Mamma, sambo och bipolär
Att leva med sig själv, att leva med psykisk ohälsa, med perioder av svår ångest, med bipolär sjukdom och svårhanterat ilska. Det är svårt, nej, värre än så. Det är omöjligt och ohållbart i vissa situationer.
Jag har haft oturen att hamna i en relation där min sambo inte kan hantera dessa perioder, vare sig det är extrem ohållbar ångest där jag flippar ut totalt under några få dagar, eller när jag är påväg upp eller ner, för värre än så har det inte varit under den tiden vi varit ihop. Jag blir fångad i tid så det går över innan det hunnit sättas igång.
Jag är inte van vid att inte bli hanterad. Jag är van vid tålamod och stöttning. Jag får inte det nu, jag har en sambo och far till vår två månaders son, som blir arg när jag blir arg, som inte tar att jag skriker och flippar ut, som har en tendens att säga de värsta sakerna vid de värsta tillfällena. Han gör det inte av elakhet, han är klumpig och väldigt INTE inkännande. Han får mig helt enkelt att bli sämre.
Jag vill dra, han vill att jag ska dra men det är inte det bästa, det vet jag. Jag var nära att lägga in mig på psyket både igår i förrgår pågrund av att ångesten blev för ohållbar och jag ville göra illa både honom och mig själv och jag blev rädd att tappa förståndet ännu mer. Skit snack att panikångest inte kan göra att du blir galen. Jag blir galen. Skriker halsen av mig, vill ta livet av mig, vill ha ihjäl honom. Jag var påväg, men vände båda gångerna, för jag blir rädd och vill inte vara ifrån min son.¨
Hur ska jag göra? Jag älskar honom, han älskar mig. Vårt liv tillsammans är i normala fall bra, iallafall så bra som det kan vara med våra förutsättningar. Vi båda är störda, vi båda är rätt svåra att leva med. Men vi mår bra med varandra och respekterar varandra. Men när jag mår såhär fruktansvärt dåligt, då spricker allt. Han visste om min diagnos när vi började träffas, sa att det inte var några som helst problem. Jag förklarade tydligt hur jag blir, hur jag beter mig, hur jag känner och hur det har gått i tidigare relationer på grund av det. Men han var inte det minsta orolig. Nu vill han att jag ska åka till mina mamma varje gång jag börjar bli dålig. Jag lägger hellre in mig på psyket.
Varför ska mamma ta hand om mig? Jag trodde man tog hand om varandra i en relation. Jag förstår att det är svårt att hantera mig, förstår att han inte kan vara min vårdare, men seriöst ? Ska han överge mig i svåra tider? Vad är meningen med oss då? Jag är livrädd..livrädd att bli lämnad på grund av mina perioder..för jag kommer inte åka hemifrån..aldrig..
Är det någon som känner igen sig? Är det någon som förstår vad fan jag går igenom just nu? Snälla dela med er?