Har jag också ADHD eller nån annan diagnos?

Jag är en kvinna på snart 34 år. Har 3 barn varav 2 har sin problematik, ej utredda men det kommer förmodligen bli aktuellt. Under årens lopp har jag läst på mycket om diagnoser för att se vad som stämmer in på mina barn, inte för att sätta någon amatör-diagnos utan mer för min o makens del att få klarhet i vad som är personlighet o vad som ev. kan vara en diagnos.

Lite kort om barnen: Äldsta barnet flicka snart 10 år, intensiv. Svårt att läsa av signaler från syskon tex. och kör bara på tills dom gråter eller blir arga, blir sen chokad o bedyrar att det inte var meningen. Impulsiv, slår till/knuffas/sliter ifrån/pratar rakt ut etc. Bakteriefobi, skräck för smuts hemma tex. på toaletten om det hamnat papper på golvet som blivit blött så får hon panik o vägrar gå på toa. Vägrar ta i disktrasan även om den är ny o fräsch, det räcker att den är blöt. Men duscha kommer hon ej ihåg att göra själv, det får man påminna om, annars skulle hon gå en vecka eller nåt o lukta illa. Svårt med kompis-relationer. Väldigt social men samtidigt väldigt kräsen, leker mest med yngre och har få antal vänner. Verkar ibland sakna spärrar, kan utsätta sina yngre syskon för fara, leka galna lekar etc. Pillrig, kan pillra sönder saker utan att hon tänker på det själv, ofrivilliga, monotona rörelser som att vifta med händerna, klapplek på bordet, sparka med foten på saker etc. Skrattar hysteriskt och kan bli väldigt upp i gasen och beteé´sig som ett litet barn. Klarar inte av förändringar öht. Även den minsta förändringen som en ny möbel skapar panik, ilska o sorg hos henne. Samma sak när något inte blir som hon förväntat sig. Orkar inte för långa stunder av matematik eller läsa. Men hon kan också vara klok, otroligt kärleksfull, lillgammal och väldigt pysslig/kreativ/skapande. Lite åt aspberger-hållet men samtidigt ADHD/ADD drag.

Sonen, mellanbarn, snart 7 år: Känslorna utanpå kroppen. Har haft perioder med vredesutbrott, ångest o.s.v. Väldigt aktiv och rörlig men samtidigt svårstartad och mycket trött (ja jag vet att det hänger ihop). Behöver ibland hjälp att aktiveras och gör inte gärna saker ensam (inte ens leka på rummet). Men det är hela tiden en balansgång, måste hela tiden ha lagom med intryck/aktivering annars slår det över. Är jätteduktig i skolan, inga problem med att lyssna på fröken, ta in information o göra det han ska. Har redan knäckt koden o kan läsa (går i f-klass) men så fort det blir fria aktiviteter så blir det svårt. Han är väldigt snäll o kärleksfull, sympatisk o en bra kamrat med svårt att säga ifrån och dras med på saker han egentligen inte vill, som slagsmål och dumheter. Har svårt att avgöra om någon inbjuder till lek av välvilja/intresse eller för att kunna vara elak, blir bara överlycklig över alla inbjudningar till lek utan att tänka efter. Svårt att förstå varför någon som kallar sig kompis vill "fightas" eller är stöddig. Han har alltid funkat bättre med tjejer än killar eftersom han är lite av en mjukis o väldigt rar, dock vill han vara cool samtidigt o vara med "i gänget". Han är väldigt empatisk. Väldigt känslig för andra människors känslor... han behöver bara vara i samma rum som någon för att veta vad personer är på för humör och påverkas å av detta. Kan vara hur go som helst, superbra storebror o lillebror men känner han sig trängd eller missförstådd så kan han väldigt aggressiv. Han har en tendens att bli okontaktbar/försvinner bort i tankar när något blir för jobbigt eller psykiskt påfrestande. Jätteläskigt då både skolan o vi hemma upplevt att han ibland blir okontaktbar/stänger av.Haft jobbigt i skolan. Misstänker aspberger.

Själv har jag ju därför börjat fundera kring mina egna egenheter... som barn var jag en ängel i skolan, fröken sa att om alla elever var som jag skulle det vara ett nöje att vara lärare. Men så fort jag kom innanför dörren hemma var jag som förbytt. De flesta dagar smällde jag igen ytterdörren o var arg som ett bi. Jag var utsatt i skolan men höll allt inom mig, blev ledsen i skolan på sin höjd. Hemma visade jag mina känslor. Å vilka känslostormar! Jag var hemskt påfrestande för mina föräldrar som inte visste hur de skulle bemöta mig. Jag tror att det blev för mycket att vara duktig o skärpt i skolan o att det liksom pös ut hemma. I övrigt var jag en bra storasyster. Nästan lite extramamma. Men jag kände mig ofta oälskad o inte sedd av mina föräldrar. Dom brydde sig mkt om oss alla 4 men det var liksom aldrig tillräckligt för mig. Mina utbrott o ilska bemötte dom med ignorans då jag istället hade behövt en kram. Jag skadade mig själv som barn ibland genom att dunka huvudet i väggen o slå mig på näsan tills det kom näsblod för att få uppmärksamhet o sympati från mina föräldrar. Men utåt sett var jag både söt, snäll och ordentlig. Jag har alltid känt mig annorlunda och konstig (inte så konstigt kanske då mina föräldrar inte ens förstod mig.) har alltid haft hett temperament, ja ända tills jag fick barn. Jag fick återkommande depressioner från 15 års ålder.

Det var först när jag träffade mannen i mitt liv o fick barn som jag började må riktigt bra o känner mig genuint lycklig. Som 22-åring fick jag diagnosen "borderline light" då jag efter separationen med min första riktiga pojkvän började med självskadebeteende, låg runt utan att skydda mig och tomheten inom med var som störst. Vid 24 år så tog dom bort diagnosen igen. Jag har ju fortfarande drag av borderline i perioder då jag mår dåligt men det är ytterst lite numera. I mitt liv har jag alltid skrivit listor. Jag är kontrollmänniska o måste ha kontroll på allt i minsta detalj, dock har jag ju släppt det lite då jag är trebarnsmamma osv. blir liksom för mkt annars. Men det här med mina listor, behovet att ALLTID skriver ner allt. Planera allt. Alltifrån semestrar 5 år framåt till vad jag ska göra för dagen, mina mål under året etc. Ja folk i min omgivningen brukar säga "du o dina listor." Nu har jag ju börja fundera på om detta med mina listor är ett sätt för mig att kontrollera en ev. diagnos. Förstår ni hur jag tänker? Det är ju ett knep jag tagit till för att orka med. För precis som 2 utav mina barn så pallar jag inte när det blir för mycket. Jag är väldigt känslig för stress och har ett psykiskt funktionshinder som gör att jag har lätt för att gå in i väggen. Men om jag fokuserar på en sak i taget så går det lättare, då kan jag leva som jag vill. Men jag blir utmattad psykiskt om det varit tufft en vecka, till exempel sonen haft det struligt i skolan. Mina listor o mitt skrivande är ju mitt sätt att ha struktur, koll på läget. Jag tycker inte om oväntade saker och förändringar som jag inte varit med o skapt. Jag tycker inte om kaos. Kanske för att jag redan har mitt kaos inom mig? Låter inte det som adhd? För övrigt är jag en känslomänniska o liksom min son har jag känslorna utanpå. Man ser direkt vilket humör jag är på eller om jag grubblar på något. Jag är ganska rolig mamma för jag kan vara lika vild o busig som barnen, har stor inlevelse i lek o sagoläsning, skämtar mycket o bjuder på mig själv (även utanför hemmet) men är jag ledsen kan jag inte hålla tårarna tillbaka och är jag riktigt arg så händer det fortfarande ibland att jag smäller i dörrar o gormar åt maken... aja baja jag vet... men hur som helst så mår jag så bra av att vara vuxen! Att vara gift, äga sin bostad, veta vad man ska göra i livet, ja all den här stabiliteten som man inte har som ung. Det där med att vara barn o framförallt tonåren var definitivt inte min grej. Så skönt att den tiden är förbi!
 
Ursäkta lång text! Å anonym lyckades jag inte välja heller... men ni som har erfarenhet, vad tror ni?

Ps. Glömde en sak, jag snöar in på grejer. Nästan som specialintressen. Kan få fixideér som jag inte kan släppa. Det kan vara allt från att drömma om en utomlandsresa o då kan jag inte sluta att kolla resmål, räkna på det, läsa om landet etc. även om det bara är något jag vill men inte är genomförbart. Pratar vi om att skaffa fler barn så går jag all in innan ens ha blivit gravid, snöar in på namn o dess betydelse, kollar på förlossningsvideos, skriver ner namn o planer kring det. Kan inte släppa det på ett bra tag. Likaså om jag bestämt mig för något annat jag vill, tex byta bostad etc. Min väninna som har högfungerande autism (aspberger) känner igen sin egen problematik i mig jättemycket.