Panik av barnskrik

Alltså, jag kan också få panik av sånt där. Att skrika, skrika, skrika är inget "bebisar gör" (möjligen med undantag för kolikbarn) utan något de gör om de inte mår bra. Att se någon gå runt och fortsätta handla med en skrikande bebis istället för att ta hand om barnet gör mig ganska illa berörd. Inte så att jag springer gråtandes ur affären, men... ;) Var inte orolig. Du kan bli en lyhörd och förutseende förälder och då kommer du inte att behöva ha konstant barnskrik runt dig bara för att du fått barn.

Jag reagerade väldigt starkt på mina barns skrik när de var små. En rent fysisk reaktion med hjärtklappning och kallsvett. Jag gissar att det är hormonellt.

Jag använde öronproppar för att orka. Självklart tröstade jag och tog hand om barnet, men med öronproppar mådde jag mindre dåligt av barnskriken under tiden.

Grattis till graviditeten och lycka till!

För mig var det inte så...kände däremot att bebisar och deras skrik inte lät så jobbigt, men när lillen föddes och vi hade kommit hem så blev jag jätte känslosam när han skrek längre perioder så jag grät också och blev frustrerad...men det var mycket av tröttheten tror jag. Och nu är skriken inte alls roliga när han är äldre 8 mån. För stunden känns det som att man vill sjunka genom jorden och aldrig komma upp igen. Så irriterande så man vill bara skrika och säga håll käft, men det gör man ju såklart inte :) Jag brukar andas djupt när det börjar bli jobbigt. Och tröttheten är fortfarande samma som innan. För dig kanske det kommer va tvärtom ;)

Anledningen till att du reagerade extra starkt är säkert att du är gravid. Det är meningen att mamman ska må rent fysiskt dåligt av barnskrik så att man hjälper bebisen (oftast ge mat eller trygghet).

Du kommer inte reagera med flykt för din egen bebis, nu kunde du ju inte göra nåt annat än att försöka komma undan skriken.

För många känns det också fysiskt i brösten vid bebisskrik (även främmande bebisar).

Tack för era svar!

Det har säkert med graviditeten att göra men öronproppar är ju ett bra tips att använda sig av när det blir jobbigt med lillfisen.

Det återstår att se helt enkelt hur det blir. Skönt att höra att andra far illa av detta också.

Det är jobbigare att lyssna på ett barn som nån annan håller i än att vara den som vyssar och tröstar. Tycker jag.

Jag känner samma som du! Jag får också panikkänslor och värre är det när jag är gravid. Det finns sådana mammor som låter barnet skrika i vagnen när de är på stan för att de kollar runt i en butik (jag jobbar i butik), de säger till barnet i vagnen att mamma är inte färdig än, då kan det handla om en unge på 1-3 månader som skriker i panik. Jag klarar inte av att höra det och mår väldigt dåligt av det. 

Bebis skrik är väldigt jobbigt att lyssna på. Men det SKA vara jobbigt då dom inte kan uttrycka sig på annat vis och måste bli omhändertagna snabbt. Jag kunde inte låta mina bebisar skrika länge. Mitt kolikbarn skrek dock oavbrutet oavsett vad vi gjorde och jag höll på att gå under. Men det gick bra ändå.

Det är väl ingen som gillar barnskrik, ett skrik är oftast ett tecken på något dåligt så det är klart att det ligger i människans natur att inte tycka om det.
Jag vet inte (är inte själv förälder, eller ens planerar att bli) om det är något man vänjer sig vid, men tror att paniken lägger sig efter ett tag när det tillhör vardagsmat, bedömningen gör jag av de föräldrar man sett genom åren som gått runt med skrikande barn i vagnarna. Deras ögon är mer trött-zombie-aktiga än panikartade  När jag varit på Ikea med kvinnligt sällskap som har barn, och det varit ett eller flera barn som skrikit för fulla muggar, har det bara varit jag, den barnfria, som reagerat på ett panikartat vis, typ helst velat kasta mig ut genom ett fönster eller nåt. De andra viftar bara bort tinnitus-vrålen som att de fått en liten fluga på axeln bara, haha. Så tror inte det är någon fara!