Vad är det för fel på mig?
Jag börjar känna mig så hjälplös. Jag börjar närma mig 30 år nu och kan fortfarande inte känna att jag kan hantera mig själv och mina känslor.
Sedan 10-årsåldern har jag varit i kontakt med psykiatrin i perioder. Till en början för grava sömnproblem, magont och stark oro. I senare skede har symptomen blivit fler. Jag känner mig övergiven, rädd att bli ensam, underlägsen, värdelös, tom och rädd. Jag är paranoid och får för mig att människor tycker illa om mig och går bakom min rygg. Jag litar inte på någon. Jag tappar livsgnistan, vill inte leva och ger upp. Gång på gång. Min osäkerhet gör det svårt för mig att ha både vänskapsrelationer och kärleksrelationer.
Jag målar upp fan på väggen, får ångest och katastrofkänslor om någon beter sig avvisande. Jag kan inte känna genuin lycka för i den ser jag risker. Jag vågar inte vara glad för att jag är så rädd för att bli sviken och sårad. När jag känner något, känner jag det starkt och intensivt. Oftast i form av olika grader av ångestattacker. Ju mer jag har att förlora, desto olyckligare blir jag. För att jag hela tiden är säker på att någon kommer ta allt ifrån mig.
Jag sätter andra före mig själv. Deras vilja är viktigare än min. Jag kan inte stå för vad jag tycker, för att jag aldrig vill vara till besvär. Jag vill till och från ta mitt liv, för att underlätta för andra. Med tanken "att det blir bra bara de slipper mig". Jag får dåligt samvete för hur jag mår. Jag får dåligt samvete för att jag inte är glad och skrattar.
Hade tidigare ett frekvent självskadebeteende men det har gått över och istället blivit till enstaka intensiva känsloattacker som slutat med överdosering av läkemedel.
När jag varit i kontakt med sjukvården har de skrivit ut antidepressiva och gett mig sömntabletter. Antidepressiva har jag inte vågat prova och sömntabletter(Imovane)ger biverkningar som ångest och vakenhet med hallucinationer. Ingen KBT de senaste 3 åren tyvärr. När jag varit på KBT har de sagt att jag vet mina problem och att jag helt enkelt får lära mig att handskas med det. Nu de senaste gångerna jag sökt har det inte funnits plats för mig.
Jag är trött på att må dåligt. Jag är trött på att fördärva mina anställningar och förhållanden pga osäkerhet och paranoida tankar. Nu har jag dessutom gått igenom två ofrivilliga aborter och har väldigt svårt att se någon ljusning.
Känner någon igen sig? Vad är det för fel på mig? Hur gjorde ni för att må bättre?
