Vår dotter ber mig skilja mig från hennes far!

Har din man samtalshjälp?
Om inte är det dags för det nu.
Du måste oavsett prata med honom och förklara att hans beteende inte är acceptabelt och om han inte kan hantera sig själv inför barnen måste han flytta och bo själv.
Han kan bo i närheten så att han kan komma och träffa er varje dag men ha ett ställe att dra sig undan på, MEN han måste söka hjälp.

Är han inte villig att söka hjälp så ska ni gå isär och skriva ett umgängesavtal där det står att barnen själva får välja hur ofta de vill träffa honom.
Sen är det viktigt att du pushar dem att träffa honom, men som sagt, kräv att han tar hjälp. 

Du har helt rätt. Han var hos sin läkare igår och psykolog inbokad nästa vecka. Jag har sagt att jag känner mig trött och ledsen. Och mkt arg på honom. Han förstår säger han men i hettan så har han inte förmågan att bryta sina tankar.

Det är bra att hjälp är bokad för mannen. Men detta har så klart satt spår hos barnen, och det måste gått väldigt långt och väldigt mycket över gränsen under längre tid för att ett barn ska säga så. Jag tänker att dina barn inte kan må bra i denna situation. Jag skulle söka samtalskontakt till dottern, tex skolkuratorn eller skolpsykologen så hon också får stöd. Hon har inte valt detta hemliv med en pappa som får utbrott och lever med ångestsymptom.

Jag tänker att du som frisk förälder är ansvarig för att dina barn har ett tryggt och bra hemliv. Det måste du ordna för dem!

Hej!

Vid tolv år fyllda ledsnade jag på mina föräldrars konstanta gräl sedan tidig barndom vilket dessutom inkluderade misshandel av min mamma emellanåt.

Vid ett stort gräl sprang jag in i deras rum och vrålade åt dem: "Kan ni inte skilja er så jag slipper ha det såhär jämt!"

Det blev helt tyst. Det tog ett par år, men sommaren efter sjuan skilde de sig. Äntligen. De borde gjort det tidigare. Jag hade sluppit så mycket. När ett barn får nog och vågar yttra detta måste man lyssna. Det ligger mycket bakom.

Alla tyckte så synd om mig för att de skilde sig. Jag tycker, som sagt, att de borde gjort det innan jag fyllt fem.

Jag lider fortfarande men efter att ha hört och sett saker som barn inte ska behöva göra.

Usch.

Lycka till! Sätt dina barn främst oavsett vilken lösning fungerar för er familj.

Jag växte upp med en psykiskt sjuk pappa. Han var väldigt ombytlig i humöret och kunde tex plötsligt börja gorma och kasta saker.

Jag önskade länge att mina föräldrar skulle separera, men det gjorde de aldrig. Eller inte förrän jag flyttat hemifrån (vilket jag gjorde relativt tidigt, 19 år). Det var så skönt att ha ett eget hem där ingen skrek och levde rövare!

Mitt tips till dig är att ta det din dotter säger på allvar och om det inte går att vända situationen så kanske du ska överväga skilsmässa?

Min biologiska "pappa" var likadan, fast hundra gånger värre. Båda föräldrar var alkoholister. men iallafall, jag önskade varje dag att de skulle skiljas. Självklart lyssnade de aldrig på mig.. Jag kommer aldrig förlåta dom för min barndom, och det kommer nog inte eran dotter heller göra såvida ni inte gör någonting åt det NU.

Jag lyssnar på min dotter. Och funderar. Vi har ingen missbruksproblematk. Välutbildade med bra jobb. Men psykisk ohälsa finns ju överallt. Vi bråkar inte heller med varandra eller skriker. Han har dessa utbrott och perioder av "lynnighet" och egoism. Jag går alltid emellan om jag märker att det är på väg och ett negativt håll. Jag är inte rädd för min man och det har jag förklarat för dem men han skrämmer dem när han får dess utbrott. Jag ser alltid till att han lämnar huset när han blir sådan. Men jag är såååå trött på situationen. Vår mellandotter tycker att pappa ska bo borta när han mår dåligt och 13åringen tycker att han ska hälsa på när han mår bra. Vår yngsta 3år har förr inte visat något men jag märker nu att hon blir gnällig i perioderna när han mår dåligt. Hon söker sig dessutom till honom då. Helst hade jag velat att han hade en egen lägenhet men att vi fortfarande var gifta. Det är svårt att veta vad som är bäst. Vi skulle ha råd att ha en lite lägenhet...barnen känner ju dessutom olika. Jag måste alltid planera noggrant om jag ska vara borta så att jag vet att inget kan gå snett och att barnen inte utsätts för oro när jag inte är närvarande. Jag talar öppet med dem om deras fars mående och att det aldrig är deras fel, jag upplever att de vet att det är så.

Men båda de äldsta döttrarna och du vill ju alla att han inte bor hos er när han mår dåligt. Kan inte en fungerande lösning vara att ni blir särbo helt enkelt? Ni behöver inte skilja er, men barnen förtjänar en hemmiljö där de inte behöver gå runt och vara rädda för att pappa ska få utbrott och där de också känner att de måste tassa på tå runt pappa. Det är trist att föra ett medberoende i arv. Tänker tex på svtplay-serien Djävulsdansen om medberoende av att leva med psyskiskt sjuk anhörig. 

Psykisk ohälsa finns inte alls överallt, som du nyss skrev TS. Vet inte helt vd du menar med det? Menar du att alla familjer har liknande problem som ni? För i så fall stämmer det inte och låter snarare som någon slags bortförklaring. 

Jag tror inte jag förstår dig. Du skriver ni inte bråkar och skriker men ändå "går du emellan när något är på väg åt ett negativt håll" och han skrämmer dig. 

det är väl bråk? Och lösningen är att han då lämnar hemmet?

Jag menar att psykisk ohälsa kan finnas varsomhelst och jag skrev att han INTE skrämmer mig. Vi bråkar inte, han bråkar. Jag försökte förklara hur det ser ut och hur jobbigt jag tycker det är. TS var för reflektioner och råd. Vad är syftet med ditt svar?

Det låter som att din dotter har bättre koll på situationen än du själv. Lyssna på henne och ta det till dig. 

Du verkar vilja bortförklara problemen, men de påverkar dina barns liv för alltid.

Sedan säger du att barnen tycker olika. Men vad tycker du? Skulle du vilja växa upp som de gör? 

Vet inte vad som är rätt i just din situation men jag tycker att det finns ett värde i att visa barn att man tar hand om sin familj. Om du älskar din man och vill ha honom kvar vill säga, annars är det väl inte så mycket att fundera över ?
Det finns en viss risk att något av era barn drabbas av psykisk sjukdom senare i livet och då kommer barnet naturligtvis minnas hur ni har hanterat situationen med pappan. Jag tror det är viktigt att prata mycket och att våga vara ärlig. Nöj dig inte med att allt är lugnt nu utan utnyttja momentum och ta upp saken igen med din dotter.
Det är ingen lätt eller självklar situation som jag ser det. Naturligtvis är det viktigt att era barn känner sig trygga i sitt hem. Det är också viktigt att du är lycklig och får ut det du behöver i ert äktenskap. Det är lätt hänt att man prioriterar någon som mår dåligt men det är viktigt att det inte går ut för mycket över er andra. 

Kloka ord. Tack.

Jag sade samma ord till min mamma. Det tog flera år innan någonting hände och då blev det istället en lång process till skilsmässa, massa pengar inblandat och väldigt stressigt.

i mina ögon tycker jag att det kunnat ske tidigare men min mamma var väl inte redo, däremot blev hon väl det när jag gick till soc och bad om hjälp för att få flytta hemifrån (väldigt naiv 16 åring).

Min take är väl kanske att det blir inte bättre än så där, vill hon ta hem vänner? vågar hon göra det (ifall pappa inte mår bra)

Ibland är 13 åringar väldigt kloka och ser lösningen väldigt mycket tidigare.

EDIT kretsar dotterns tankar om hur pappan mår och väljer bort att träffa vänner hemma? Fråga din dotter om hur hon tänker och låt det inte bli ett svårt samtal utan något positivt ska komma från det.
Lycka till och jag hoppas du finner en lösning som passar er.

Tycker absolut att du ska ha ett samtal med dottern och höra hennes tankar. Samt förklara till viss del hur du själv känner och tänker.

Sen är det viktigt att något händer när det gäller er situation. Att barn ska behöva må dåligt hemma tycker jag inte. Sen är inte skilsmässa lösning på allt.

Jag har vuxit upp med föräldrar med alkoholproblem och min pappa kunde ibland vara riktigt otrevlig som full. Dom bråkade mycket ibland och pratade om att skilja sig även om dom inte tog tag i det. Jag ville att dom skulle göra det eftersom det var så jobbigt för mig att leva så. Sen hade vi ett gäng dåliga år där min bror dog, pappa blev deprimerad, självmordsbenägen och slutligen sjuk. Han gick bort för 2 år sedan och dom var fortfarande gifta. Helt plötsligt kunde jag se en annan sida. Mina föräldrar kanske aldrig visade det men innerst inne fanns fortfarande en kärlek dom emellan trots alla dessa bråk och därför är jag glad att dom aldrig skilde sig. Det var jobbigt men inget som satt djupa spår i mig. Tvärtemot har jag insett att man ibland kämpar väldigt mycket för kärleken.

Min dotter väljer inte bort vänner. Hon tar hem kompisar ofta och i stor mängd.