Plötsligt extrem längtan efter barn men sambon vill vänta, hur ska jag hantera detta?
Hej! Jag är helt ny på FL så jag vet inte riktigt om detta är rätt tråd, men jag försöker här och hoppas att någon av er kan hjälpa mig. Varnar för lite långt inlägg
Min nuvarande sambo har jag känt och varit nära i snart fem år, men vi har "bara" varit tillsammans i ca. 1 år och sju månader av de fem åren eftersom jag just då vi träffades hade ett förhållande (så vi var alltså bara vänner första tiden). Jag är så lycklig att det äntligen blev vi! Han är helt underbar på alla sätt och jag känner mig verkligen trygg och älskad. Att vi var vänner innan är guld, för vi litar verkligen på varandra och vet om saker sedan tidigare så vi vet varför vi ibland gör som vi gör eller tänker si eller så. Vi kan verkligen vara oss själva. Speciellt då jag kommer från endel struliga förhållanden innan där jag alltid sagt att jag aldrig ska ha barn eller gifta mig (eftersom det var fel personer för mig). Jag gjorde en abort med ett ex för ca. 2,5 år sedan, vi var inte ens tillsammans vid tillfället (han gjorde slut tusen gånger) och han flydde landet så jag fick ta hand om allt själv vilket tog ganska hårt på mig, men sedan dess har väl tanken på barn smygit i min kropp. Var på något sätt så lycklig när jag fick det där plusset, men samtidigt skräckslagen eftersom jag inte ville låsa fast mig vid en otrogen narcissist till man (exet). Det slutade i alla fall i aborten vilket jag är "glad" över idag, eftersom jag vet att jag alltid skulle varit knuten till någon som förmodligen skulle ta barnet till andra sidan jorden alternativt inte funnits där alls.
Hur som helst: när jag träffade min nuvarande sambo så föll bara bitarna på plats. DET ÄR DENNA MAN JAG SKA VARA MED, HAN ÄR BÄST! Känslan att det är den här mannen jag vill gifta mig med, och jag vill skaffa barn med honom, dela allt med honom. Helt fantastiskt! Och därmed kom också min extrema längtan efter just alla dom sakerna....... Jag och min sambo pratar ofta om "när vi skaffar barn" eller "när vi gifter oss", "du kommer bli en så bra mamma/pappa" , vi har till och med pratat om framtida barnnamn, hur bröllop ska se ut, osv. Men inget händer... Någonstans vet jag att vi har ju inte varit tillsammans "på riktigt" så att säga så himla länge. Men eftersom vi känt varann i 5 år så känns det ju mycket längre. Jag håller verkligen på att längta sönder mig och tänker hela tiden på barn, på att gifta oss. Jag VET att han vill alla dessa saker men han är lixom så lugn och säger bara: Det kommer att hända men du får vänta lite, "vi måste ju sprida ut allt så inte allt händer på samma gång". Till saken hör att trots en underbar kommunikation mellan oss, finns det en sak jag inte säger och det är just hur mycket jag längtar efter barn. Giftermål har jag äntligen vågat snacka om och han säger att det kommer det kommer, men barn har jag haft så svårt att ta upp eftersom även han vet sedan tidigare att jag var så emot barn med mitt ex. Han tycker även att vi har ju vart tillsammans ganska kort tid och tycker vi kan vänta, på honom låter det som han har tänkt vänta i typ 5 år eller något... Och jag vet verkligen inte hur jag ska stå ut så länge......... googlar ju sönder hela internet och tror att jag är skengravid varje månad.
Blir så ledsen över att jag inte bara kan ta det lika lugnt som han och känna att det kommer när det kommer,vet inte hur jag ska tackla dom här extrema känslorna. Jag stressar sönder inuti eftersom jag vill att alla jag älskar ska vara med på t.ex. bröllop och bebis medan de fortfarande är i livet, men han har inte samma stress alls. Det är förstås inte därför jag vill ha allt nu, men det är en till aspekt som gör att jag sitter och tänker "hallå, varför skulle vi inte göra det nu?" Jag fyller 28 i år och vet att det inte är någon extrem stress ännu, men jag har alltid tänkt att jag skulle bli förälder innan jag fyllde 30 och vet ju att det kan ta några år att bli gravid. Om vi bestämmer oss för barn när jag är 35 och det då tar några år så är det ju så himla långt bort...... Alla på jobbet är gravida och jag ser graviditeter och förlovningar överallt.. vill typ gömma mig. Hatar att jag längtar såhär för jag vill inte verka tjatig eller jobbig mot min sambo, sista jag vill är att pressa honom.
Jag vet att han vill allt det där men hur tar man upp det utan att sätta press eller verka tjatig? förlåt för långt inlägg, men känns så långt ifrån just nu att jag inte vet var jag ska ta vägen nästan.... Kanske är det någon som känner igen sig eller som kan ge mig lite tips för hur jag ska kunna släppa tanken på framtiden ett tag och lita på att det händer när det händer... :)
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-02-23 10:43
Vill tillägga också att jag vet att det är sunt att vara tillsammans och bara vara två länge innan man tar sådana stora beslut, man kan ju inte vara det igen med ett barn i bilden såklart:) Förmodligen kommer inte allt detta ske just precis nu, men jag behöver mest hjälp att hantera känslorna för dom styr ju typ mitt liv... är samtidigt glad att jag äntligen kommit till den punkt i livet då jag vet att jag är med mannen som jag vill göra allt det där med och som också vill det med mig. Men det är ändå bara så jobbigt att gå med dessa tankar hela tiden och veta att de förmodligen ändå är några år bort. Vill ju att han ska längta också, inte övertala honom eller pressa på något sätt. bara hitta ett sätt att prata om det utan att det upplevs så, så att jag kan ventilera med honom (gör ju det om allt annat nästan).
Det låter som att du har hittat en klok man, och som att ni är ett jättefint par! För jag hade tänkt skriva "först giftermål, sen barn" (ja jag är lite traditionell;))