Känner inte den där glädjen...

Det är såhär att vi är beräknade att få vårat första gemensamma barn (min man och jag) den 31 Maj och jag känner inte den där super glädjen som de flesta mammor pratar om. Åh det är så mysigt, å pluttigt och gulligull ect. Jag känner mest panik faktiskt!

Min man har barn sedan innan och alla dom är i tonåren. Jag älskar dem alla nått så otroligt!! Jag har alltid älskat andras barn och har alltid drömt om en stor familj, men nu när h*n växer och lever om inuti mig så känner jag inget annat än rädsla och likgiltighet. Jag hoppas ju naturligtvis att h*n mår super där inne och gör allt för att den ska göra det också. Men känner en sådan rädsla över att bli biologisk mamma... Jag har inga direkta förebilder då jag alltid sagt och strävat efter att aldrig bli som mina egna föräldrar av olika anledningar som jag inte tänker gå in på.

Tycker det känns hemskt att känna som jag gör och vad gör man om det inte går över? Vet ju att h*n kommer få världens bästa pappa, men jag då? 

Det var ett gemensammt beslut om att bli gravida och jag vet att jag borde prata med min man, men vill ju inte att han ska bli ledsen?

Någon som känt som jag? Hur tog ni er igenom?