Ta upp barnfrågan?
Jag behöver lite råd från er hur jag skall tackla den här situationen.
Jag och min sambo har varit tillsammans i 4 år och varit sambos i ett halvår (men i princip "bott tillsammans" i min lägenhet i 2 år före det). Jag fyller 30år om ett par månader och han är 34år.
Alldeles i början när vi dejtade så ställde han frågan till mig via en chatt när vi pratade om allt möjligt: "hur ser du på det där med barn, är det något du är sugen på?" Jag svarade då att jag inte var sugen nu men att jag förmodligen kommer vilja skaffa barn, men då kanske om ett par år. Han kontrade med att han "inte kände någon längtan alls just nu, men möjligen senare i livet"
Åren har nu gått och jag har mer och mer känt att jag har svårt att se mitt liv utan barn i framtiden, att få skaffa en egen familj. När föräldrarna går bort så har man ju ingen förutom sin sambo, och jag tror man kommer ångra sig något oerhört om man aldrig fick några barn.
Jag tog upp frågan för ett år sedan "hur känner du kring barn och den biten?"
Han talade om att när han var tillsammans med sitt ex så hade hon ett barn sedan ett tidigare förhållande, och han fick ingen bra erfarenhet av det barnet. Han säger att han inte vet hur han skall bete sig kring barn, och att han är väldigt osäker för han vet ju inte hur det är att vara förälder. Jag talade om för honom hur jag känner, att jag har svårt att se mitt liv utan barn och att jag vill att vi pratar med varandra om sådana här viktiga saker. Samtalet kändes ändå ganska positivt och jag kände väl ingen jättepanik åldersmässigt. Efter detta har han aldrig någonsin tagit upp ämnet, utan det är alltid jag som måste ta upp saker och det stör mig verkligen. Det får mig också att tänka på barnfrågan konstant och undra om anledningen att han inte tar upp ämnet är för att han har noll intresse i det?
På en fest för ett par månader sedan ställde en främling som vi pratat med i 20 sekunder frågan "jaha har ni barn, eller har ni planerat?" Båda blev jätte paffa.. men jag backade lite och svarade inte för jag ville höra hans svar och det blev "nja..nej..vi har inte barn och vi har inga planer heller, det där får bli när det blir. "
Hur man skall tolka det där vet jag inte, det var ju även en främling som ställde frågan så man vet ju inte hur ärligt han svarade.
Jag känner ju honom och vet att han har väldigt svårt för förändringar och att prova nya saker generellt, men när jag väl får med honom på/i saker så lyser han upp och säger typ "vad kul detta var, tack för att du fick mig att göra det här"
Karln är ju ändå 34år och om han inte vet om han vill ha barn nu, vad skulle ändras om ett par år? Jag har någonstans ändå velat tro att han skulle berätta för mig om han inte vill ha barn så jag får chansen att ta ett beslut, men det kanske han inte gör? Snart sitter jag där singel och barnlös...så går tankarna i alla fall.
Jag vet ju också att både jag och han är extremt dåliga när det gäller kommunikationen kring viktiga saker. Vårat förhållande är jättebra på många sätt, vi bråkar aldrig och vi har roligt tillsammans och vi älskar varandra.
Jag känner en jättestress nu kring att jag snart fyller 30 och vill veta om vi är på samma bana, hur tar jag upp det här? Jag är så fruktansvärt livrädd för svaret att jag nu har dragit ut på det här i halvår, och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag skall kunna forma läpparna till att säga orden. Han kanske inte ens har någon aning om hur pass redo jag faktiskt börjar bli.
Känner mig ensam i förhållandet på något konstigt vis.. vi måste kunna prata om det här och jag måste sluta slösa tid på ovisshet och kanske helt onödig ångest.
Någon som känner igen sig eller åtminstone kan se detta med andra ögon?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-01-30 16:08
Måste tillägga att han är oerhört givmild, omtänksam, mogen, stabil osv.
