Anonym (HSK (Hus, Saab, katt)) skrev 2017-03-03 09:10:13 följande:
När jag var 19 var jag singel efter att ha haft en kille i några år och stod precis i början av vuxenlivet.
Jag bara visste att jag en dag ville ha något i stil med VVV och barn. Men först skulle jag ju vara lite fri och var så skoltrött. Plötsligt mötte jag min stora kärlek och mitt "fria" singelliv försvann.
Vi fick kompromissa med våra olika drömmar och viljor och det blev gemensamma drömmar och erfarenheter och vet ni vad? Det blev jättebra det med!
Vi gifte oss och köpte hus. Tyvärr visade det sig att vi inte kunde få barn utan assistans och vi kämpande i flera år och när vårt lilla bebis äntligen kom var det det bästa som någonsin hänt oss.
Nu har vi varit ihop i 20 år och vi har våra upp och nedgångar men jag tror att vi är starka.
Det blev inte villa, Volvo och vovve men det blev hus, Saab och katt. Vi har inga flashiga bilder från semestern i Thailand då vi aldrig har varit där utan från fjällvandringen till Abisko.
Jag dricker inte vin så inget rosévinglas i solnedgången på facebook. Inget annat på facebook heller för den delen då jag inte har någon profil där.
Jag har just sagt upp mig från mitt jobb som höll på att äta upp min glada, stabila personlighet och kommer förhoppningsvis att börja i skolan till hösten. Jag har ännu ingen tjusig universitetsutbildning men kanske blir det så en dag. Eller inte. Det får framtiden utvisa.
Min förhoppning nu är att vi får vara friska och krya och att vårt barn får en fin uppväxt (hen är 8 år nu). Både jag och min man känner att vi vill hjälpa till i samhället på något sätt men har inte riktigt kommit på än vad vi ska tillföra för nytta. Kanske som stödfamilj eller nåt sånt?
Vårt hus är vårt projekt, det finns alltid saker vi vill/behöver göra och vi trivs med det. Vi trivs verkligen så himla bra hemma, det är lugnt och tryggt och det är vår fristad, rekreationsplats och energigivande ställe på jorden.
Detta blev långt och jag skrev direkt från mina tankar och funderingar runt din fråga.
Det finns egentligen inga rätta eller felaktigt val när det gäller hur man vill leva sitt liv. (Så länge man inte har våldstendenser eller felaktigheter som drabbar andra.)
Tack för att du delade din livshistoria! Du(ni) verkar vara genuina personer som lever för det ni vill och känner är rätt för er- med fötterna på jorden.
Och det är ju klart att så många fler än den "idealbild" jag nämner är på samma spår som du. Men enligt dagens samhälle så tycker jag saker har utvecklats till att bli så fruktansvärt ytligt utan djup. Får mig att fundera på om folk ens är lyckliga och LEVER FÖR SIG SJÄLVA, eller om det faktum att det blivit så viktigt hur andra uppfattar en, för att bli socialt accepterad, överstiger ens egna inre. Och den norm som skapats om "hur det ska va" anser jag vara så högt uppsatt. Man ska mer eller mindre vara "perfekt" och människor sliter sitt hår för det. Men är man verkligen lycklig eller gör man allt för att få "följa strömmen" och inte sticka ut och därmed ses som "udda"?
Sen spelar ju idealet in på huruvida man bor i stad eller landsbygd etc. Men i det stora hela uppfattar jag det som om det är så det "ska va" och det är det jag inte riktigt förstår. Är det verkligen det man som unik person vill och då varför? Men det kan lika gärna vara ens inre drivkraft som får en att vilja skaffa barn och sedan kommer det andra "på köpet" som ren praktisk lösning som andra skrivit tidigare.
Många faktorer som bidrar och sedan är ju självklart var människa unik och det är inte lika för alla..
Men som helhet är det detta jag ser. Människor som kämpar för allt detta, många som går in i väggen och mår dåligt. Mycket ytligheter och rädslor.
Samtalsämnet vid 9-fikat är den nya bilen. Den där resan till Thailand ska annonseras ut på sociala medier så övriga i bekantskapskretsen vet, och det redan nio månader innan avresa.
Barnens utveckling ska dokumenteras offentligt. Och märkeskläderna ska speglas i en spegel-selfie med ett leende. Etc.. Gilla-markeringen trycks det på hej vilt. De med mest "status" får otroligt mycket "likes" och följare. Inspiration tycker många! Målbild! "Goals". Samtidigt är det många som springer in i väggen, har panikångestattacker, psykisk ohälsa.. (OBS endast min egen observation).
Nu skriver jag som om jag vore bitter, sitter i skogen med en foliehatt haha :) Men blir mest bara frustrerad över utvecklingen och den pressen som är i dag. Och over hur många som driver den framåt utan att reflektera över konsekvenserna. Sedan är väl jag just fokuserad på barnfamiljen för att jag är i den åldern då jag ser mest av den gruppen.
När jag läser detta jag skrivit själv så verkar jag sur som en citron verkligen haha :D
En reflektion i från verkligheten. Du skulle kunna måla den ännu mer utan att överdriva. Ytligheten fortsätter att öka och allt du skriver med att folk utvecklar psykisk ohälsa är också sant. Sjukvården har noterat sedan några år och framförallt senaste året att just detta har ökat, i alla åldrar. EN utveckling som verifierats av en överläkare jag känner. Därför (som jag sagt) tidigare borde man kanske dra ner på just sociala medier och se hur mycket bättre man kanske mår? Man får mer tid till riktiga saker. Kanske en spik som borde slås ner i golvet. Kanske kroken i badrummet behöver bytas ut?