Obotlig cancer och svåra relationer
För ca 2 månader sedan fick jag beskedet att min mamma har obotlig lungcancer. Det kom som en blixt från en klar himmel och omkullkastade hela mitt liv. Jag är heltidsstuderande med bara några månader kvar till examen och med 2 extrajobb vid sidan av studierna. Allt förutom att vara med min mamma känns nu sekundärt och oviktigt, jag jobbar inte längre och det går inte särskillt bra med studierna.
Jag har flyttat från staden jag växte upp men har mer eller mindre flyttat hem till mamma igen, jag vill inte vara ifrån henne och finnas där för henne. Mamma har sedan 3 år tillbaka haft ett förhållande med en man som mer eller mindre bor hos henne, på pappret är de officiellt särbos. Denna man är antagligen den vidrigaste man jag någonsin haft att göra med. Jag har länge förstått att de har någon form av utnyttja-varandra-situation, han är tillsammans med mamma av bekvämliga skäl, någon som lagar mat, bor nära stan och som han kan leva på, mamma har haft honom för att slippa vara ensam (hon har ett förflutet av psykisk ohälsa) och som kan hjälpa henne bära hem tunga matkassar och städa (hon har också haft svåra arbetsskador i arm och knä).
Jag har inte orkat lägga mig i deras relation tidigare och nöjt med att båda verkar trivas i deras förhållande. Nu är situationen annorlunda. Det är som att han inte förstår eller vill ta till sig att mamma har cancer. Och jo det är ett svårt besked som alla hanterar olika det är jag med på. Men faktum är att han inte ens bryr sig lite, visar någon kärlek eller respekt till mamma gör mig skogstokig. Han har många konstiga vanor som retar gallfeber på mig, bara en sak som att han sätter sina använda tuggumin på möbler och väggar istället för att slänga det i soporna. För ett par veckor sedan sa jag till honom att sätta på sig skorna i hallen istället för vardagsrummet för att inte lorta ner, han gick utan att ens säga hejdå och hörde inte av sig. Vi pratar alltså om en vuxen människa, inte en tonåring.
Mamma fick ringa honom och be honom komma tillbaka. Det var lugnt och skönt utan honom och jag kände mig mycket mer avslappnad och jag och mamma hade det fint. Dock förstår jag att det inte är svart eller vitt och att mamma någonstans gillar honom trots allt. Nu står jag inför en jättetuff situation, som att det inte är nog med att mamma är döende i lungcancer men jag måste försöka förhålla mig till en man som inte visar någon kärlek till henne och som får mig stressad och må dåligt. Det är en man som det inte går att prata med, jag kan alltså inte diskutera saker med honom som vuxna människor då jag är rädd att han försvinner igen. Det sista jag vill är ju att mamma ska behöva må dåligt över att bli lämnad av honom, allt jag vill är att hon ska ha en bra sista tid i livet och jag vill ge henne allt som gör henne lycklig. Men så länge han är med i bilden vill jag inte vara hemma hos henne pga honom och jag vill inget hellre än att vara med henne. Men jag kan inte tassa runt på tå runt en honom när han inte kan bete sig. Ytterligare en aspekt är den ekonomiska biten, mamma har betalat mycket för honom men jag kan inte försörja en man som jag vet har pension när jag har en instabil ekonomi. Jag har försökt prata med mamma om detta men hon förstår men hon vågar inte prata med honom om detta då hon är rädd att han ska lämna henne.
Snälla, detta är en fruktansvärd situation att befinna sig i och jag behöver höra något klokt, något råd.