi det lugnt med barnen, han var rätt mycke yngre än mig o oerfaren när det gäller barn men lugn o trygg o mycket av barna sinnet kvar.. När vi bestämt oss för att det var vi så gjorde jag klart att då är vi ett team.

Han har i lugn o ro lärt känna barnen och jag har alltid rådfrågat honom om barnen och tagit beslut tillsammans med honom. Även om jag till en början var den som uppfostra o sa ifrån och han var lite den roliga.. Ni förstår nog hur jag menar.. Så har han fått ta mer o mer av den uppfostrande rollen allt eftersom han känt sig mogen.

Dom har fantastisk fin relation idag. Mycket bättre än till sin biologiska pappa. Dom säger själva att dom har två pappor.. Vi har varit ett par i fyra år snart och har satt ytligare två små till världen. Han älskar dom alla fyra på samma sätt och ser dom alla som sina egna :) han säger själv att det har gått så bra mycket tack vare att jag alltid sett till att han varit delaktig lyssnat och respekterar honom och barnen men ändå låtit dom ta deras relation i deras takt. Så lyhördhet mot alla inblandade och våga släppa in bonus pappan, våga be om råd osv.

Jag har tre barn, skild från deras pappa och bor nu med en annan man sen ett halvår tillbaka. 
Jag har lite svårt se att man kan vara en familj om man inte är där på ungefär samma villkor. 
Som tex har jag läst trådar om att föräldern tar allt ansvar den vecka de har barnen, medans sambon tar allt ansvar när de bara är två. 
Jag har ganska små barn, 9,7 och 3 och jag vill inte visa mina barn den skevheten. Jag vill visa att bor man tillsammans så hjälps man åt. I exemplet ovan, så ser ju barnen bara att det är föräldern som gör saker och att sambon "latar" sig (så var det i exemplet jag läste i en annan tråd). 

Sen ska man inte förvänta sig att bonusmamma/pappan ska ta den andra förälderns plats, men mina barn, i varjefall, ser min sambo som en extravuxen som kan hjälpa dem med saker och finns där om man vill prata. 

Jag har helt klart huvudansvaret när vi har barnen, men jag försöker få in min sambo i "vår" familj eftersom det är hans önskan men också för att jag vill det och hade nog inte vilja vara med en man som inte ville vara del i min och mina barns familj utan bara se sig som en del i mitt och hans förhållande. 

Var det mig du syftade på som "i exemplet ovan" ?

Iså fall var jag kanske otydlig... Så har det inte varit, den första tiden, nu snackar vi några månader, så var det jag som tex sa ifrån när dom bråka osv... Medan han fick tid att lära känna barnen o växa in i föräldrar rollen, inget man gör på en kvart när man aldrig kommit i kontakt med barn :)

Det var aldrig så att han låg på soffan o lata sig medan jag gjorde allt! Snarare tvärtom...

Men att kliva in i en familj som vuxen är inte lätt, man måste få ta det i sin takt och låta barn o bonus pappa hitta sina platser naturligt, aldrig tvinga på något. Däremot ska man ju som vuxna vara ett team redan från början och bygga upp den nya familjekonstellationen tillsammans. Men ändå har målet att man har lika ansvar och vilkor, men det kan ta tid också :)

Nej, jag menade mitt egna exempel. :)

"Som tex har jag läst trådar om att föräldern tar allt ansvar den vecka de har barnen, medans sambon tar allt ansvar när de bara är två. "

Tack för alla de sista tänkvärda exemplen.

Det är skönt att höra lite från folk där det har gått bra, där båda har valt att vara delaktiga vuxna som tar ansvar.

Han är en klok och lugn människa, så det är säkert så att tiden kommer lösa det mesta.

Av det du skriver verkar ni ha de bästa av utgångspunkter. Du ställer inte orimliga krav och han tycker om barn samt vill eventuellt ha egna. Så detta kommer säkert att gå jättebra! Sen kanske det inte blir helt friktionsfritt, men hur många familjer är perfekta?

Som sagt, skynda långsamt och låt de forma sin relation själva.

De som "gnäller" i tråden är antingen personer som inte tycker om barn och / eller vill ha partnern för sig själv, eller personer som blir inpressade i en föräldraroll mot sin vilja, kanske t om utnyttjade. Tyvärr vill en del bioföräldrar att nya partnern ska älska barnen som sina egna och ta stort ansvar för dem. De lever inte i verkligheten.

Huruvida din partner blir bonusförälder eller "bara" en extra vuxen i barnens liv, återstår att se. Men ni verkar ha en sund inställning båda två. Lycka till med nya kärleken!

Är i precis samma sits nu. Har varit singel ett bra tag för har inte varit redo. Nu har jag börjat dejta en kille som är lugn och sansad. Har inga egna barn men älskar barn och vill ha egna så småningom.

Vi gjorde faktiskt så att han introducerades som en kompis till mig till att börja med och sedan har vi träffats mer och mer intensivt. Alltid har han bara varit en kompis och när han varit med när barnen är med har vi alltid fokuserat på dom. Han har spelat med dom, lekt med dom osv (han är helt med på detta) så att de inte känner att han "inkräktar" och att de får en fin relation. När de sedan hade träffats ett tag och man kände att de faktiskt klickade så berättade vi att vi var kära och undrade vad de tyckte om det, och om de ville att han var mer hos oss osv...

Vi fokuserar fortfarande mest på barnen så de ska känna sig trygga och lära känna honom. Detta har fallit så bra ut så jag är övertygad om att det inte kommer bli några som helst problem då vi planerar att flytta ihop inom en snar framtid.

Mm, lite sådär gjorde vi med. Fast vi tänker inte flytta ihop speciellt fort. Kanske om vi passerar 2-årsdagen först? Då har barnen fått tid att smälta allt först. Vi får se, vi väntar nog oavsett tills de visar att en flytt skulle fungera.

Vi kommer ha varit ihop i minst 1.5 år innan vi flyttar ihop så är inte så snabbt heller.